Hoppa till innehåll

Etikett: arbetsläger

Ting från förr: arbetsläger igen!

Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:

– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?

Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.

[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]

Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.

Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.

De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.
Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!

Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.

Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.
Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.

Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.

Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!

Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.
Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)
Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!
Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!
Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)
Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.

En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.

– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.

Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)

Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?

I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.

– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!

Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)
Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.

Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.

Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.

Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.

Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.
Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.

I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.

Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?

Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?
Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.

Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?

Share
34 kommentarer

”Det är ju så jädra ljust”

Vem i hela friden sa ”Det är ju så jädra ljust” här ovan, i rubriken?

Jag tänker mig att ni gissar på

  • lampägaren med en pittlampa som lyser som faan trots att de obegripliga siffrorna säger E27 när man vill läsa 60W
  • en reklammakare som söker inspiration om blekmedel
  • Trumpen under solförmörkelse
  • en grabb med de billiga solglasögonen från macken
  • den upplyste buddhisten.

Men nej, för det var ju jag alldeles nyss.

Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.

Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.

Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.

Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.

”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.

När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:

Det gäller att inte ha bråttom.

Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.

För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.

Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.
Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.

Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.

Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:

Det löste sig.

Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.

Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:

En Chevrolet Impala från 1970!

Fotonot: 
Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön. 

Share
23 kommentarer

Flugornas ö

Denna veckas arbetsläger är ett tio dagar långt krig mot Ölands flugor.

– Men ni kan väl bara gå ut där flugorna blåser bort? säger ni.
– Men pfffft, nu är det ju inomhus vi ska snickra, svarar jag uppbragt.

Tortyrpapper som funkar.

Icke desto mindre gjorde jag precis så igår: gick ut för att få vara ifred från de sömniga surrmonstren. Jag räfsade en äng och lade hö på hög, sorterade en miljard skruvar från anno dazumal. En del la jag si och andra la jag så. En del la jag åt sidan, en del la jag för sig. En del hade raka spår, dom lade jag för sig, andra var för korta, dom lade jag för sig. En del hade kantfnas, dom la jag på sitt håll. En del hade böjt sig, dom lade jag för sig, en del var angripna av rost, dom la jag åt sidan i en särskild hög för sig. En del hade kroknat, dom lade jag för sig, en del var prima självborrande, dom lade jag för mig. (Karl Nilsson)

Skruvar, bultar, muttrar och nån spik.

Bitsen – dyrgriparna som jag älskar som vore de mina egna barn – fick bo i en alldeles egen hög. Många verkar ha rymt hemifrån, så till min stora glädje måste jag nog köpa nya.

Skallarnas sammansvärjning.

Huset på Öland är alltså min systers, och här har jag sedan förra hösten bl.a. hittat en panel, hittat gamla tapeter bakom en fuktskada, målat nyupptäckta spegeldörrar och rivit loss en herrans massa masonit, plywood och plastmattor. Jag har även lyckats riva loss och sabotera elen som sattes in för ungefär 100 år sedan, vilket jag inte alls fick bannor för.

Denna gång har vi med oss vår glada, spralliga, pigga och roliga pappa, som irrar runt i ett alzhemierrus. Vi ser till att ha strikta rutiner och har honom att lyfta tunga saker och flytta nyslaget gräs samt äta palt och dricka kaffe så ofta som möjligt. Eftersom han inte kommer ihåg var han är eller hur han hamnade just där han är, påminner vi med stora lappar på väggarna. Det funkar alldeles ypperligt!

Nyplockade bär, pappa och min svåger. (Vi promenerar på Ölands järnvägs gamla banvall.)

Men störst fokus har vi på att snickra, fixa, riva, måla, tvätta och göra fel.

Här håller vi på att fixa bort treetex-väggarna i ett av sovrummen. Om det är svårt eftersom allt är snett och vint och smattarna och taket går i konstiga krokar? JAAAAA.
Här fäster jag en krönlist på en färdigpanel (såna där stora sjok, inte en bräda i taget) som har pusslats ihop av olika sorter som inte alls matchar varandra. Det ska vi fixa senare.) Elsladden vilar så fint på mitt högeröra.
I trakterna finns den gamla dansbanan, trajdaridajdaaa.

