Etikett: barnen

En annorlunda dagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2013 13:59

Sedan de fem barnen var pyttesmå har jag satt dagböcker i händerna på dem. Nu vadar vi genom stora hav av dagböcker med helt tomma sidor ity ingen av dem lydde mig. Ingen skriver dagbok.

Men den äldste – tjugoettåringen som sedan tre år bor i Lund och går på teknisk för att bli civilingenjör och tjäna massa pengar åt sina föräldrar vad det lider – har nu skapat dagbokskonst.

Han har sedan i januari sparat en sekunds film per dag och sedan klippt ihop till en liten film. Naturligtvis är det mest intern humor för honom och de närmaste klasskompisarna, men eftersom filmen ligger ute till allmänt beskådande, skådar vi alla för fulla muggar.

Hej, Erik, käre son — hur fick du idén till ensekundsfilmen?

– Det var ursprungligen ett Kickstarterprojekt som jag bidrog till. Jag blev väldigt inspirerad och bestämde mig för att jag skulle börja filma allt annorlunda som hände i vardagen.

Hur väljer du ut vad som ska filmas varje dag?

– Förhoppningsvis är jag redo att rycka fram telefonen när något intressant händer!

Och vilka kriterier gäller för den lilla filmsnutten som ”vinner”?

– Ibland det mest speciella, ibland det som bäst representerar vad jag gjorde den dagen.

Vilken är din favoritsekvens?

– Det kan vara den 2 februari när min vän Max (utan att veta att jag filmar) börjar göra dansen till Gangnam Style medan ”Daddy Cool” spelas i bakgrunden.

Den andra februari! Min födelsedag! Min favorit är när du är hos något slags frisör den 22 januari. Eller nej, när cykeln kommer farande … eller när ni köper hur mycket grädde som helst … eller när du cyklar iklädd frack i full fart … eller … Suck. Kommer du att fortsätta på det här viset?

– Jadå. Appen har faktiskt påverkat mitt liv ganska rejält i och med att min uppfattning om vad jag sysslade med för mer än en vecka sedan har förbättrats så oerhört.

Bra! Äntligen lyder du! Hejdå, ses i juni!

– Hejdå, dyrkade och djupt saknade moder!

(Nej, så sa han inte, förstås.)

Vad säger ni? Låter inte detta som en alldeles fantastiskt rolig grej?

38 kommentarer

Kallaste dagen ever!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2013 19:29

Säga vad man vill om Valborgsmäss, men aldrig har jag frusit som just denna dag. I Luleå, Lund och Eskilstuna – det är lika jädra kallt överallt.

När det nyss började hagla, tittade jag ut och sa ”jahaja, Valborgsmässoafton”. Men så kom jag på att jag faktiskt har frusit mer en annan gång. (Visst är det så att man för alltid i evigheten amen minns de stunder när man frös som mest?) Och nämen äsch, den gången när jag ville bli värmd av tre underbara killar i min gymnasieklass har jag skrivit om inte bara en utan två gånger.)

Så därför ska jag berätta att det brukar se ut så här när vi väl kommer iväg till elden:

Och så här när det faktiskt inte är svinkallt just det år som elden i grannskapet ställdes in i brist på ideellt arbetande människor:

Och så här när det är så förbannat kallt att vi faktiskt stannar hemma:

Och så här när vi har huttrat oss halv ihjäl och det är jättelångt hem och elden är alldeles platt:

”Som efter Blitzen”, sa jag här och fick skäll av en okänd karl som inte tyckte att man skulle skämta om sorgliga ting.

Uppdatering
Årets dokumentation vid elden blev dötrist:
Där är elden.
Ja, där är den.
Precis som på Louvren.

Därför blir det istället dokumentation i form av en liten filmsnutt på vägen till elden. Vi går här i spretig tropp där Trettonåringen bär på Artonåringen, basketspanjoren Julian bär på Tioåringen och Femtonåringen går på femtonåringars vis bredvid den gitarrspelande djefla mannen i slokhatt. Det är Julian som sjunger:

52 kommentarer

Borttappad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 januari 2013 00:57

Om blickar hade kunnat döda, hade jag fallit död ner inne på akuten igår kväll vid halvtiosnåret.

Men vi börjar i en annan ände – som inte alls har med död att göra. För som jag har berättat flera gånger tidigare, är jag fullständigt suverän på att tappa bort saker. Jag glömmer, jag slarvar, jag letar och jag begriper inte hur jag bär mig åt för att utan att veta det lägger örhängena i besticklådan. Min slarvabortlista ser ut så här om man friserar den lite och inte tar med trivialiteter:

vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Just nu ser det ut så här i köket:

Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.

