Om jag har förstått rätt och har tolkat väderlekskartorna korrekt, var det idag fint väder i hela Sverige. Över kommungränserna hördes därför föräldrar ropa precis som alla generationers föräldrar:
– Uuuuuuut, barn! Det är ju så fint väder!
Känns det igen? Spanjoren som bor i vårt hus just nu har lärt sig ett och annat om det svenska kynnet, och just detta att springa ut och ta vara på varje liten solstråle förstår han numera.
– Ajajajaj! Det känns som i Spanien! sa han och hackade tänder.
– Hackade tänder? säger ni och funderar på vad det är för en fjant till spanjor som inte pallar en riktigt varm dag i mellersta Sverige.
Well. Eh. Vi tog verkligen vara på vädret och åkte till vår älskade badsjö (som jag har skrivit om förut) för att premiärbada tidigare än vi brukar.
Eftersom vi har viss vana av att fotografera trill, snubbel och fall och inte alls drar oss för att arrangera dylika bilder, gjorde vi en stund senare hemma i trädgården just detta. Men för att ni ska känna historiens vingslag, får ni först se den nuvarande Nittonåringens fallkonst när hon var 15 år:
Och vad tycker en gästande spanjor om sånt här trams?
Den dåvarande femtonåringen hade coola dojor!
Den dåvarande Femtonåringens coola gummistövlar är mina coola gummistövlar så egentligen är det den dåvarande Femtonåringens mamma som har coola dojor!
Oj, jag har tydligen underlåtit att berätta om hur kallt det var att bada!
Vi hade ju inte med oss någon mätapparatur, men alla bedömde vattentemperaturen till strax under 0 °C.
Friskt!
Jag kommer av någon anledning att tänka på en gammal vän som var arkeolog (förr; nu gör han andra saker) och gav oss ett bestående uttryck. På en utgrävning hade han en kollega som såg ut som en skinnskalle och därför ibland misstänktes för lite extremhögersympatier, vilka dock inte alls förelåg. En gång när de hölls och grävde var det skitkallt, blåste genom märg och ben och regnade småspik. Icke-nazisten med det förment suspekta utseendet drog in ett djuuupt andetag genom näsan, slog ut med armarna och utbrast: ”Friskt nordiskt väder!” Det brukar vi säga när det är extra obehagligt.
Verkligen smärtsamt att dyka ner i vatten som är kallare än noll grader. Hårt, om man säger. Men ingen drunkningsrisk.
Om det inte är väldigt salt — men det var ju inte döda havet de dök i, vad?
Han sa det, vår spanjor, förresten:
– Det är verkligen konstigt att det inte smakar salt. Väldigt annorlunda.
Eller klor? Badbara naturliga insjöar med fri tillgång till stranden är något vi kan vara glada åt i vår del av världen.
Fiskgjusenytt från Maryland:
http://wtkr.com/2014/04/25/stubborn-osprey-pair-keeps-rebuilding-nest-in-front-of-traffic-camera/
Härliga, envisa fiskgjusar!
(Men Marylands tv-reportrar hade ett ytterst ansträngt och omständligt sätt att rapportera nyheter på. Jag tror att ”käckt och hurtigt” skulle kunna beskriva tonen.)
Men hur kan det komma sig att så många i min omgivning envisas med att bada så fort det går att sparka undan isflaken? Hur kan det vara skönt att känna kroppen stelna till is?
Den stackars spanjoren får en märklig syn på oss svenskar.
Poppis, Dieva. Kanske för att 1 och sedan 2. Möjligen också 3.
Det är jätteknasigt, ja, det är det. Men man kan 1) blogga om det 2) Facebooka om det 3) skryta om det för alla som inte har en badsjö i närheten 4) imponera på spanjorer.
Ett sammanträffande för bra för att ignorera: Jag ramlade nyss över några fina foton på vinterbadare i London (noga räknat i en utomhuspool i Hackney). Jag tycker mycket om de där parbilderna, påklädd och badklädd.
Coolt, jag måste kanske bestämma mej för vilken motivering till att vinterbada jag har egentligen. Euforikänslan kanske, men det var ju inte därför jag började – den har jag ju upptäckt senare.