Nu till denna resas hyrbil. Ni vet hur det brukar vara – sätena går inte att fälla ner, bilen är pytteliten, bilen startar inte, bilens larm tutar hela natten … Men det är smällar man får ta när man inte kan köra sin egen sekruttbil alla långa mil.

Snygg va? (Men idiotisk. Den är gigantisk, men har pyttelitet lastutrymme.)

Well. När vi körde mot Öland i torsdags, stannade vi till för att äta lunch på Tindereds Lantkök längsmed E22. När vi kom ut till bilen, hade en smitare, bov, bandit samt klåpare knöcklat till båda dörrarna på vänstersidan.

Jag ser inte lika glad ut som i Lustiga huset, även om tankarna kanske går åt det hållet.

Nä, nu har jag suttit stilla vid tangentbordet på tok för länge. Flugor måste mördas och gammal gullfiber med äkta små glasbitar i måste krypa innanför kläderna!

I förgrunden står förstås en gammal tramporgel, som har fått ställa upp som snickarbänk i ett halvår nu.
Share
36 kommentarer

Dagens i-landsproblem: sätesfällning

Nu är det fjärde arbetslägret avklarat – i Svarte som ligger vid havet, väster om Ystad. Trots att Pågatåget (Skånes pendeltåg) går dit, hyrde jag en bil så att vi kunde forsla verktyg, gosedjur, tavlor, hyllor och allsköns vackra prylar.

Och VILKEN bil det var!

(Förklarande parentes: jag har aldrig ägt en bil som har gått mindre än 30 000 mil eller varit nyare än 16 år. Våra bildörrar säger inte thud när de stängs. De säger kkxx-klonk och när nyckeln vrids om, tänds alla fellampor som vore området bakom ratten en liten julgran. Bakluckan går inte att stänga helt, och man måste hålla uppe själva luckan med en gardinstång, annars åker den i huvudet på närmaste person.)

Den här hyrbilen hade allt. Det var så många lyxpryttlar att jag inte förrän 30 timmar kom på att man ju kunde sätta på radion också.

Min uppgift var under detta arbetsläger att slipa lite spackel och måla några väggar, men framför allt att borra och skruva samt sätta upp saker på hopplösa väggar av olika material.

Här har jag t.ex. satt upp skenor med krokar till kastruller på en murstock av tegel/betong/nåt annat.

Och så var det det här med att vi skulle forsla en två meter lång och en meter bred spegel. Men att fälla baksätet i finbilen var stört omöjligt. Jag och min slavdrivare – husägare, arkitekt och kompis  – stod handfallna inför sätesfällningsbryderierna.

(Förklarande parentes: att fälla säten brukar vara lika lätt som att öppna en gammaldags konservburk – bara man har den rätta knycken och vet hur man ska göra. Röda Clara är som ni vet lika obegriplig som den analoga dialogtelefonen för en ovan generation. Och för en boomer som jag, var sätesfällningen lika svårmanövrerad som trestegsautentisering eller Mälartågs app.)

  • Jag ryckte i handtaget uppe på ryggstödet, varpå ryggstödet ryckte till och föll någon centimeter framåt.
  • Jag googlade.
  • Jag tryckte och drog i handtaget vid sidan av sitsen samtidigt som jag ryckte i handtaget där uppe.
  • Jag googlade.
  • Jag tryckte på magiska ställen som såg tryckkbara ut och drog i konstiga tåtar.
  • Jag googlade.
  • Jag drog i ett rött snöre som plötsligt dök upp på baksidan.
  • Jag googlade.
  • Jag svor och åkallade sitsgudarna samt offrade en nagel.
  • Jag googlade.
  • Jag gjorde en kopp te och bet på den trasiga nageln.

Sedan ringde jag till uthyrningsplejset, som inte alls förstod problemet.

– Det är bra att dra i handtaget uppe på ryggstödet.
– Nej, för det fälls bara ner några centimeter.
– Jag ska höra med min kollega. [mummel mummel mummel] Nej, på den här modellen kan man inte fälla sätena.
– Har jag … har jag hyrt en kombi som man inte kan fälla sätena på?
– Ja, tyvärr.

Då ringde jag till en verkstad. De sa att de hade en bruksanvisning av nåt slag (vilket varken internet eller handskfacket på det satans bilskrället hade).