Igår var jag i Stockholm och fick ett synnerligen trevligt uppdrag, men passade på att träffa min svåger för att överlämna en ryggsäck som han glömt hemma hos oss, samtidigt som han överräckte ett paket till mig som lillasyster Orangeluvan hade förberett. (Har jag nämnt att jag fyller år på lördag?)

Eftersom jag skulle åka tåg med paketet, och jag har misslyckats med sådant förut (rullväska & julklappspåse), hade hon preparerat paketet, som var inslaget i en Ica-kasse och snören.

Först kom "den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!” — Först kom ”den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”

Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].

Men hon är inte den enda. PK och Pysseliten (de som startade båsmetern häromdagen) har fixat en rulle med adressetiketter till mig så att jag kan fylla världen med mitt namn. Jag har märkt alla sladdar, alla väskor, alla glasögon, alla …

På träningen igår försökte jag namnmärka ”min” dusch, de bästa bollarna och min plats på avbytarbänken, men klistret är helt klart inte basketanpassat.

Medan jag roade mig med straffskytte i ena hallen, tränade Artonåringen med A-laget i andra hallen. Där fick hon en vass armbåge rakt på struphuvudet och föll ihop i en liten rosslande, pipande, hyperventilerande hög. Jag ringde efter 45 minuter utan bättring till sjukvårdsupplysningen som sa ”kör omedelbart till akuten”. (Déjà vu.)

Och det var där den mördande blicken spändes i min riktning.

Vi kom in, tog en nummerlapp, satte oss ner för att vänta och sneglade in bakom skjutdörrarna där en tjej i receptionen satt och … och … och surfade runt på modesajter och klädreor! Istället för att plinga fram oss, satt hon och surfade! Å ja ba:

– Hej, jag ser att du sitter och surfar på klädrea, men jag tänkte, min dotter här har andningssvårigheter, så skulle vi kunna …

Stiiirr. Blääääng. Laserstrålar sköt ur ögonen.

Men eftersom jag överlevde attacken, kom vi in till läkaren väldigt snabbt.

Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.

Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.

Nu är vi hemma igen med strikta order om vila och lugn – inget är trasigt på henne. Det fanns bara en sak till att göra innan dagen var slut:

Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.

63 kommentarer

En söndag mitt i livet

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2013 13:40

Man går upp och konstaterar att gårdagens fest står kvar på köksbordet och väcker några barn, ger order om matsäck, ser till att alla kollar så att det inte är två vänsterskor i packningen, kisar lite mot solen och tänker att jahaja, det här var en vacker vinterdag som jag inte kommer att se ett dugg av.

För idag är en basketdag. Tioåringen åkte till Köping, Artonåringen till Järfälla och jag och Trettonåringen är just nu i Flen. På vägen hit gnistrade snön och alla barnen i bilen tog bilder och fnittrade och … så kom MONSTRET! I en rondell kom han sicksackande och preciiiiiis när jag skulle lirka mig förbi, satte han fart så att jag fick tvärnita för att inte åka i diket som en folkrace-bil. (Det var ingen fara.)

Men vi kom fram i god tid tid till den lite för kalla hallen och på läktaren kan man ju leta efter värmande internetvågor och dricka kaffe som har sett bättre dagar. Detta är min utsikt just nu.

Att jag tycker så mycket om de här utflykterna beror på att det alltid är likadant och att jag vet vad som kommer att hända. Och att jag lär mig något nytt av för mig okända människor varje gång.

Mannen bredvid mig (en annan av chaufförerna) jobbar med pulverlackering av stora maskiner. Pulverlackering är inte uppbyggt på lösningsmedel utan funkar mer miljövänligt eftersom man ger pulvret en laddning så att det suuuuuuuuugs till ytan som det ska lackera. BRAAA FÖRSVAAAR! Och en av hans döttrar som jobbar som lastbilschaufför har praktiserat på Arlanda och när man tankar ett flygplan BRAA RETUUUR! som ska köra non-stop till Thailand tankas med 120 kubikmeter, vilket väger 96 ton, vilket (för att man ska fatta) kan jämföras med 96 personbilar … BRA TJEJER!

Det blir liksom lite splittrat. Nä, nu ska jag göra en åkarbrasa.

39 kommentarer

Packlista?

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2012 19:58

I morgon flyger jag till England. Förmodligen har jag med mig för få strumpor och en klänning som jag inte har använt på ett par, tre decennier. Förmodligen har jag packat färdigt tre minuter innan bussen går hemifrån och förmodligen har jag glömt adaptern hemma.

