För fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med mediciner mästra: inga anfall, bara en glad (lite trött) grabb. Nu har han på försök fått sluta med medicinerna för att kolla om det hela hade vuxit bort – men si, det har inte alls gått bra.
Anfallen har kommit tillbaka – när han är trött, när det är stojigt eller när han blir förvirrad. Det är inte epilepsifall av aladåbvarianten som på filmer; han bara stannar till, blir förstenad, tittar uppåt … och så kommer han plötsligt tillbaka och kan fortsätta med det han höll på med. Nu ska vi börja om med medicinutprovning och det här:
EEG-undersökningen 2006.
Han får nu inte cykla, gå i simskola, spela basket, klättra i träd eller åka buss ensam, vilket han ju fick nyss. Istället måste han plötsligt behandlas annorlunda av sina vanligtvis inte alls överbeskyddande föräldrar. Dessutom måste vi ju se till att han har sällskap till och från skolan eftersom han under ett anfall kan kliva rakt ut i gatan.
Alltså va, jag som precis hade vant av mig med att ha småbarn! (Märk väl hur jag lider med grabben och inte alls tänker på mig själv.)
Men nu har Nioåringen tillfälligt löst vårt livspusseltrubbel med ständig påpassning eftersom han sedan en vecka även har en defekt stortå och måste vara hemma och kureras. En megajätteläskig inflammation med floder av kletigt var och röda skinnflikar fick opereras bort på så sätt att hela nageln helt enkelt drogs loss.
Tån och tv:n.
Filmer som Reservoir Dogs (Tarantino och örat), Casino Royale (Bond på stolen utan sits) och Maratonmannen (Dustin Hoffmans tänder) är rena barnsagorna jämfört med Pojken utan stortånagel.
Nu funderar jag bara på filmrättigheterna och vad uppföljaren skulle kunna heta. Pojken utan stortånagel: With a Vengeance kanske?
Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – under korta stunder – kan få för sig att det kanske enligt Tage Danielssonsk logik nog egentligen inte har hänt.
Jag var ute och långkörde med tre av barnen när vi via telefonen började få rapporter om antalet fönster som hade gått sönder i centrala Oslo. Antalet fönster. Inte döda människor: bara trasiga fönster. Men rapporterna blev fler och fler och mer och mer absurda samt fruktansvärt ingående. Samtidigt blev mina och Sjuttonåringens förklaringar för de två yngre barnen i baksätet (åtta och elva år) alltmer ansträngda. Man kan inte blunda för livets grymheter, men man kan i alla fall kisa en smula så att det blir lite suddigare.
Nu har vi ältat tragedin i nästan varje vaket ögonblick sedan i fredags och börjar komma till de mer existentiella frågorna, t.ex.:
”Men mamma. Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”
Jamen om inte annat för att få tillfälle att göra och uppleva diverse – som att härma statyer:
”Den lycklige Arbogafilosofen” i gott sällskap.
Eller för att få komma in i kommentatören Skogsgurras ljuvliga hem som var fullt av tokerier som en räknestickssamling, en räknemaskinssamling och en taffel, samt:
”Bananskal i lampa”.
Dessutom måste man leva för att inför världens största kakavdelning i en helt normal butik helt enkelt svimma av glädje:
– Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte ”simma”?
Och om man inte lever kan man inte hitta Sveriges billigaste bensin: 4,85!
Eller om det kanske står något annat där på skylten.
Men främst lever vi just nu för att någon ju måste ta hand om och begrava den döda hackspetten i trädgården.
Farväl.
Vi packade in Hacke H. här ovan i ett tyg med symboliskt värdefulla båtar på, sjöng ”Mormors lilla kråka” under processionen och ska strax tillverka en passande gravsten. Och vips, blev det här med döden för barnen lite mer gripbart – samtidigt som det här med döden aldrig förr har varit så gripande.
Inte vet jag hur ni har det, men jag har fem barn som inte vill göra annat än att sitta vid datorn eftersom det bara regnar och blåser vareviga dag.
Det är alls inget fel på datorn, men precis som att man enligt mig måste äta grönsaker till måltiderna, måste man ibland datorpausa och göra något annat. Hemma hos oss har vi på ett väldigt demokratiskt sätt beslutat att man kl 10–17 ska göra något annat än att spela datorspel. (Att t.ex. skriva mejl är ett undantag.) Idag har vi skrivit brev. Pappersbrev.
– Varför ska jag skriva var jag är längst upp? Alla som vi skriver till vet ju var vi bor!
– Eh. När man skriver pappersbrev skriver man staden och datumet längst upp i högra hörnet. Man kan säga att det är en tradition. Oj, skriv 2011 också. Dääääär.