– Jo, du ska dra i handtaget uppe på ryggstödet samtidigt som du trycker på handtaget. Och puttar HÅRT på ryggstödet.
– Då måste man ju vara två.
– Jaaa. Hm. Vänta. Nej! Du ska bara dra hårt i spaken nertill! Gör inget med handtaget uppe på ryggstödet!

Handtaget uppe på ryggstödet var alltså ungefär lika nödvändigt som en blindtarm, för utan dess inblandning (handtaget alltså) funkade sitsfällningen galant.

Så då gjorde jag en instruktionsfilm som jag ska bli rik och berömd på!

Och spegeln?

Jodå, den fick plats i bilen och är nu uppsatt! (Med skruvar som jag dock inte är riktigt nöjd med. De ”bet” liksom inte. Tänk er vilken jävla smäll det blir om den trillar ner …)

Psst. 
Handskträdet på bilden högst upp finns på Annehem i Lund. Alla städer borde ha handskträd!

Share
20 kommentarer

Retour à la nature eller bara spring i benen?

I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.

Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)

I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?

Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.

Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?

Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”

Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)

Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.
Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.

Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.

Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.

Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!

Svensk ordbok:
planka,
upp­sågat, av­långt, fyrsidigt stycke trä­virke av inte allt­för liten bredd och tjocklek,
minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm]
bräda, ut­sågat, lång­smalt, brett, relativt tunt stycke trä­virke med för­hållandevis stor längd.

Skogsordlistan (1994):
planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm.
bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.

NE.se
planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek.
bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.

Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)

När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.

Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)

Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.

Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .

Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.

Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.
Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)
Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.

Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.

Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!

I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.

Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här. 

Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?

Share
21 kommentarer

Öland igen: arbetsläger nummer 1 år 2023

– Tiddelipom, sa jag på nyårsdagsmorgonen och hoppade glatt ur bingen för att ta med mig några fula kläder och åka till arbetsläger på Öland. Jag vet inte hur många dagar eller om det ens finns vatten i huset, men det blir spännande!

Jag klev på tåget, slängde fram matsäcken och började kasta i mig spagettin.

Pling plong, sa tågets högtalare. Vi är lite försenade eftersom vi saknar ombordpersonal.

Här – kl 12.17 – insåg jag att mina tio minuters bytesmarginal i Linköping var uppätna. Men att min spagetti inte var det.

Sedan följde några nervösa minuter när jag inbillade mig att tåget började tuffa iväg så att min anslutning i Linköping inte skulle försvinna i fjärran. Därefter suckade jag under många uppgivna minuter där jag anade att resan skulle bli helvetiskt krånglig och lång.

Pling plong. Det här tåget kommer att tas ur trafik eftersom vi saknar ombordpersonal. Era biljetter gäller på nästa tåg som går om två timmar.

Ombordpersonalstjejen beklagade och bad om ursäkt när vi alla lommade av tåget med packning, barnvagnar, sura miner och telefonen vid örat.

Väntsalen är inte dimensionerad för inställda tåg. Restaurangen var stängd och golvet kladdigt. MEN JAG HADE SPAGETTI!

Under de två timmarna fylldes den lilla väntsalen till bristningsgränsen pga. andra inställda tåg och väntan på bussersättning, så jag

  • gick inte på toa för den var ”ur bruk”, som det stod på lappen
  • blev av med min golvplats när jag sträckte på benen – plötsligt låg en hund där
  • såg hur folk till slut satt ovanpå glassfrysarna inne på Pressbyrån
  • tänkte att jag borde ringa till restauranginnehavaren, som helt klart hade stängt fel dag
  • förundrades över en ung mamma, vars fyraåring inte satt stilla en sekund, utan hällde läsk på andra resenärer, spottade på golvet, klättrade upp på ett bord som han sedan hoppade på och avslutningsvis rymde ut på perrongen.
Min ryggsäck och min upptagna golvplätt.

Efter de två timmarna kom äntligen ett annat tåg, som ju blev fullproppat när vi klev på.

Ombordpersonalstjejen – samma som på det inställda tåget – berättade att orsaken till att tåget och alla miljoner passagerare inte hade fått komma iväg, var … hon. Hon hade jobbat för många timmar (pga. andra saknade i personalen) och fick helt enkelt inte arbeta mer utan att ta en paus. Så … även hon satt nånstans i stationshuset i Eskilstuna i två långa timmar.

