– På Svinön i Byske skiner solen tydligen konstant, sa jag efter fem dagar med båtfärder bland andra öar och helt ljuvliga sandstränder och klippor samt förvånansvärt varmt havsvatten.
Men för att njuta av allt detta måste man ju ta sig norrut först.
Om man däremot åker på bakvägar, omvägar, byvägar och bivägar samt avvägar, kan det se ut så här! Mil etter miiiil!
Nu är det nästan 50 år sedan jag var här i denna stuga för första gången. Då hade jag inga som helst planer på att måla, snickra, fixa, dona och ställa till – jag var ju blott ett barn på besök hos en kompis. Nu går jag omkring och knackar i väggarna, krafsar i plintarna, gungar på rangliga brädor och låtsas att jag vet vad som bör göras.
För övrigt måste jag ha gått på sjön i ett annat liv. Så fort jag (kanske inte så smidigt pga. knävlarna) kliver i en båt, fylls jag av egendomlig lycka. Jag vinglar till, sätter mig ner i mitten, lyder skepparns order om knutar, snören, åror, kobbar, skär och prickar … och bara njuter.
– Kan vi parkera där?
– Ja, vi lägger till där.
– Ska jag fixa snörena?
– Ja, ta tampen och hoppa iland.
– Hoppa, hoppa, hoppsan. En knut såhär?
– Nja, bättre med en knop – sååååja.
Tillbaka till stugan igen, där Lutande dasset och de omgivande byggnaderna Bodan och Undantaget håller på att tippa omkull. Det kan jag faktiskt inte fixa – men jag gav mig attan på att ordna så att dassdörren skulle kunna stängas i alla fall.
Efter tre timmars bänglande såg det ut ungefär som tre timmar tidigare … och dassdörren gick fortfarande inte att stänga. Snickar-Lotten fick ge upp och istället baka bröd.
Bagar-Lotten suckade och bestämde sig för att rensa dubblett-verktyg ur Bodan. Att ge bort saker ur andras förråd är så enkelt såååå. Men för säkerhets skull frågade jag runt litegrann med denna bild så att vi inte skulle råka ge bort ovärderliga ting.
När vädret – till allas förvåning – blev sämre, besökte vi affärer i storstäderna runtikring, irrade runt på loppisar och njöt av ortnamn som inte alls är bekanta.
Nej, sommaren är inte slut. Huset hemma fylls strax av barn och barnbarn och kanske hinner jag med en resa till Lund innan september klampar in med kallare vindar och krav på rejälare skor. Alla som gillar höst, vinter och aprilväder kan glädjas åt det dryga halvåret som …
Men nej, nu går jag ju händelserna i förväg! Juli är ju inte ens slut! HURRA!
Dansbandstrams?!
Vet hut kvinna!
Nu ska jag köpa smetana och äta min saltgurka lite mer sofistikerat, än med gaffel direkt ur burken. Och rensa boden (bodan!) har jag tänkt göra länge, men gissar att någon tycker att allt ska sparas även där. Kanske bara organisera lite kan räcka.
Jag ställer mig en aningens anings tveksamt att arbetsläger ska vara så där trevliga.
Skymtar jag blommiga regnboots från R? Har lika och det är så trevligt att bara klafsa rakt igenom vattenpölarna när all andra går runt dem med sina sneakers. (Bara barn som har regnstövlar här. Vad säger det om mig?)
Smetana på salgurka kan jag förstå. Mamma brukade göra en saltgurkesoppa med dill och gräddfil i. Men honung?
Hur långt norrut är de där platserna? Syrran kanske vill bosätta sig där. Jag fick i somras mersmak på en liten 3a i någon trevlig söderförort till Stockholm. Natur runt knuten.
Eva ”jag-älskar-Sven-Ingvars” Ejdeklint! Om inte annat har du synnerligen god smak när det gäller vodka-tillbehör och bloggkommentatörsnam!