– Tror du att dom som får breven inte vet att det är 2011?
– Jo, fast om dom vill spara brevet och läsa det igen om ett par år kanske d…
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
– Jag!
– Jamen jag skriver ju inte till dig!
– Eh.
Det svåraste var dock att hitta på något att skriva. I ett mejl ”kommer ju allt automatiskt”, sa barnen. Vi kom inte riktigt igång förrän jag dikterade för dem hur breven kunde inledas:
”Hej, mamma tvingar oss att skriva pappersbrev för att vi ska lära oss det.”
Såja. I eftermiddag blir det adressuppletning och frimärkesklistring. För att få den rätta känslan ska vi använda slickapåklistretmärken och inte de där nya klistermärkena som ju är rena rama fusket.
Nu funderar jag på om vi imorrn ska fokusera på skosnöresknytning, träskosprint eller strumpstoppning. Eller om vi lägger ner allt och istället koncentrerar oss på att kolla på för allmänbildningen livsviktiga filmer som dessa:
”Tillbaka till framtiden””War Games””Breakfast Club”
… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.
När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.
Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?
Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”
Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.
Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.
Aj.
Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.
I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.
Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!
Nästan i alla fall.
Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.
– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!
– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!
– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!
– Kolla, mamma ligger på köksbänken!
(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)
I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.
”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”
”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”
Skolavslutning i femte klass. Finskorna och en som är sin mors dotter.
Mitt hjärta galopperar som efter en … ptja … 200-metersrush? Händerna skakar som fladdriga lönnlöv i Montreal. Jag har ganska röda kinder också – det känns på hettan. Man skulle kunna tro att det har att göra med att jag hejar på Åttaåringen som spelar basketmatch på ett synnerligen försvarsfokuserat sätt: väderkvarnsstilen. Han är gubevars huvudet kortare än sina jämnåriga och kan inte annat än veva.
Åttaåringen är den hoppande nr 13.
– Hejaheja, braaaaaaa! skriker jag och hjärtat håller på att slå hål på bröstkorgen.
Men det är inte matchen som får blodet och hjärtat att rusa. När Elvaåringen en liten stund senare ska spela match – hon som är huvudet längre än alla sina jämnåriga – är jag kolugn (eller cool-lugn som jag såg i skrift häromdagen). Det är inte ett dugg spännande och ändå är jag nästan andfådd av det där dumma hjärtat.
Elvaåringen är den ljusblåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.
Jag sätter de darriga fingrarna på min egen puls – där på handleden, ni vet.
– Hur är det, Lotten? Mår du bra? Är du nervös? Hör du mig, Lotten? säger en orolig basketkollega och lägger så gulligt handen på min panna.
Frågan kanske är befogad; jag ska strax vara speaker inför hela klubben på årets avslutning. Men det är bara det att jag är komplett ickenervös när jag ska tala i mick eller inför folk och ha alla blickar på mig.
– Nej, tack för omtanken, det är lugnt – jag tar bara pulsen för att kolla om jag lever. Hjärtat slår så fort att jag inte hinner med. Känn här!
– Iiiiih! skriker min vän och rycker åt sig handen som av en brännskada. Håller du på att få en hjärtattack?
Men nej, så här är det alltid när jag har tagit för mycket astmamedicin. Någonstans i livsfladdret i lördags måste jag ha stött på ett pälsdjursmonster till allergenmolekyl. Schnuuuurfff sa det i andningsapparaten och väääääääääääs-host, huffade jag tills jag fick tag på Bricanylen, som medicinen heter. Och så drog jag i mig för mycket. I ett par timmar.
Nu kan jag i och för sig andas, men måste lyssna på hjärtklappret. Det känns lite som om Frank Andersson dansar en quickstep i mina tinningar. Är det då synd om mig? Inte alls, se här hur jag kokade en bloggsoppa på ett par hjärtdunk!
Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.
Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.
Bakgrund
För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.
Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.
Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:
Det var i det här läget som jag började ångra mig.
Uppföljning
Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.
Klimax
Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!
– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.
Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:
Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.
Efterord
När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.
Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny noices noises.”)
Nämen alltså. Jag tänkte att jag inte alls skulle rapportera om Melodifestivalgenomgången som kallas Göteborgskalaset, särskilt eftersom mina åsikter och synpunkter inte alls är originella.
Men om tekniken är med mig, kommer åsikter, reflektioner och banaliteter här i alla fall eftersom jag har fått exakt 23 krav på detta via mejl.
1.
