Hoppa till innehåll

Etikett: barnen

Några tips denna fredag

Jag har ju genom åren kört på olika linjer när det gäller ordning och oordning i huset och ibland haft städschema med belöning och ibland hoppats på frivilliga insatser. De fem barnen stökar på helt olika sätt – och städar på helt olika sätt. För att inte tala om hur jag och min djefla man städar och ostädar.

  • Jag blir galen på mitt eget stök och städar på ytan genom att slänga eller gömma undan saker i lådor och skåp.
  • Den djefla mannen hamnar i koncentrerat sorterings-mode och sitter med benen i kors och tittar på varenda pryl på luppavstånd.
  • Artonåringen ser inte damm. Och det man inte ser, finns inte. (Mina gener.)
  • Sextonåringen har ordning på allt var tredje dag. Däremellan ligger allt huller om buller på golvet.
  • Trettonåringen stökar aldrig till någonstans. På riktigt! (Min djefla man tror att han också är på detta vis.)
  • Tioåringen fyller varenda hörn av huset med pysselskräp och varenda hylla med färdiga konstverk.
  • Åttaåringen dräller allt överallt och hittar ingenting. (Den djefla mannens gener.)

Och alla slänger Kalle Anka-tidningar på golvet.

Kalle Anka x 3.
Kalle Anka x 3.

För att inte tala om allt annat som slängs på golvet.

Det som ska brännas i kakelugnen ställs på hög i vardagsrummet som en intressant installation.
“Jag ställer det som ska brännas i kakelugnen på hög i vardagsrummet som en intressant installation.”
"Oj, den hade visst ingen hank".
“Oj, den hade visst ingen hank.  Ah, well.”
"Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här."
“Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här.”
"Men orka öppna garderoben."
“Men orka öppna garderoben.”

Nu är ni kanske lite illa till mods och tänker att jag skvallrar på alla familjemedlemmarna och lägger ord i munnen på dem. Helt korrekt — jag har ju ingen aning om de tänker eller säger sådär. Och varför går jag omkring och fotograferar allt?

Jo, för att få bukt med röran satte jag ihop en datorpresentation och smällde upp den med kanon i köket. Jag lade in röda kryss och roliga pratbubblor och ljudeffekter och jag vet inte allt. Alla skrattade och fnissade och lovade att bättra sig. Särskilt när jag visade upp min egen röra blev det muntert:

Min stol kräks ut kläder.
Min stol kräks ut kläder.

Och nu till det sorgliga i historien: det här skedde för två veckor sedan. Och det är idag precis lika stökigt som det brukar vara.

Tips 1:
Lyd inte mina råd och tips när det gäller städning.

Tips 2:
Åk till Systemet idag och inte imorrn, när det ju är stängt. Och mina rekommendationer just idag är dessa viner (som man måste kolla upp själv, ja):
2738

22139

5334

22800

Tips 3:
Kolla på film med barnen ikväll. En lagom brutal och spännande familjefilm är Percy Jackson – kampen om åskviggen.

Tips 4:
Tvätta inte håret med hudlotion. (Jag ser inte klok ut.)

Share
29 kommentarer

Äppelkriget är över

Eftersom vi tog in de sista äpplena igår, kunde snön äntligen falla inatt. Den hade verkligen stått och stampat i farstun och under en längre tid känt att det var dags att få vila lite. Jag pratade med snön tidigare i veckan och sa att man inte ska lägga sig ner att vila när det – eller man – är snö eftersom man då oftast dör och fryser ihjäl, men inte lyssnade snön inte.

Vad jobbigt det skulle vara om jag fortsatte att skriva sådär som om snön var en avlägsen kusin. För egentligen vill jag ju bara berätta om hur vi fick in äpplena i tid.

Först samlade vi in fåglarnas och de allmänt mosade äpplena.
1. Samla in fåglarnas fruktstund och de allmänt mosade äpplena.
Sedan tömde vi soptunnan på barn.
2. Töm soptunnan på barn.

Vår planerade färd till ett någorlunda närbeläget musteri gick åt pepparn eftersom musteriet stängde i lördags och vi ju inte var där då. Men vad gör väl det när man plötsligt står i köket med ett alldeles eget musteri?