Vad är det med mig? Varför gör jag så här? Så ofta som jag packar och reser borde detta väl vara något jag gör som en ryggmärgsreflex kvällen före resan lite sådär med vänsterhanden, gäspande och blasé. Istället för att rafsa ner det halvfuktiga som hänger på tork och sedan som alltid få med mig rullväskan som är halt.

Eftersom Tioåringen ska följa med på resan, sa jag till honom att packa nyss. (Ja, han ska packa men inte jag, jag ska slippa.) Detta yrväder till tramskille satte sig omedelbart vid min dator, funderade i en minut och skrev sedan detta genomtänkta:

sex dagar

6 kalsonger

3 par strumpor

3 T-shirts

2 par byxor

2 tandborstar

medicin

2 hoodie

1 bok

papper och penna

dagbok

1 jacka

1 par mysbrallor :):);))

– Bra! Men … Vad betyder smileysarna?
– Vet du inte det?
– Mjaeh, jag är … lite dålig på sådana.
– Att det är kul att åka.
– Aha. Varför ska du ha två tandborstar med dig?
– En är till dig.

Grabben förutsätter, så ung han är, att jag kommer att glömma. Nä, nu ska jag göra en egen packningslista!

Paus. Paus. Paus. Paus. (Det tar lång tid att skriva paus. Och under tiden slipper jag att packa.) Paus. Paus.

Suck.

Hm. Det gick inte. Jag skrev pengar pass piljetter och satte sedan armarna i sidorna och sa ”jag vill inte!”, kokade te och åt lite äppelpaj istället. Och så tittade jag på filmsnutten här nedan, så nu vet jag hur jag skulle kunna packa om jag bara kunde sluta prokrastinera.

Förmodligen lider jag av något slags packningstrauma från min barndom. Någon kanske slog mig med resväskor, klämde mig i spännband och låste in mig i en trunk?

64 kommentarer

Jonas Thern och jag i en ubåt

Publicerat av Lotten Bergman den 1 september 2012 21:23

Jag fick tips av kommentatören LL99 om att det under denna helg skulle finnas en ubåt att undersöka i Stockholm.

Well. Ooooj. Det är lika häftigt som att

hänga backstage med Rolling Stones
dyka ner till Titanic
vara statist i Die Hard IV
äga Julia Roberts Oscarsklänning
kunna dunka från straffkastpunkten.

Jag tog med mig Nioåringen och Tolvåringen, tog tåget till Stockholm och klev ner i ubåtens inre. Den hette Sörmland och var så fin, så svart och matt och knottrig och jag vet inte allt.

Där på en halkig avsats som var max tio centimeter bred trippade vi på tå för att sedan klättra ner i ett hål. — Där på en halkig avsats som var max tio centimeter bred trippade vi på tå för att sedan klättra ner i ett avgrundsdjupt hål.

Tyvärr får man inte ta bilder på insidan eftersom Sovjetunionen då kommer att spionera på min blogg och kopiera alla finesser och sedan invadera Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

Men tänk er vilken ubåtsfilm med Sean Connery som helst, för så såg det ut. Förutom vissa detaljer som att det var … stökigt. En låda som det stod marshmallows på stod på sniskan i ett hörn, överallt fanns det odiskade porslinsmuggar upphängda och jag hade inte blivit förvånad om det plötsligt hade legat ett par kalsonger på golvet.

Det var förbjudet att ta bilder, men jag flirtade med en ung rekryt och fick dispens eftersom främmande makter säkert vill ha sina muggar upphängda på annat sätt.

Vid periskopet fann jag en ubåtsman som kunde svara på alla våra frågor.

– Gungar det mycket i storm?
– Har ni nånsin sett något jättekonstigt när ni tittade upp?
– Men herregudihimlen! HETER DU JONAS THERN?

För det stod det ju på hans namnskylt på bröstet. Och visst hette han Jonas Thern – fast naturligtvis var det inte 1994-Thern, men nästan lika häftigt ändå. Ubåten Sörmland byggdes 1989, berättade han, men klipptes itu och fick ny mittendel för drygt tio år sedan och rustades upp och fick nya elektroniska delar för tre år sedan. Vi pillade och klämde på saker och fick prova periskopet – som såg ut precis så här:

Periskop-Lotten. — Periskop-Lotten i moderiktiga shorts.

När Nioåringen kollade ut via periskopet, sa han som kusinen från landet:

– Kolla! Coop-tornet? Jag ser Coop-tornet!
– Coop-tornet? sa jag och tittade ut en gång till.