Nu är det dags för Brolle, som jag intervjuade i radio 2008. Jag har hittat mina anteckningar inför intervjun, och de lyder:
Är du medvetet melodramatisk när du sjunger?
Vad är din inställning till The King?
Ber folk dig att sjunga In the Ghetto?
Kan du inte känna dig som en konkurrent till Martin Stenmarck?
Vem skriver låtarna?
Har du dåliga rådgivare?
Men ännu sämre är faktiskt skämtet på tv i detta nu. Som antyder att Norrland ligger efter vad gäller teknik. Jag ba: BAH! Sådär sade jag själv redan 1977.
Sedan tog jag ju en bild på honom i studion 2008:
Brolles tatuering är välstavad i alla fall.
(Sedan sjöng han ”In the Ghetto” för mig och bara mig samtidigt som han tittade mig innerligt och djupt in i ögonen.)
Brolles mello-låt är en vanlig låt utan åthävor eller dansare. En låt, bara. Jamen så bra då. Tralalala.
2.
Nämen vem är Noreen? Förlåt. Loreen. På lilla inspelade intervjusnutten är hon skumt sminkad med streck mitt på läpparna, men nu står hon på scenen och vrååååååååålar med en sjujävla pipa. Ah, dansarna runt henne har sladdriga shoppingpåsar på sig.
Men som bruden sjunger! Fantastiskt! Måtte hon vinna hela rubbet!
3.
Babsan på scen? TV på scen? En karl som sjunger falskt på en tv-skärm?
Jag är inte den som inte gillar buskis och humor, men här kan jag bara njuta av hans snygga ben. I låttexten hör jag ”en billig servitris”. Say what? Oh no, hjälp! Jag vill ha tillbaka ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”!
4.
Bettan, jahaja. Som bor i Norge. ”Landsförräderi” säger de i skämten före låten. Nämen så originellt.
(Jag har en intressant idé: satsa på artisternas respektive okända talanger i förpratet. Nästan alla kan något konstigt.)
Nu kommer låten! Elisabeth Andreasson har en brun, glittrig klänning med synnerligen snyggt dekolletage och JÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTEMYCKET hårdrocksrök som döljer eventuella skor. Som Bettan säkert har lagt ner hur många timmar som helst på att välja ut. Låten låter som något i Pocahontas. Urk. Oj, nu såg jag skorna!
Någon i vardagsrummet viskar något om ”Antikrundan”, men det låtsas jag inte om.
5.
Ha! Nu blev det jättekul!
”Sanna, vi tror att dina låtar fungerar lite som ett sömnpiller”.
Hurra! Sanning med en självironisk twist! Jubel, pukor och trumpeter! Och nu kommer sömnpillret?
Nehej. Ett … discopiller? En snurrande scen, höga skor med bovlarm på vristen, jättekrage som Prince och blankpolerade ben.
Den där urringningen påminner mig ju om Jessica Rabbit. Förlåt, jag fokuserar ju fel: bruden kan naturligtvis sjunga. Men apropå Brolle ovan:
– Har du dåliga rådgivare, Sanna?
Lite mellanprat igen. Men hörni, när programledarna pratar i sina mikrofoner som hörs i sin jättejättejättejättemikrofon på kinden: måste de skrika då? Hur är det med volymkontrollen? Och måste de skratta åt sina välrepeterade skämt?
OBS: Endast melodifestivalengalningar och dito -älskare får raljera som jag gör här ovan.
6.
Nu kommer en ju nästan I See a Star med The Moniker! Fast den heter Oh My God. Daniel Karlsson kan ju sjunga och uttala rätt och flickorna har gogostövlar från 1971.
En dark horse, sanna mina ord. (Det betyder för er som inte spelar på hästar eller som bara lever i en allergifri värld att man lurkar i bakgrunden och slår rekord och vinner fastän ingen fattar hur det gick till.)
7.
Anniela. Ja oj, vi skämtar i förpratet om att hon är så ung. Det blir kul. Ja. Hihi. Hon är ju jätteung.
Gäsp.
Hon sjunger om sin panna och smeker sig över magen. Finfin koreografi. Men vänta, hon kan ju sjunga. Nej, det kan hon inte. Vänta, nu sjöng hon bra. Oj, nu kom hon fel. Oj, nu kom hon fel. Oj, nu blev det rätt. Nej, nu fel. ”Känner pulsen slå så elektriskt”. Jeeeeeez. Nej, vänta, nu kom hon rätt igen. ”Elektrisk låter kroppen gå igen”. Iiih.
Ojojoj, minsann har hon inte en vasaloppslagerkrans runt halsen.
8.
Mellanpratsskämten är i succéform.
– Soul, är inte det Sydkoreas huvudstad?