3. Införskaffa maskinpark och personal i 8-10-årsåldern.
3. Införskaffa maskinpark och personal i 8-10-årsåldern.

I detta skede av äppelförädlingen var jag inte med, ska kanske tilläggas. Jag vet inte hur man mustar, jag vet inte om man måste skala och kärna ur och jag vet inte om man kan ta äpplen som har blåmärken (ergo brunmärken), men att ruttna äpplen inte ska med i kvarnen förstår jag.

Frågan är bara om äppelmustarbarnen förstod det, där de i flera timmar stökade omkring utan vuxenhjälp.

4. Räds inte mustens utseende utan kalla den glatt och snabbt bara för ”äckelmust”.
4. Räds inte äppelmustens utseende utan kalla den glatt och snabbt bara för ”delikat äckelmust”.

Det var ett kladdande och slabbande som inte stod långt efter min egen matlagning. Palt, Flygande Jakob eller äppelmust spelar ingen roll: man måste svabba däcket flera gånger dagarna som följer.

5. Använd kaffefiltren som inköptes klorblekta runt år 1987 till att sila slabbet.
5. Använd kaffefiltren som inköptes klorblekta runt år 1987 till att sila slabbet.
6. Förädla tillverkningen genom att skära bort sådant som ser skumt ut.
6. Förbättra tillverkningen genom att skära bort sådant som ser skumt ut.
8. Föreviga allt som ser äckligt ut i köksröran.
7. Föreviga allt som ser äckligt ut i köksröran.
8. Häng upp äppelringar på björntråd kors och tvärs i hela köket tills de är torra och sega.
8. Häng upp äppelringar på björntråd kors och tvärs i hela köket tills de är torra och sega.
9. Beordra ner Åttaåringen i soptunnan för att leta efter en cykelnyckel och ett par solglasögon.
9. Beordra ner Åttaåringen i soptunnan för att leta efter en cykelnyckel och ett par solglasögon.
10. Gör äppelpaj med mandelsås av de sista kilona.
10. Gör äppelpaj med mandelsås av de sista kilona.

Tre ynkliga liter must blev det till slut. I frysen ligger nu äppelklyftor en masse, i källaren står hinkar med i tidningspapper inlindade äpplen och i taket hänger fortfarande äppelringar på tork. Vi kanske hämtar oss till nästa höst, men golvet kommer vi att få gnugga rent från kladd till alla fall julafton.

Det hör ju inte alls hit egentligen, men i Äppelkriget (1971) här nere kan ni höra Hasse Alfredson prata stockholmska och se Gösta Ekman (som vill skapa ett Deutschneyland) nästan gå på pumpen. Det är väldigt lite film och väldigt mycket studentrevy över det hela. Men efter fyra minuter säger Hasse “Han e dö”, och det är roligt.)

Slutligen ska alla veta att Evert Taube skrev Änglamark specifikt för just exakt denna film.

Share
30 kommentarer

Dum dag, dum bov – arg bloggare

– Hoppas att dom som läser inte tror att jag har stavat fel på "lilla", sa Tioåringen.
– Hoppas att dom som läser inte tror att jag har stavat fel på “lilla”, sa Tioåringen. (Datumet är fel, men jag tyckte inte att det spelade någon roll.)

Den som uppfann den 11 oktober 2010: var god ta tillbaka. Ångra dig. Backa ett steg, ta ett skutt och landa på i morgon.

Tyvärr kan jag inte dra täcket över huvudet och be någon om centralstimulerande medel eller ens sätta på hög nostalgimusik och drunkna i gamla minnen, för jag måste var helskärpt och jätterolig och jobba.

För det första är saltet i den förbannade diskmaskinen slut. Då tjoar diskmaskinen på hjälp och blinkar rött tills man stryker den medhårs, viker sig dubbel, får filmjölk i håret och kryper in i det satans åbäket till kladdigt saltfilter för att pytsa på saltklumpar som inte alls vill klämmas ner i en tratt utan bara hoppa som popcorn över den rostfria ytan som inte mår bra av salt. Står det i manualen.

För det andra är det hopplöst att i denna sinnesstämning pricka rätt på tangenterna. Jag skriver fel och deleterar och om jah inte skriver rätt och ändrarmig så blir ammanhanget fel och stavningen cidrig.

För det tredje klev jag i jättemycket kokt pasta och leverpastej (vilken dum kombination, vem ordnade den fällan?) alldeles nyss när jag inte hade strumpor på mig och därför fick skrapa bort klegg med kniv mellan tårna!