Men sedan gick resan som planerat, även om det var trångt som i en tändsticksask full med senapssill. Nu är jag till på fredag i ett nästan ouppvärmt hus på Öland, utan rinnande vatten och med blott en kokplatta i köket.

Typisk hantverkarmat.

Vi äter havregrynsgröt, uppstekt palt och entrecôte [aŋtrekå´t], snickrar, målar, bänder bort träfiberplattor på spegeldörrar, spacklar och drar som vanligt bort en miljard spikar eftersom man på 1940- och 50-talen älskade att sätta spik precis överallt.

Tips från Ica-förlaget runt 1955: ”Händig hemma – gör reparationerna själv”. Läs och häpna.
Spegeldörrsrenoveringsrummet ser ut så här och är underbart att jobba i!

Imorrn ska vi hämta färdigblandad linoljefärg hos den 87-årige färghandlargubben som strax ska lägga ner verksamheten.

– Nä, snart är det slut. Jag orkar inte. Vet inte hur länge jag står och går – det är inte ens nån idé att köpa gröna bananer numera!

När vi med färgprover visade vilken gröna nyans vi ville ha till pärlsponten sa han lugnt:

– Den? Näe, den ska ni inte ha, den blir för mörk. Jag blandar till den här istället.

– Jaså, jahaaa, sa vi och godtog valet.

Man ska lita på expertisen – den säger till exempel att man bör ha arbetshandskar på sig när man far omkring som vi. Det glömde vi helt bort, så nu sitter vi och pillar loss stickor och drar bort färgflagor som har borrat sig in under naglarna …

Share
27 kommentarer

Ett jobb, en tågresa och ännu ett arbetsläger

Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.

Jag är som vanligt kapten Haddock.

Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.

Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er

  • en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
  • bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
  • tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.
När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.
Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …
Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.
Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.
Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.

Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.

Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.

Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:

– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.

Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.

Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.

Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.
Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.

Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!

Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!

Share
11 kommentarer

Arbetsläger #23: panelupptäckten!

I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.

Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte

  • ett billigt restparti med ekgolv
  • spackel
  • färg
  • maskeringstejp en masse
  • penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
  • ”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).

Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.

Så blev det inte.

[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]

Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!

Har jag köpt denna vackra tingest? Ärvt den? Fanns den i huset när vi flyttade in? Har jag någonsin använt den?
Världens bästa grej: de självborrande skruvarna! (Den undre är en vanlig skruv.)

Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.

Dessutom plinkade bilen till med obegripliga meddelanden då och då. ”Inlärn däcktryck startar vid stop.”
I Oskarshamn var stadens gator och torg piggt pyntade med halm och kål.

Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.

Det vita är alltså det vi målade förra gången …

Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.

Kofoten var vår bästa vän och vips, hade vi rivit bort allt det ljusa, fräscha!

– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?

Jahadå. Där var det också pärlspont!

Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!

– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.

Min bekymrade min här har inte nåt med dörren eller kofoten att göra. Jag tänker bara på hur infernaliskt hungrig jag är och hur det egentligen är att laga mat mittinatten.
Här har jag piggnat till – nattamaten fil och flingor gjorde susen!

Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.

Ni kanske anar kampen?
Tur att vår vän kofoten är så skärpt – dessa gamla idiotspikar stod inte mot i det långa loppet. (Men hur gamla kan de här  egentligen vara?)

Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.

Före: Skafferidörren med vitmålad masonit och 121 spikar. Efter: en gammal brunmålad spegeldörr strax bredvid en stor hög med 121 spikar.

Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:

– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.

Och utomhus växte högen med masonit. Som vi ju hade målat så vit och fräsch …

När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.

– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?

Pillerilll i ett hörn. Aha. En lika läbbig spånskiva. Men vad finns under spånskivan?

Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.

– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!

Och vad trooor ni fanns under spånskivan?

Ett enkelt trägolv! Som man kan slipa!

Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.

Och vi är så lyckliga!

Jag och den gamla lampan tackar för denna riv- och slithelg.
Share
25 kommentarer

Tågresa till det årliga arbetslägret i Horndal

Det hände sig i fredags att jag klev på ett tåg som skulle lite snett inåt landet mot nordväst – till Horndal (1 000 inv.), närmare bestämt. Det är en förtjusande resa eftersom man kommer så nära målet; stationen ligger på gångavstånd från husen som behöver omvårdnad. (Vi har varit där på arbetsläger flera gånger tidigare.)