– Det låter som som du drar en vals, Christian Walz.
NEJ! Vad händer? Janne Schaffer kommer! Vad fick du betalt för att gå in i mellansnacket? Försvinn!
Ok. Christian har Dr Watson-skägg och det är coolt med en miljard stråkar på scenen. Uttalet är bra. Han kan också gå upp i falsett (som jag alls inte gillar någonsin över huvud taget). Och han kan liksom alla andra leka med tonartshöjningen. Men var är LÅTEN? Är det inte Salem Al Fakir igen? (Jamen då vinner han junte.)
Nu ska jag vara positiv: han hade i alla falla snygga kläder. Och collier. (Som SAOL en gång föreslog skulle stavas KOLJE. Hoppsan. Nu måste jag fnissa lite.)
____ PAUS _____________ PAUS ______________ PAUS __
Nu kommer Peter Stormare och Christer Sjögren. Den senare har jag också intervjuat i radio. Hm. Öh. Eh. Minns inte ens om det var trevligt eller trist. Bild? Tatuering? Nope.
BOWIE! DE SPELAR BOWIE! I MELODIFESTIVALEN! BOWIE! HURRA!
De där var underbart. I sju sekunder fick vi höra bra musik. Nu slut. Snabbgenomgång igen. Nej, förlåt, det är visst programledarna som ska sjunga något ”roligt”. Tralalala.
Lottens filosofihörna
Det är ju så här att jag faktiskt inte lider av att titta. Det må låta så på klaget, men det …
(Oj, här tappade jag tråden för att Åttaåringen kom hem från ett party där det fanns pälsdjur och behövde duscha medan kameran försvann och min djefla mans födelsedagstårta trillade på trekvart och Elvaåringen tyckte att jag tittade mer i datorn än på tv:n och Artonåringen anropade via Skype att hans middag igår gick bra trots morotssoppa och Sextonåringen sade åt mig att jag nog inte ska splittra mig så och Trettonåringen sa att han tänkte gå och göra något annat vilket jag försökte få honom att inte alls göra.)
… det är inte så. Jag gillar ju detta spektakel. Jag gillade det förvisso mer förr i tiden när det bara var en enda final och jag hade tid att plugga in alla låtar och resultat. Och köpte och sparade alla kvällstidningar. Men det är kul! Det är kul. Det är det. Det är i alla fal lite kul. Ibland.
Lottens filosofihörna är nu slut
En av mina snyggaste tårtor före fallet.
_________________
Vidare från första röstningen: 1, 2, 5, 6, 8, där Sanna (nr 5) fick allra flest röster. Hon får före slutsjungningen säga några väl valda ord:
– Jag vet inte om jag får ut något ord, en det är fantastiskt, fantastiskt kul detta.
Nu har jag kommit på min framtida succékarriär! Jag kan servera oneliners!
– Vad säger du om det här, Sanna/Nisse/Petra/Pontus/Anna/Lina?
Det var väntat. Jag har mutat rätt personer.
There’s a sucker born every minute.
Att vara eller inte vara, det är från och med nu inte frågan.
Sjung själv, gubbjävel!
Nu börjar den andra omgången och räkneverket nollställs på ett fullständigt och komplett uridiotiskt sätt. Men orka!
Jag har aldrig varit med om värre tortyr! Christer Sjögren flåsar med amerikansk brytning och Elvisröst och låtkränker Bowie på ett sätt som jag inte unnar någon före detta storstjärna! Det är ju som om Patrik Sjöberg skulle låtsas vara Peter Forsberg! Vingel, vingel, trill.
Usch. Nu säger min musikaliske djefla man att det inte är så himla dåligt. ”Det är med sann ironi” säger han. Och honom har jag känt sedan 1985. DÖDA!
Loreen & The Moniker går till andra chansen medan Christian Walz åker ut på en femteplats. Sanna & Brolle går till final och hörni allihop, hans namn ska uttalas med ooooo, inte ååååååååå. (Vilket han inte alls sa 2008, för då sa han att det inte spelade någon som helst roll.) Jag vidhåller: karln har en jättebra röst och kan sjunga rent. Men precis som Carola behöver han bättre rådgivare.
En gång när den store Artonåringen bara var en liten lintott till parvel och alls inte hemifrånflyttad blivande civilingenjör, placerade jag honom i pysselhörnan i en klädaffär. Han var bara två år och jag var jättegravid och alls inte på humör att prova kläder. I denna barnhörna fanns som vanligt en fastlimmad legoplatta, smutsiga legobitar, några pennor och ett pussel. Han fokuserade på pusslet eftersom han var inne i en intensiv pusselperiod.