För det fjärde slog jag huvudet jättehårt i en kökslucka som jag själv hade öppnat. Så jag kunde inte slå någon annan för att ge igen och dämpa min egen smärta.

För det femte (och kanske är detta anledningen till att allt annat dumt sker), stal en förmodligen väldigt liten men väldigt dum och inte alls nogräknad tjuv ännu en låst flickcykel ur vår trädgård inatt. Tioåringen författar i detta nu en skylt (se högst upp) till det kriminella elementet som med sin småväxta förbrytarfysionomi måste ha lidit alla helvetes kval under den hukande bortcyklingen. Det var nämligen inte en särskilt bra cykel. Men det var den enda vi hade till Tioåringen!

Sällan blir jag så arg som av cykelstölder.

Om andra cykelbovar:

1. Sextonåringens, i somras

2. Cyklar jag minns

Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!

Share
19 kommentarer

Att hålla tal med ledstång

Jag är sugen på fest! Har ju inte varit på tillställning sedan … eh. Förra veckan. Men mitt sug beror mest på att jag nyss hjälpte en kompis med en rolig festdetalj: att få folk att hålla tal.

Jaja. Det är hemskt obehagligt att hålla tal, säger ni kanske. Men om man tycker att det är lite kul men ändå är blyg, kan man roas av följande.

1.
Man fixar en talarstol eller ett litet podium. (Inte alls nödvändigt. Men lite kul.)

2.
Man skriver för dagen passande ledord på hemliga blåa, gröna och röda lappar. Färgerna har liksom med kategorier att göra.(Se nedan.)

3.
Man skriver på ett plakat som är synligt för alla upp fraser som ”klistrar ihop” talet. Till exempel (om festens mittpunkt råkar heta Bosse):

Jag skulle vilja tacka Bosse för ….
… och dessutom måste jag påminna om
… för att inte tala om när
Och en sak som inte många vågar tala om när det gäller Bosse är …
… och inte visste jag att …

Jag minns det som vore det igår när
… dessutom lovade du ju att
Redan sommarlovet 1977 …
Första gången jag såg Bosse var när …
Som litet barn var Bosse alltid …
Bosses mamma sa en gång till mig att …

Avslutningsvis måste jag bara …
Vi ska nu inte avsluta med en skål som man alltid annars gör utan …

På de blåa lapparna – som man tar upp ur en hatt i början av talet – kan det stå saker som har med nutiden att göra: garderob, de goda skratten, hjälpen med dammsugaren, stå på huvudet, resa till Åmål (här kan man också bli helt crazy och skriva “äta upp katten” eller “vrida om näsan”).

På de gröna lapparna kan det stå saker som har med dåtiden att göra: snor i handen, kalsongryck, snattade på Ica, hångel i kartrummet (eller  “älskade att sticka nålar i min syster”, usch).

På de röda lapparna ger man inspiration till hur man bäst avslutar talet eftersom man kanske inte vill göra det med en simpel skål utan med hjälp av uggle-hoho, armhävningar, indianhopp eller jojk.

Då kan talet (som oftast bara blir tre meningar långt) låta så här:

”Jag skulle vilja tacka Bosse och hans stora familj för de underbara åren i garderoben. Jag säger som Bosses gamla mamma en gång sade till mig: man ska inte snyta sig i handen om man är på finmiddag. Avslutningsvis höjer vi våra glas och låter som ugglor.”

Fast så här i skrift låter det ju bara fånigt, ser jag nu. Men jag lovar att folk skrattar på festen.

Fotnot:
Åttaåringen här hemma håller tal så fort han kommer åt, och har så gjort sedan han var sex år.

Share
7 kommentarer

Jag har ont i magen

Mystiskt moln över vallokalen.
Mystiskt moln över vallokalen.

Med hoppsasteg gick jag fem i tolv (eller rättare sagt tio i åtta) med min djefla man, Tioåringen och Sextonåringen till vallokalen för att få rösta sist av alla i valdistriktet.

Och jag vann! Jag var sist!

Men magontet i rubriken då? Nej, det är inte politiskt relaterat, tror jag. Ända sedan jag igår var på fest, har magen på ett konstigt sätt mullrat, bullrat och knipit.

Till kräftskiveknytisen hade jag med mig den helt naturliga kombinationen kronärtskocka och krabba.
Det dukade bordet: till kräftskiveknytisen hade jag med mig den helt naturliga kombinationen 1) kronärtskocka och 2) krabba.