Men hur gick det nu med tågresan? Kom jag månne hela vägen från Eskilstuna till det fantastiska Horndal som planerat? Och tog de 13 milen ungefär två rimliga timmar?

Ack. O nej. För … hur kul hade det varit? Efter blott 40 minuters resa sa det knisterknaster i högtalaren och tågvärden deklarerade nästan andfått att tåget skulle tas ur trafik. ”Kontakta Mälartågs kundservice meddetsamma. Tågets slutstation är alltså Västerås. Om en minut.”

Som ni alla vet är det lättare att kommunicera med Jarl Kulle, USA:s president eller John McEnroe än att få tag i tågens kundservice. Jag släppte den halvätna leverpastejmackan, sparkade igång både dator och mobil för att på något sätt lösa den prekära situationen, samtidigt som jag packade ner allt som jag nyss packade upp för att kunna mysa ordentligt. Då kom nyss nämnda tågvärd och gav mig ett piffigt direktnummer: 0771-22 44 40.

(Ja, det ska ni alla anteckna.)

– Ursäkta, sa jag, men hur kommer det sig att tåget tas ur trafik?
– Personalbrist. Jag tar helg nu! Hejdå!

Sedan följde en krångelresa som varade i nästan fyra timmar med tåg & tåg & buss & buss. Så absurt att det blev riktigt kul.

1 = Mälartåg som ställer in ungefär varannan avgång och som inte går att lita på – men som vi är beroende av. 2 = Tåg i Bergslagen som går som en klocka, men som vi inte alls är beroende av.
Bergslagstågen är mysiga, gamla och har bra fjädring – men inga bord.

I en halvtimme var jag strandsatt i Avesta, där ingen kunde tala om när nästa buss skulle gå.

Inga människor, ingen personal, ingen biljettkassa och faktiskt inga bussar.

– LADDA NER VÅR APP! skrek däremot några f.d. tidtabeller.

Så gjorde jag det. När jag hade markerat att det var buss [bus] jag ville åka, tog det stopp.

– Hallå? sa jag till den förstenade appen, som var lika hjälpsam som t.ex. Jarl Kulle.

Bussen kom till slut och tog mig nästan hela vägen fram till målet, skumpeliskump fick jag uppleva hela 29 stopp på vägen! Finemang! I Fors fanns en turkos, till hälften nedgrävd gammal amerikanare som jag inte hann ta bild på.

Så då undersökte jag Google maps – och hittade den på Bruksvägen 20! Vilken grej!

Och hur gick det på arbetslägret? Jodå! Bloggpolarna Karin, Pysseliten, PK och jag for fram som ena tossingar och lyckades till och med dricka kaffe ungefär varannan timme.

Men hörni, hur ska det gå med tågen i Sverige egentligen? Och cyklandet? Jag vill åka tåg och cykla överallt, men det är så infernaliskt svårt att få till utan att bli försenad och ruinerad eller riskera liv och lem.

Se här så symboliskt deppigt det ser ut på sina ställen i Horndal.
Share
31 kommentarer

Arbetshelg i Horndal!

Nu ska ni få höra om en trevlig tradition: arbetslägret i Horndal. Om detta har jag berättat förut, men kanske inte så utförligt. Detta är det fina arbetslägerhuset i fråga!

Foto: Karin Englund, arbetsledare och husägare samt kommentatös.

Förr om åren har massa andra båsister samt mina barn närvarat under arbetslägret, men pga. anledningar och orsaker samt den allerstädes närvarande Ändringskommittén, blev det i år blott Karin The Husägare och jag. Som den ordningsmänniska hon är, hade hon gjort en fin lista på vad som skulle åtgärdas och jag fick ansvaret för att bocka av utförda uppgifter allt eftersom. Då råkade jag även fylla på med några till, och dessutom lämna kvar nypåhittade som vi inte på några som helst villkor skulle kunna hinna med.

Men först åkte jag tåg till Horndals Bruk – en sån där resa som SJ påstår inte går att boka eftersom alla biljetter är ”slut”. Jag vet sedan Örebroresan häromdagen att det är något man bara kan fnysa åt, så det gjorde jag.