Medan jag stod och med förtvivlade ögon stirrade på mig själv i spegeln och försökte klämma in mig och magen i ett par snickarbyxor (eftersom jag hade fått för mig att alla quinnor med graviditetssnickarbyxor mådde bättre än alla utan), skred han till pusselverket.
Typisk clipartbild på pussel. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.
Snabbt gav jag upp klädprovarprojektet eftersom jag inte bara var för stor för snickarbrallorna utan även för provhytten. Hela jag knastrade av statisk elektricitet när jag äntligen lösgjorde mig från provrumsgardinen. (Dörrar är mycket bättre, hörni affärsägare, dem kan man luta sig mot utan att falla halvklädd ut i affären, på rygg som en annan skalbagge.)
När jag kom fram till min lille tvååring såg jag att han hade löst pusslet på ett kreativt sätt. De bitar som inte passade, hade han helt enkelt brutit sönder och pressat in. Bilden hade han komplett struntat i: pusslet föreställde nu en tupp med kammen på foten och foten i munnen och stjärtfjädrarna på huvudet.
– Fääääääädi! sa han stolt.
Jag kunde här ha sagt ”bra, min son, du tänker utanför lådan”. Men jag kände nog mer ”men satan, han kommer att växa upp och bli en ligist som med ett järnrör slår hela världen med häpnad”.
Idag har jag och min djefla man på samma sätt pusslat ihop dagen genom att bryta sönder och fila bort obekväma delar. Vi gjorde samma sak förra onsdagen, så vi känner oss vana och rätt coola.
Jag kör drygt två timmar med solen i ögonen i bil till Finspång, där min djefla man redan är eftersom han åkte tåg dit igår.
Han föreläser på förmiddagen och när jag kommer fram, äter vi lunch tillsammans.
Jag föreläser på eftermiddagen medan den djefla mannen tar bilen och kör hem med solen i ögonen.
Under tiden roar sig Åttaåringen bäst han kan med sin morfar.
Sextonåringen, Trettonåringen och Elvaåringen har med sig matsäck och går efter skolan till biblioteket för att sedan ta sig till sina basketträningar på tre olika ställen.
När jag har föreläst, liftar jag med någon kursdeltagare till Norrköping och tar tåget därifrån hemåt precis i lagom tid för att hinna till min basketträning. Hoppas att jag har kommit ihåg att ta med mig basketskorna.
Vana tidsplanerare ser nu att det kan gå helt åt pepparn på ett flertal ställen i det här pusslet. Men då bryter vi bara av ett hörn till någonstans och gör en snygg mosaik av hela klabbet.
Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Det sägs ju numera att man inte alls blir hyperaktiv av socker. Men faktum är att vi bara åt lite glass och sedan förvandlades till målarmonster.
Våra glass-skopor ..?
– Har ni några glassmojänger? ropade lillasyster Orangeluvan.
– Ja, ungefär sjutton stycken! ropade jag tillbaka.
– Jag hittar inte! ropade Orangeluvan.
Jag tror inte att jag hörde det där ropet på hjälp. Och eftersom Orangeluvan inte fick hjälp, tog hon allt som man skulle kunna gräva glass med. Chokladsås av lika delar kakao, vatten och socker skapades i all hast medan alla 16 personerna i köket slafsade glass på alla sätt som glass kan slafsas på.
Och det var då det slog mig. Att köksgolvet måste målas. Nu. NU! Det kunde naturligtvis ha skett vid ett mer lämpligt tillfälle än när 16 personer ideligen ska in i kylskåpet för att höja blodsocker och fylla tonårsmagar, men hey, WTF! (Så sa jag alls inte, men jag tycker att det ser coolt ut i skrift.)
Orangeluvan beordrades ner på knä för en första skiss:
Golvet är alltså ett relativt nylagt trägolv som vi tyvärr målade vitt för ett par år sedan.
Här försöker jag få till skrynklet medan två små barn har ansvar för franstillverkningen.
Det där vecket som man kan låtsas att man snubblar på blev en synvilla på ett helt annat sätt: man tror att det är en grop i golvet …
Tadaa!
Att måla mattor på golv är alltså inte svårt. Om man inte är så noggrann och om man inte är perfektionist och om man inte tycker att det gör något att barnen kommer in och målar ”fel”. De små röda plupparna är potatistryck, och när barnen såg att jag höll på med dem, tillverkade de egna potatisar och tryckte på några bollar, en bil och en glasstrut.
Tyvärr ser det vita ännu fulare ut nu. Kanske måste jag måla dit en heltäckningsmatta imorrn?