Fast … Kanske är det så att mitt val med fredagspalten och lördagens kronärtskocka med krabba är som en koalitionsregering där magen nu drar blandningen i långbänk? Palten har inget drag under galoscherna och kronärtskockan vägrar att befatta sig med citronvodkan om inte krabban först lovar att avveckla kärnkraften.

Share
18 kommentarer

Litet busstrauma

När alla barnen i morse hade klivit upp på sina cyklar och bussar, satte jag mig att njuta av en kopp te och halvnjuta av en trist tallrik fibrig havregrynsgröt. Någonstans i bakhuvudet fantiserade jag om en av mina skottar – David – eftersom han gör en underlig havregrynsgröt där han kokar grynen alldeles stabbiga med sojamjölk och sedan äter klatjofset utan att förgylla med russin eller äppelmos eller ens mjölk. Och det är gott!

Men det hör alls inte hit, utan ska bara få er att känna mitt filosoferande lugn där vid frukostbordet.

Jag hittade ett par läsglasögon på huvudet och började läsa gårdagens tidning, när telefonen ringde – den där telefonen som aldrig ringer numera: den fasta på väggen. Jag tittade på den som man gör på filmer och sa sådär dumt som de gör i filmer: ”vem kan det vara så här dags?”. Och oj, det var en gråtande Tioåring:

– Hej *hulk*, jag gick på fel buss *snyft*, jag kunde inte gå av, *snörvel*. Jag har lånat en … [visk] tants [visk] mobil och nu står jag utanför sjukhuset *hulk* och det går inga bussar tillbaka. *jättesnörvel* Mamma, jag kommer att komma för sent till skolan!
– Men vad bra att du fick låna en telefon! Stå kvar där du är, jag kommer så snabbt jag kan! Ska jag köra barfota eller med skor?
– Hihihi. Med skor. *snörvel*

Broder Jakob åkte alltid fel när han var liten. Oavsett vilken buss han satte sig på, hamnade han till slut alltid i Svartöstaden (som är ett bostadsområde i Luleå som inte alls ligger i närheten av vårt område – Björkskatan). Det här har underligt nog inte gått över. När han för något år sedan skulle ta tåget från oss till Stockholm, som ligger 60 minuter rakt österut, ville jag – som den storasyster jag ju är – ge honom några råd om perrongval och tidsåtgång.

– Sluta, sssscchhhh! sa Broder Jakob. Jag är vuxen nu! Jag är van vid att resa och tåg är inte alls lika förvirrande som buss.
– Jamen lyss…
– Det kommer att gå bra. Hejdå!

Två timmar senare ringde han.

– Hej. Jo, det är så att jag är i Norrköping …

(Som ligger 90 minuter söderut.)

Men det hör inte heller hit utan var bara en passus som ska få er att känna er lätta till sinnet.

När jag kom till sjukhuset, stod Tioåringen och grät bakom ett blomsterarrangemang. Hon såg inte att jag kom eftersom hon med grumlig blick försökte fokusera på sina fötter. Jag ropade hennes namn. Och nu kommer  anledningen till att jag har skrivit alla dessa bokstäver om en pytteliten händelse som inte har någon poäng egentligen.

Hon ryckte till och tittade upp och hennes ansikte var i ett ögonblick förtvivlat – för att i nästa sekund lysa av den enorma lättnad och glädje som hon kände av att jag var där. Jag kände hennes smärta, jag kände hennes lättnad, jag kände hennes tårar och så kände jag plötsligt hennes hand i min hand. Och jag tänkte ingenting. Jag som i vanliga fall är full av tankar och funderingar, för att inte tala om formuleringar och associationer – jag bara kände.

Det var kärlek, det.

Share
39 kommentarer

Kvälls- och morgonrutiner

Vi har alltid haft fasta rutiner med barnen på kvällarna:

  1. mat
  2. förberedelser inför morgondagen
  3. bad
  4. tandborstning
  5. läsning
  6. släckning kl 20.

Det är inte med militärisk precision, men det här mönstret följde vi i tio år. Fem barn i badkaret samtidigt? Jahadå, det gick alldeles utmärkt. (Numera är det bara två barn i badkaret – endast Tioåringen och Sjuåringen är ok med att visa sig nakna för varandra.) Vad jag vill säga är att nattningen faktiskt har varit en dans på rosor och mysiga sagor i olika sängar samt ett avslutande skratt precis innan lampan släcks.