– Pffffft, slutsålt my ass. Jag köper bara biljett till en senare avgång, så det så.

Byte i Sala! Byte i Avesta Krylbo! Jättelätt! Och trevligt!

Det gick utmärkt och tåget var verkligen inte alls fullt. Förklara det, den som kan.

Under första bytet (Sala) satte jag mig ner på perrongen och åt ett ägg och drack te.
Under andra bytet (Avesta Krylbo utan bindestreck) tog jag från stationshuset denna bedrövliga panoramabild för att kunna beklaga mig: det gick ju inte att komma över till andra sidan! Eller …?

Det fanns faktiskt en gångbro över till andra sidan spåren, men si den var kamouflerad. Titta med lupp här ovan så kanske ni ser ett smalt, grönt streck till höger – som är en gång- och cykelbro.

Stationshuset i Avesta Krylbo (fortfarande utan bindestreck) är så vackert (och tydligen likt Centralen på sin tid) att mången svensk långfilm har spelats in i lokalerna. Som förresten är vandrarhem numera.

Väl framme i Horndals Bruk, kan man inte annat än sörja rivningshysterin. Så här såg stationshuset ut anno dazumal.

Källa: Digitalt museum.

Då fanns det enligt Karin biljettexpedition och en godsexpedition där man polletterade väskor och cyklar och hämtade paket, samt postkontor, perronger och tio anställda som for omkring och var till tjänst. Det revs 1972 för att det ”var i dåligt skick”. (Läs här om stationsföreståndarna och annat.)

Nu ser stationshuset i Horndal ut så här …

Men nu till våra stordåd!

”Hjälp!” skrek det lilla äppelträdet som slogs mot ogräs såpass att rötterna sökte sig upp till solen för att få näring. Se på min hand i mitten; jag antyder att jag är en grovjobbare.
Den stökiga och rufsiga verandan fick en rejäl omgång – det var lite som när en golvmoppsfrisyr rakas bort ända in till svålen. (Karin visar på vänstra bilden hur ett vildvin på något sätt av en marodör verkar ha blivit avklippt så det döden dog.) I högra bildens högra kant kan ni se en ”igelkott” som vi lagade: en taggig snöavskrapare.
Detta mitt konstverk heter ”Karin slänger ner trasiga takpannor”.
Antika rullgardiner av svart papper är bra – tills ovana fingrar råkar trycka rakt genom papperet så att det går hål. Istället för att köpa moderna rullisar (JÄTTEDÅLIGA), lagades denna förträffliga modell med frys/maskerings-tejp.

När vi röjde på verandan, dök en förvånad brevlåda upp. Den hade för länge sedan lagt sig till ro och inte gjort mycket väsen av sig. Vi väckte den ur slummern, korsfäste den och hackade sedan sönder ett par m² i jakten på stenfri mark. Och lyckades!

1. Brevlådeprojektets arbetsbord. 2. Slägga, spett, muskelkraft och ringande öron. 3. Titta den står så fint! 4. Men jädra skruv till att vara för lång.

När dagen led mot sitt slut tvättade vi våra valkiga händer och letade reda på borttappade telefoner, handväskor och husnycklar, varefter vi satte oss på elcyklarna som framförs i minst 30 km/h – och hoppade i plurret.

Nu får ni tyvärr inte njuta av oss poserande i våra sjangdobla badkostymer, utan bara se de två fantastiska elcyklarna och den sköna badsjön Rossen.

Dag två under arbetslägret inleddes med kroppsarbetarens favoritfrukost: knaperstekt bacon med perfekt äggröra samt rostebröd med massa smör. Sedan sattes Det Stora Lampflytteriet igång. Ibland var det enkelt.

Simsalabim. Perfekt på alla sätt och vis. Häpp.

Ibland var det svårare. Vilka lampor skulle vara var? Fanns det månne bortglömda lampor på den underbara vinden? Vi inventerade, fnissade, ooooade och ahaaade och häpnade över flydda tider.

Vindens golv är gamla dörrar! Säkert 50 dörrar ligger där och bara är golv! Och finurligt nog har vindens norra och södra del fått passande namn: Nordanvind & Sunnanvind.