Av dom fyra (Lotten 11:43) har jag bara fyran kvar.
Blev det ett idiom där?
Nu är jag hemma igen efter liten tid på konferenshotell. Mat och fika och prat och mat och promenad och fika och vin och mat och trubadur och uppe hela natten och mat och fika och Jonas Hassen K.
Hotellet hade riktig, äkta äggröra, så god, och knaprigt basónfläsk. Svartvinbärsyoghurt, som man inte får alla dar. Grapefruktjuice! Det heter Elit Marina Tower och ligger på Kvarnholmen i Stockholm. Men hissarna var vansinniga. Där stod jag och väntade, hissen kom dörren öppnades, hissen full. ”Vi ska uppåt”, skrek alla därinne. OK. Om en stund kom hissen ned, dörren gled upp, samma personer stod där: ”Vi ska uppåt”. Så där höll det på.
Ooooh, det var du exakt där jag var på baluns strax före jul, Ökenråttan! Vi åkte båt dit och drack glögg utomhus och fick rasande snygg och god mat men fick köa i en halvtimme för varje maträtt eftersom man bara kunde ställa sig i en enda kö, oavsett om det var sill eller köttbullar man skulle ha.
Surdegen matad med vatten och mjöl inför morgondagen. En fråga till de kloka människor som håller till här: När surdegen petas loss ur den lilla burk den bor i, har den ett ganska hårt skinn upptill som inte vill blanda sig i vattnet. Så var det inte första gången, trots att den hade stått rätt många dagar då också. Jag har de senaste två gångerna klippt detta skinn i småbitar med kökssaxen (köxaxen?), för annars tror jag att för mycket syra hamnar i ena hörnet av degen, om runda degbunkar har hörn. Är det rätt tänkt, eller finns bättre förslag?
Att fatta ologiska beslut – en 35 miljoner år gammal tradition
Dagens skumma språk i tidning: Kronofogden [eller vem det var] har hyst bort tiggarna från deras campingställe. ”Hyst bort”, vad är det? Är borthysa ett ord? Det heter väl ändå avhysa.
Jag föredrar den isländska typen av vinterbad. Den där vattnet är drygt badkarsvarmt även om det är snöglopp i luften. Då har jag inga som helst problem med att vintebada.
Brid: Tolkar jag din fråga rätt?
OK mellan mina surdegsbakningar (varannan eller var tredje vecka) ställer jag in slatten av surdeg i kylen.
Ytan brukar torka. Den brukar jag ta bort*. Resten av innehållet blir till grund för nystart av surdegen inför bakningen. (Min grundsurdeg är antagligen >10 år gammal).
* mest för att säkerställa att ”skinnet” inte kommer med som bitar i nybubblande aktiva surdegen.
Men ”skinnet” kan torkas i rumsvärme/soligt fönster. Som pulver kan det användas som start till ny surdeg. Av dig eller av gåvomottagare.
Niklas: Lite som de japanska makakerna?
https://www.youtube.com/watch?v=ooX95xC33BU
Den där artikeln var intressant, LL99. Det spelar liksom ingen roll hur man tänker och funderar — man gör ändå fel. (Att jag gillar idén beror förstås på att jag inte är den mest logiska eller funderande människan.)
Oj förresten, vad jag inte gör surdegsbröd numera. Jag tror faktiskt att jag gör färst surdegsbröd i Sverige.
Jag gör nog färstare surdegsbröd än dej Lotten.
Är det 23 eller under fryser jag ihjäl, 30 eller över så är det ingen mening med att doppa sig. Detta fönster på blott sju grader är min livlina som har hållit mig på stranden sedan senast 1989, när det verifierades i Laholms- respektive Siambukterna.
Få surdegsbröd har jag bakat. Ja, faktiskt färre än få. Troligen färst i hela världen.
Hur kan det vara? Jo jag har lovat att baka surdegsbröd – utan att göra det. Så matematiskt sett har jag bakat minus några surdegsbröd. Det måste väl vara färst?
Örjan tolkar nog alldeles rätt. Jag ska fundera på den metoden nästa gång.
Men först tvätta håret.