Men morgonrutinerna …

Så här tycker jag att det ska gå till:

  1. väckning
  2. gäspning
  3. stånk och stön
  4. frukost
  5. påklädning
  6. tandborstning
  7. kontroll av vad som behöver tas med till skolan/jobbet
  8. hejdå!

Men så här ser det sällan ut. Det är alltid för sen uppstigning, det är halvpåklädning, det är frukost i garderoben och tjafs om tandborstar och försvunna nyckelband samt bortglömda läxor medan min djefla man sitter djupt försjunken i morgontidningen eller försöker hålla 15 halvfärdiga bollar i luften samtidigt som han sjungande går på lina mellan två deadlinear. Istället för att berömma honom för hans koncentrationsförmåga och idérikedom samt glada humör, blir jag frustrerad och gömmer tidningen samtidigt som jag pekar med hela handen och ger order som inte alls påminner om militärisk precision utan bara om den elaka häxan i Trollkarlen från Oz.

Därför har jag idag gjort ett morgonschema (medvetet utan klockslag). Det ska jag sätta upp i köket och så ska Sjuåringen och andra slarvrar få pricka av allt eftersom morgonen framskrider. Man kan laminera den och kladda med whiteboardpenna eller kanske ta en klistrig notislapp och flytta runt allt eftersom.

1. Väckning inklusive gäspning, stånk och stön.
2. Massa frukost!
3.
Påklädning – men vänta ett tag med ytterkläderna.
4. Tandborstning.
5.
Tänk efter vad som behövs just denna dag.
6. Ta på ytterkläderna och vråla hejdå!

Själv är jag förstås ett under av ordning och reda och behöver varken tillsägelser, påminnelser eller kom-ihåg-lappar.

Share
25 kommentarer

Jajajajajaaa, det är måndag!

Ni som är i centrala Stockholm och tittar ut på stadens gator och torg, kommer om några timmar att ha chansen att se en bedrövlig, liten Dickensk dickensk skara. (Det ska vara litet d, men kolla, visst blev det mer svårläst?) Visserligen sitter jag i den trygga värmen på tåget än så länge, men jag kan faktiskt skåda in i framtiden.

Klockan 11:30 kliver jag, Sextonåringen och Tioåringen av och ser till vår stora förvåning att det regnar i Stockholm trots att alla väderprognoser sa att det skulle regna nån annanstans just idag. Vi sammanstrålar med en förvirrad mormor och en liten vagnåkande kusin. Vi är hungriga, de är inte hungriga, varför en intensiv diskussion om matintag tar vid.

Klockan 12:30 kommer vi – blöta och hungriga – att stå utanför Nationalmuseum och rycka i en låst dörr. För det är ju måndag.

Note to self, förbaskade glömmande Lotten: på röda dagar kommer det inga tidningar och på måndagar är museerna stängda. Så är det i hela världen! (NOT!)

Klockan 12:31 kommer jag att ta fram min Iphone och läsa i min nyinstallerade applikation att även det närbelägna Moderna museet är stängt. Men att Etnografiska, Biologiska och Historiska samt Fotografiska är öppet. Detta bekräftas förstås av Cruella, Anna Toss och andra snälla själar på Facebook.

Klockan 12:58 kommer jag att vara sur och arg och galen av hunger. Tioåringen kommer att sätta sig ner i en vattenpöl, Femtonåringen Sextonåringen (om hon hade varit 15 hade hon åkt gratis på tåget, gah) kommer att tappa sin mobil i gatan och mormor kommer att fråga om jag inte har gjort detta måndagsmisstag förut, för det minns hon med säkerhet att jag har. Den lilla kusinen säger förstås att han behöver bajsa. Nu.

Fast min framtidsvision krackelerar. Den faller samman som drömvärldarna i Inception – för jag har ju i och med detta inlägg förberett oss! Tada! (Men regnkläder har vi inte.)

Uppdatering: Vi sitter på en bänk utanför Norra Latin och äter lite kvällsmat. Bafatt jag ska kunna ta fram datorn och korra mina två fel här ovan. Sextonåringen ska åla in i en liten svart trasa medan jag ska ta fram min finaste t-shirt. Undrar om vi ska byta om uti buskarna, eller …

Share
50 kommentarer

Tjugo mil senare och en bov

Igår morse klev vi in i bilen och visste inte mycket mer än att vi skulle till

  1. Datamuseet (som borde heta Datormuseet)
  2. Flygvapenmuseet (som borde heta Flygplans- och nostalgimuseet)
  3. PK och Pysseliten (som egentligen heter något helt annat).