Det mest komplicerade inne i ubåten var faktiskt att snyggt och smidigt ta sig genom de runda dörrarna. Vi högg tag i överkanten och svingade oss igenom och landade jämfota på andra sidan.

Jag och Jonas Thern pratar här om viktiga ting.

Men när vi sedan frågade hur man egentligen ska göra, sa grabbarna att man naturligtvis bara tar ett kliv igenom med ena benet och sedan låter det andra följa med samtidigt som man kryper ihop lite för att inte slå huvudet. Åhå. Jaha.

Tack, LL99!

63 kommentarer

Den allra tjockaste boken

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2012 18:41

Ok, kanske inte den allra tjockaste i hela världen. Men vi börjar i liten skala – den allra tjockaste boken på Stadsbiblioteket i Eskilstuna, kanske kan imponera lite?

I förra inlägget råkade jag nämna att några vilsna barn ville se husets tjockaste bok. Jag visade upp en (fel, den var inte alls tjockast) och fick sedan bannor i båset för att jag inte noggrant redogjorde alla mått, titlar och innehåll samt översättare. Sedan visade det sig att halva kommentatorsbåset sprang omkring och mätte böcker mitt i natten och uppsökte föräldrahem i jakt på tjockböcker medan alla gamla jurister suckade att de ju fortfarande ägde lagboken. Slutligen fick jag skarp order att undersöka bibblans tjockaste bok.

Jag skickade redan igår ett meddelande till Stadsbiblioteket med frågan om den tjockaste boken. Sedan kom jag på att jag noooog visste att Yvoeri jobbade där, så jag kontaktade henne via Twitter. Idag fick jag mejl, telefonsamtal, intalade meddelanden på mobilen och svar på Twitter av tre olika biblioteksanställda, som alla var hur engagerade som helst!

Jag, Nioåringen och Tolvåringen utrustade oss sålunda med tre fungerande cyklar och detta kit:

Vissa fotointresserade karlslokar kommer att ifrågasätta kameravalet. Men den stora, fina gick ju sönder förra sommaren. Och den nya, fina – som jag inte är kompis med – tappade sin batteriladdare på resan till Estland med min djefla man.

Här är den!

Det är Yvoeri som är inringad i bakgrunden. Lika stor som Solstickan, ja.

Cumulative Book Index 1949–1950 är en lista med engelska boktitlar – två års bokutgivning, alltså. Så himla underligt.

Jag letade förtvivlat efter användbarheten på sidorna.

Åren 1982–1999 finns hääär. Läs nu på ordentligt, alla, så att ni har koll på utgivningen.

Kommentatorsbåset vet att tala om att världens tjockaste svenska bok finns på Riksarkivet: Östergötlands mantalslängd från 1813, som tillkom när bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band.

Hämnden blev ett band som är 1,13 meter tjockt – och som inte går att bläddra i.

(Jag hittade bilden här.)

Men om man inte är svensk, tror man att världens tjockaste bok är så här fjuttig: 32,2 cm.

Det är Miss Marples äventyr samlade i en volym – som naturligtvis hanteras med vita bomullshandskar och skyddshatt samt pärlhalsband.

Vem ringer Guinness World Records?

57 kommentarer

Och nu … resan uppåt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2012 00:41

Efter fullständigt hysteriska dagar med lägenhetsflytt, släktkalas med trasig diskmaskin, gardenparty, vilsekörningar, finklänningar, havsbad, hatt-nattpromenader, nattsömn i genomgångsrum, vilsekörningar, middagsslummer under köksbord, vilsekörningar, glömda luncher och allsköns annat, åkte vi tillbaka till Olseröd.

Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.

I kommentatorsbåset ekar det nästan tomt; endast tomten är vaken och råttorna dansar på bordet medan katten letar efter husrum och internetvågor samt nattvila.

Jag – som har tre månaders basketförbud – provade att springa 300 meter i vattenbrynet och blev så här lycklig när det funkade:

Vi hjälpte Tjugoåringen att flytta in i en lägenhet på Kämnärsvägen i Lund och invigde med att spika fast gardintyg direkt i fönsterkarmen och – förstås – äta den traditionsenliga pizzan på golvet:

Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)

Nioåringen fick en stöt av ett elstängsel och undersökte därefter …

Hemma hos Ami och Pontus (som för övrigt inte är släkt med Niklas) finns ingen vattenkokare, ingen tekanna och ingen tehuva.

Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.

Vi har haft femkamp med hinderbana, ståpåettbenjättelänge, reaktionshastighetsmätning och högsta vedstapling – där det visade sig att man vinner på att stapla ett ostadigt torn med fyra klabbar som jag, och inte alls på att göra en stadig konstruktion som till exempel Nioåringen.