Dina! Jag lägger in en karta i inlägget så att du kan se hur långt norrut Byske ligger!
Uj det var långt. Mygg?
Även jag var i Byske för ungefär 50 år sedan, faktiskt. Föräldrarna och jag var på campingen Byske havsbad i ett par dagar i juli (industrisemester, har folk det fortfarande?). Där spelade jag badminton med en tjej som hette Monika och när vi hade spelat färdigt föll det värsta skyfallet i mannaminne. Utgår ifrån att toadörrarna gick att stänga, men vad vet man?
Nej Dina, det var verkligen inte mycket mygg. Nu ligger ju stugan precis vid strandkanten, och just där hänger inte myggen. (Glömde svara: jahadå, de låga gummistövlarna är från R*sta och faktiskt kvarlämnade i Byske. Kanske kommer de hem till Eskilstuna på lördag, vi får se!)
Pysseliten: Ett bra tips från vårt arbete med Bodan: vi satte frystejp på alla skåp, lådor och hyllplan och samlade alla i en kategori på ett ställe. Det var då vi upptäckte att tängerna var ungefär 20 till antalet.
Byske … Byske … det ringer en klocka. Mina rötter i Sundsvall med omnejd – där finns svaret om Byske. Men jag har ingen kvar att fråga.
Jag har samma känsla när det gäller Luleå, Ökenråttan. Jag har blott en person kvar att fråga där – en barnflicka. (Japp, jag är uppvuxen med barnflickor! Vi hade sådana ända tills söstra mi som femåring började på dagis 1976.)
Min mamma och moster växte upp i Furuögrund där min morfar (född 1880) arbetade som faktor vid sågverket. Mormor och morfar hade även en sommarstuga på Romelsön.
Och mina föräldrar gifte sig i Byske kyrka i början av 1930-talet. Så Byske finns verkligen i mitt hjärta.
Ninja, hela idén med arbetsläger är att det ska vara trevligt, alldenstund och emedan det är roligt att uträtta något och det är MYCKET roligare att göra det tillsammans. Ibland (men långt ifrån alltid) kan det till och med vara mer effektivt att vara fler om en insats. Trevligt är det alltid.
Dina, söderförort med natur runt knuten? Kan det vara så att vi blir grannar framöver? Välkommen till linje 17 i så fall!
Tack Karin men det är nog bara en önskedröm. Vi tittar även på något litet i centrala Portugal och än har vi inte vunnit några lotterier.
Apropå sommartraditioner, är det nån som lyssnar på Sommar? Och vad tycks, i så fall?
Jag tycker som vanligt att språkpoliserna med basketfäbless lyser med sin frånvaro i Sommarprogrammen!
(Jag tar hemskt gärna emot tips på vilka som bör lyssnas på!)
Jag har hört Sarah Sheppard med stort intresse och Jonas Bonnier med visst intresse. Boken han gav ut under pseudonym läste jag för ett par år sedan och gillade den, men har inte letat efter fortsättningen.
På 1980-talet fanns i Umeå ett band som hette Byske Popgrupp.
Vodkan med tillbehör påminner mig om en kanske olämplig historia om en finsk man som hamnat på restaurang Riche i Stockholm och beställde in lite vin och frukt. ”Jaha, vad önskas för vin och vilken frukt?” sporde kyparen. ”Prännvin och kurka, såklart!” blev svaret. (Förlåt!)
I dag är det i alla fall en basketspelare som sommarpratar. Jag har inte lyssnat (än), så huruvida han har någon språkpoliserifäbless vet jag inte.
Här kommer jag insläntrande ett par dagar senare: jag glömde ju bort den fantastiske Pelle Larssons Sommarprat. Jag håller verkligen tummarna för att han är bra, för på basketplanen är han helt otrolig!
(Hm, det var kanske inte väldigt bra tyckte jag, men så är jag ju inte basketnörd heller. Får jag väl erkänna.)