Och detta var exakt vad som hände. Mystiskt Det brukar ju inte vara så. Jag planerar att 1 ska följas av 2 som ska följas av 3 och så brukar det istället bli 37 som följs av 1 som överraskas av t.ex. 879 på en mögelhärd.

(Nu är jag synnerligen begränsad av att jag har glömt kamerasladden hemma och bara kan använda mig av ett par dassiga mobilbilder. Men försök föreställa er hur fantastiskt allting var.)

Man vill nästan gråta nostalgitårar jue.
Man vill nästan gråta nostalgitårar jue.

Datamuseet är litet och nätt, men hade precis det som jag ville ha: gamla datorer att klämma, känna, klicka på och krama lite. Brutalstora knappar, hålkort, räkneremsor, disketter och blippande blippar på skärmar utan mus. Och arkadspel från 1980-talet. Att just denna utställning inte finns som mer än en liten tummetott på nätet är däremot verkligen enormt jättemegakonstigt.

Under hela datormuseibesöket försökte jag lokalisera PK, vars telefonnummer såg långt och konstigt ut. Och svarade gjorde han minsann inte. Samtidigt försökte PK ringa mig, men kom fel och fram till en främmande karl. Hade vi på gammaldags vis gjort upp en tid och plats att mötas på, hade vi sluppit krångla, men näääää, idag ska man vara så himla flexibel med modern teknik. (Vi hade alltså båda två fel nummer till varandra. Men det ordnade sig.)

När vi till slut sammanstrålade och åt en av PK & Pysseliten ihopsvängd picknick under en flygplansvinge, kändes det som om vi hade känt varandra i tio år. Fastän vi aldrig har träffats förut.

Underligt det här med mitt kommentatorsbås som är så fyllt av ljuvligt folk. Jag kan bara säga tack, tack, tack till er allihop. Foto: PK.
Underligt det här med mitt kommentatorsbås som är så fyllt av ljuvligt folk. Jag kan bara säga tack, tack, tack till er allihop. Foto: PK.

Flygvapenmuseet kan jag varmt rekommendera – även till alla som struntar i både flyg och vapen. Det är nämligen fullt av annat! Det mest fantastiska var att få gå in i vardagsrum med inredning direkt från 50-, 60-, 70- och 80-talen. Med tv-program, radiosändningar, tidningar, möbler, porslin – allt! I 70-talsrummet vevades Barnjournalen, där ungdomar intervjuades (av en vuxen) om vad de tyckte om krig:

– Vad tycker du om krig?
– Inte nå vidare.
– Tycker du att man ska dra tillbaka de militära trupperna från länder i krig?
– Javars.
– Ska du begära vapenfri militärtjänst?
– Kanske de kanske.

Lysande journalistik.

Förra sommaren besökte vi en godisfabrik, igår svängde vi in i en chokladfabrik. Gottigottgott, men några maskiner fick vi minsann inte se. Hallå alla chokladfabrikörer! Jag vill komma på studiebesök!

Dagen fortsatte med underbart bad i en badsjö som gjorde oss alla bruna på båda armar och ben. Lite varulvslika och väldigt håriga, klev vi upp ur dyn och fick veta att sjön minsann hade hyst inte bara oss utan även Jan Malmsjö. (Att han heter just Malmsjö har dock inget med saken att göra.)

Så fick vi mat och kaffe och så lite kaffe och så lite mer kaffe. De är kaffetokar i den där familjen och gör espresso med en liten handjagare. (Vad heter en sådan?) Och så blev det i kvällningen dags att åka till vandrarhemmet, där vi hade fått en kod till ytterdörren och besked om att rum nummer 5 var vårt och att nyckeln skulle sitta i dörren.

Men.

I dörren satt ingen nyckel och där stod vi med våra väskor. Jag ringde till personalen och sa hoho, vad gör vi nu, samtidigt som vi knackade lite förstrött på dörren som ledde in till det rum där vi hade tänkt sova.

Och ut kom en karl! Pang! En karl med tre mystiska väskor, varav en var kubformad och kanske innehöll ett musikinstrument eller en liten bazooka. Han rusade ut och förbi oss och såg vansinnigt arg ut.