Nioåringens till vänster, min till höger.

Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.

Men idag – onsdag – bär det uppåt igen.

Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.

Men istället vill vi köra vilse och sova på vandrarhem och inte komma hem förrän på torsdag kväll. Några tips?

39 kommentarer

Men asså, dagens ungdomar!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 maj 2012 05:52

Om man googlar på hur många gånger jag har nämnt fågelskådning här i bloggen, finner man att det är några här och där genom åren.

Men det handlar aldrig om hur jag sätter kryss i fågelböcker, investerar i kikare, hurrar över en tofsvipad stugsnäppare, en kärrkrickad snäppfale, en smalnäbbad pipgjuse eller en simpel grönbena. Det handlar heller inte om bästa torrskaffningen eller gråsparvens eventuella släktskap med min favoritdinosaurie Archaeopteryx.

Nej, det handlar alltid om att jag av en eller annan anledning har varit tvungen att gå upp i ottan och gillat känslan av mosiga ögon i kombination med tanken ”världen har gått under, det är bara jag kvar”. Solen är på väg upp, det är rysfrys i luften och fåglarna … varken hör eller ser jag – men de finns säkert där.

I morse klev jag upp klockan 03:20 för att hjälpa fyra flickor att åka utomlands utan sina kycklingmammor. Det var förstås fågelskådning i luften och jag blev förstås tvungen att berätta om plurrade stövlar, nyvakna lärare, sönderslagna termosar och förstås … den där känslan.

Och då säger ungdomarna att de inte vet vad jag pratar om! De har aldrig varit på fågelskådning! De har på sin höjd vakat genom en hel natt för att se på film eller spela spel, men aldrig ens sett en gammaldags termos med glas som kan paja!

The world is coming to an end. Lärare åker inte längre på fågelskådning med sin klass. Äger mina barn ens stövlar? Hur låter en grönfink? Bor kungsfågeln i Sverige? Var är vår kikare? Hur lång är en stork?

34 kommentarer

Gudarna måste vara tokiga

Publicerat av Lotten Bergman den 18 mars 2012 19:41

Eller så har de inte humor.

Här försöker vi prata med dem å det våldsammaste när vi i några dagar hoppades på att ödet skulle gå vår väg. Och så lyssnar de inte!

Kanske ska jag förklara först.

Vi är en inte särskilt troende familj. Jag är ju uppfostrad av hippier med kasus och genitiv som närmaste gudar och konfirmerade mig endast för att det någonstans i fjärran påstods att jag skulle gå plus – det skulle ju slängas presenter över alla som konfirmerades. Det enda som hände var att min palestinasjal stals i kyrkan och att jag sörplade under nattvarden samt att jag gratulerades blott av en barndomskompis föräldrar. Det hela finns inspelat på film; mina föräldrar var bevisligen inte ens närvarande i kyrkan. Nu låter jag måhända bitter, men så är inte fallet: jag brydde mig inte – och de brydde sig inte.

Sedan gifte jag mig i kyyyrkan med min djefla man, som ju ville gifta sig i kyyyrkan. Jamen så trevligt – då får man ju ha på sig en vacker klänning … som man visserligen syr upp helt på egen hand.

Barnen i huset har underligt nog uttryckt önskan om att konfirmeras, och har så gjort – vi är inne på tredje konfirmationsläsningen nu. Nioåringen upplever samtidigt en dinosaurieliknande passion vad gäller grekisk mytologi. Det han inte vet om Zeus, Medusa, Athena och Herakles (inte Herkules!) är inte värt att veta.

Och nu behövde vi ju gudarnas välvilja denna vecka. Det hela kändes lite fånigt, ungefär som att läsa gudsomhaverbarnenkär när man vill spela bra i nästa basketmatch. Eller lovar att inte ljuga på en vecka för att … ja, något annat banalt. (Ni förstår nivån nu?) Så jag och barnen läste på, och fann att vi behövde offra en höna. Blot. Men vi hade ju ingen höna. Så vi inventerade och fann i kylen ett paket bacon och i frysen några förskrämda köttbullar. En gris och en ko fick ersätta hönan. (Allt detta sker alltså under stort fnitter.)

Därför sågs häromdagen valda delar ur den underliga familjen Bergman vandra ut i skogen för att göra detta offer:

Men. Lyckan (=gudarna?) stod oss inte bi. Alla är vi nu ateister blivna. Ska man få sin vilja igenom får man faan ta saken i egna händer.

40 kommentarer