Vi letade upp lampor på vinden, hittade en läkarväska och tavlor, en hylsnyckelsats samt några käppar. Vi skruvade fast lampor, vi tog ner lampor och vi bytte sedan plats på lampor.

1. Jag sätter upp den här glaslampan. Nej fan, det blev inge bra. 2. Jag flyttar den till andra väggen. Men näe. 3. Och kolla den här plastlampan från 70-talet då, den sätter jag här. Fast den ser fel ut. 4. Jag tar ner plastlampan och sätter den på glaslampans gamla plats. 5. Kolla så bra, glaslampan skulle ju ha satts upp bredvid pipstället redan från början!

Nu skrev jag ”pipstället” ovan som den mest naturliga sak. Men så är det ju inte. Vem kan väl som Karin gå ut till boden på markerna och plocka fram ett pipställ? Som dessutom har pappas anteckning på baksidan!

Det står: ”3/8 -74. Morfars fars piphylla från RUSKrotjin i Hanåker Husby. Lagad av M. Englund.” Och i lådan låg en luskam i metall – där en pigg trots materialet har gått tvärt av.

Karin berättar att fadern skrev soldatnamnet RUS med versaler eftersom det roade honom storligen, helnykterist som han var. Men vad är ”Krotjin”? Karin och hennes släktforskande kusin har en teori:

”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass. 
Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Minsann! (Jag fyller på med mer info om det dyker upp sådan.) UPPDATERING! Det kom ett mejl från Jan Stagenmark!
”Det soldattorpet ligger ett stenkast ifrån mitt barndomshem. Och mycket riktigt så gör vägen en kraftig sväng där. Idag kallas därför kurvan för ”Ruskröken”. Krotjin blir alltså dagens krök.”
Slutuppdaterat!
I ena boden låg förresten denna kvittoinsamlare och inköpstavla, som naturligtvis borde sitta uppsatt i köket. På ovansidan finns en sparbösseliknande springa som man stoppar ner kvittona i, och på baksidan finns en lucka för att ta ut dem när det är dags för återbäring.

Karin och jag prisade varandra för alla insatser och var mycket nöjda med allt. Men allt blev kanske inte jättebra – trots goda intentioner. Kolla här på en tyg-rullgardin som bara behövde lite kärlek och textillim:

Före och efter. Inte alls stor skillnad. Gah. Till nästa år ska här sättas på en bit nytt tyg!

Andra små uppgifter till år 2020:s arbetsläger!

Bakugnen ska funka! Här ska göras bröd och pizzor så det står härliga till!
Den här granen ska säljas och forslas till Rockefeller Center i N.Y.!

Så var det dags att åka hem. Jag satte mig först och bockade för de utförda sysslorna på listan, som ju bara blev längre och längre.

Listan på lördag morgon respektive söndag eftermiddag.

När jag sedan skulle köpa tågbiljett hem, var alla sådana naturligtvis slutsålda. Igen. Jag pfffftade lite, köpte förstaklassbiljetter till en annan dag, och konstaterade sedan dystert att tågen inte stannar i Horndals Bruk på söndagseftermiddagar – så Karin fick köra mig till Avesta Krylbo. Sedan tog (det inte alls fulla) tåget mig till Sala, där ersättningsbuss av oklar anledning skulle ta vid.

En av alla inte alls slutsålda tågvagnar.

En timmes väntan senare kom bussen, som tog mig ända till Västerås, där jag precis hade missat anslutningen mot Eskilstuna. Drygt en timmes väntan i Västerås visade sig bli riktigt intressant eftersom en helt vanlig medelålders kvinna blev rosenrasande på en annan helt vanlig medelålders kvinna. Ett tag såg det ut som om de skulle börja fäktas med sina paraplyer.

Vid biljettkontrollen på tåget:

– Hej. Här är min biljett. Men det är till ett helt annat tåg imorrn.
– Jaså du, sa konduktören trött.
– Vill du veta varför? Det är en intressant historia.
– Näedu. Jag har hört så många historier idag att mina öron inte orkar fler. Du har betalat, det är gott nog.

 

Men kan någon med försänkningar inom SJ:s mystiska värld förklara varför tågbiljetterna sägs vara slutsålda när de bevisligen inte alls är det?

Share
27 kommentarer