Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – under korta stunder – kan få för sig att det kanske enligt Tage Danielssonsk logik nog egentligen inte har hänt.
Jag var ute och långkörde med tre av barnen när vi via telefonen började få rapporter om antalet fönster som hade gått sönder i centrala Oslo. Antalet fönster. Inte döda människor: bara trasiga fönster. Men rapporterna blev fler och fler och mer och mer absurda samt fruktansvärt ingående. Samtidigt blev mina och Sjuttonåringens förklaringar för de två yngre barnen i baksätet (åtta och elva år) alltmer ansträngda. Man kan inte blunda för livets grymheter, men man kan i alla fall kisa en smula så att det blir lite suddigare.
Nu har vi ältat tragedin i nästan varje vaket ögonblick sedan i fredags och börjar komma till de mer existentiella frågorna, t.ex.:
”Men mamma. Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”
Jamen om inte annat för att få tillfälle att göra och uppleva diverse – som att härma statyer:
Eller för att få komma in i kommentatören Skogsgurras ljuvliga hem som var fullt av tokerier som en räknestickssamling, en räknemaskinssamling och en taffel, samt:
Dessutom måste man leva för att inför världens största kakavdelning i en helt normal butik helt enkelt svimma av glädje:
Och om man inte lever kan man inte hitta Sveriges billigaste bensin: 4,85!
Men främst lever vi just nu för att någon ju måste ta hand om och begrava den döda hackspetten i trädgården.
Vi packade in Hacke H. här ovan i ett tyg med symboliskt värdefulla båtar på, sjöng ”Mormors lilla kråka” under processionen och ska strax tillverka en passande gravsten. Och vips, blev det här med döden för barnen lite mer gripbart – samtidigt som det här med döden aldrig förr har varit så gripande.
Inte en hackspett, men väl en kråka. Och hela BS&T är med och kompar!
Fina Lotten. Fina barnen. Fina livet!
Mina barn frågade en gång hur fågeln som dött mot vår ruta skulle komma till himlen när vi grävde ner den i jorden. Fel håll liksom …
Vad jag blev avundsjuk; så skulle jag också vilja ha det. En tam tornsvala som sitter i fina kristallkronan. Och så var det ett tamt bananskal.
Lotten har verkligen valt att visa det allra finaste vi har. Resten av huset är ett sekrutthus. Ja, Gerbilen, jag måste erkänna att det inte är ett vilt bananskal. Det är uppvuxet på en plantage och alldeles tamt och det ville inte flyga ut när vi öppnade fönstret.
Jag tror, Skogsgurra, att du inte kan ropa hej och tack än; jag måste nog visa upp några andra bilder från besöket hos dig. Ost, bacon, istång och presenningkoja till exempel.
En viktig fråga som också har formulerats så här: ”Vad är meningen med livet?”
Vi människor har visst grubblat länge över den.
Idag har jag njutit av musik – Packmoppeturnén – och trevligt sällskap sittande på en planka. Härligt!
Jag avvaktar med bävan…
Jag ställde mig tidigt samma frågor som dina barn ställer. Efter flera års funderande så kom jag fram till mottot att ”Livet är en fest och du är bjuden”
När vi gick igenom vår dotters efterlämnade papper hittade vi den här sentensen som hon skrivit i ett gammalt kollegieblock: Life is a mystery to be lived, not a problem to be solved.
Jag gillar verkligen det som din dotter hade skrivit, Gerbilen.
Tack för de orden, Gerbilen.
Döden är rätt trist. I natt agerade jag kläckningsläkare, en av de två små kycklingarna förblödde i min hand. I sin enkelhet rätt gripande. Nu skall jag lära mig sy små kycklingar och upprätta en liten sjukstuga med små kycklingkuvöser.
Jättefint citat, Gerbilen. Och så sorgliga omständigheter att hitta det …
Jättefin (bild)förklaring till varför man skall leva, Lotten. Finns inte mycket att tillägga.
Och om vi pratar om livsvisdom så såg jag ett citat häromveckan ang arbete. Kommer inte ihåg det ordagrant men det löd ungefär:
”Make sure you work with something you like and you won’t have to work another day in your life.”
Min morfar dog för en vecka sedan. Han var gammal och orken tröt. På kvällen gick han och lade sig och vaknade aldrig mer, han hade inte ont, var inte orolig och han hade någon vid sin sida hela tiden. När min svägerska skulle berätta för mina brorsöner att gammelmorfar hade dött så reagerade äldsta brorsonen (9 år) med ”då får han ju träffa gammelmormor igen!” och yngsta brorsonen (6 år) med ”men vem ska köra honom till himlen?” (gammelmorfar åkte alltid färdtjänst till brorsonens stora förtjusning vilket nu blev ett stort bryderi). Sedan försvann äldsta brorsonen iväg och kom tillbaka med en äggklocka som han satte på en minut och förklarade att nu skulle de hålla en tyst minut för gammelmorfar. Sedan satt brorsönerna, som alltid annars måste röra på sig eller berätta något, helt stilla och helt tysta i en minut.
Se där, Sara, brorsönerna verkar ha fått en klok och lugn inställning till (den naturligt infallande) döden någonstans ifrån.
Lotten, i det här fallet var det ju ett tämligen odramatiskt möte med döden. Om man nu prompt måste dö så är det nog så de flesta av oss vill sluta våra dagar. Att prata om döden såsom den inträffade i Norge är betydligt svårare just för att den i det fallet är fullständigt obegriplig.