– Oj, det kom en man ut ur rummet, sa jag till personalen som jag ju hade i telefonen.
– Stoppa honom! Stoppa honom! Håll kvar honom! Fråga honom vem han är och vad han gör i ert rum! Och var har han lagt nyckeln? sa personalen i mitt öra.
– Hallå! Var är nyckeln? Vem är du och vad gör du här? ropade jag efter den flyende mannen med de många väskorna.
– Vem faaan är du själv? skrek mannen och såg ut som om han ville döda mig.
– Oj, han ser jättearg ut, sa jag i telefonen.
– Följ efter honom! Kolla om han har bil och skriv upp registreringsnumret! Hur ser han ut?
– Jaha, ok, sa jag och småsprang med telefonen vid örat.

(Det ger en ful springstil, det där att inte ha balans i kroppen och prata telefon samtidigt. Man vaggar fram och kan inte ta i. Föreställ er Usain Bolt där han halvgalopperar med en mobiltelefon tryckt mot ena örat. Tänkte jag, där jag krokig och diskret som Quasimodo hastade framåt medan jag gav signalementet.)

– Byxorna är beige, han har brunt hår och är smal, lite tunnhårig på toppen, många väskor, varav en är mystiskt fyrkantig och svart och en bag på axeln och …
– Bra! Jag kommer!

Tyvärr försvann rumsboven, fjupp-flupp – borta var han bara plötsligt utan att jag såg vart han gick. Jag lekte spion och deckare ett tag, men hittade inga spår. Om jag skrev en dålig bok här och nu, hade jag nog tänkt ”han är som uppslukad av jorden och här står jag och tungan känns som ett svullet djur i munnen” – men jag skriver ju inte dåliga böcker.

Personalen kom, men kunde inget annat göra än att bara fräscha upp vårt rum som luktade kebabsvett och rök. Sjuåringen visste inte till sig av glädje:

– Mamma! Mamma! Hade han pistoler? Vi måste ringa till pappa! En riktig bov! Kommer han tillbaka? Vad hade han i väskorna? Varför låg han i just den sängen? Varför luktade han illa? Hade han många pistoler? Varför la han nyckeln på den sängen och inte den där? Hade han ett gevär i väskan? Mamma! Kolla, jag sover i bovens säng!

Men nu sover vi här!
Vårt sovplejs. Två får dela säng, ingen behöver dela dator.

Gonatt När vi vaknar ska vi köra till Ki… nånting.

Share
48 kommentarer

Om de sju dvärgarna och resan neråt

Vi är ju sju i familjen. Alltså måste vi ju då och då jämföra oss med en viss saga. Rollerna har förändrats med åren, men just nu är jag Prosit medan min djefla man är Trötter. Barnens roller är glasklara och ser ut så här (just nu):

Artonåringen – Butter (hade kunnat vara Trötter, men då går denna patiens inte ut)
Sextonåringen – Blyger (är tokblyg, men kan ta på sig en Pippi Långstrumproll)
Tolvåringen – Kloker (diskuterar gärna kemiska föreningar med alla)
Tioåringen – Glader (allt är bara bra och trevligt hela tiden)
Sjuåringen – Toker (fullständigt galet pratsamt barn)

Alla utom Blyger och Trötter ska nu packas in i en kombi som blir veteranbil om två år. Vi har för mycket packning och lite för många stopp på vägen, lite för lite bensin, lite för många mackor och på tok för dålig bilradio samt alldeles för många kuddar. I Linköping ska vi sammanstråla med bloggarna Pysseliten och PK och besöka minst två museer (utan fnuttar på e).

Det kommer att ta minst 35 timmar att ta sig från start till mål.
Det kommer att ta minst 35 timmar att ta sig från start till stopp.

Om ni har några förslag, så kom med dem; under onsdagen ska vi köra från Kinna Kisa till Olseröd och vet inte riktigt var vi bör stanna.

Uppdatering om mina geografiska kunskaper: Kisa är inte alls samma sak som Kinna, men precis som att man kan ha svårt att skilja på J. Depp och B. Pitt, kan man förväxla städer som inte alls är lika varandra. Sådeså.

Uppdatering 2. Det påpekas minsann att vissa här ovan nämnda plejs inte är städer. Mhm, måntro det. Men de kanske borde bli det? (Gah, allt blir fel och jag har glömt min kamerasladd och en bov har besudlat vårt vandrarhemsrum!)

Share
30 kommentarer