den skrattande språkpolisen
Författare: Lotten Bergman
Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.
Ibland känner jag att jag måste rapportera om sakernas tillstånd fastän det egentligen inte finns någon anledning – som vore bloggen min dagbok. Och jag Anaïs Nin, liksom.
Alltså: en bildsafari kommer härmed farande!
Englandsresan krockade (som vanligt) lite med några jobbuppdrag, så en morgon satt jag och analyserade politikerspråk och dito retorik i direktsändning. Dock har kusin Anns engelska hus taskig mottagning – om man inte går ut i trädgården eller sätter sig på ett visst trappsteg väldigt nära ytterväggen.
Mot slutet av vistelsen åkte vi till London, där det ju är svårt att hitta nånstans att sova om man inte har en förmögenhet och tycker att alla förnicklade heltäckningsmattor faktiskt är lite väl håriga/lusiga/kladdiga. Men eftersom jag var ute i fantastiskt god tid, lyckades jag hitta ett perfekt B&B nästan granne med Victoria Station!
Redan för två år sedan bloggade jag om hur den dåvarande Sextonåringen hade blivit så förtjust i en musikal som hette Hamilton. Som skulle sättas upp i London, men som var stört omöjlig att få biljetter till. Men i januari 2018 lyckades jag köpa två platser allra längst bak, allra längst upp.
Så skulle vi ta oss hem till Sverige. Flygresan kryddades denna gång av en stackars panikslagen fyraåring som gallskrek i 2,5 timmar. Föräldrarna svettades floder, flygpersonalen kämpade med distraktionsmoment och alla passagerare tryckte in öronpropparna så nära trumhinnan som möjligt.
När vi var 8 minuter från tågstationen i Eskilstuna skrapade det till i högtalarna i det gamla tåget.
– Ja, hallå, vi har tyvärr blivit beordrade att stanna här. En lastbil har kört in i bron framför oss och vi kan inte garantera säkerheten.
Väg- och vatteningenjörer samt byråkrater rådslog och kom fram till att tåget inte kunde stå kvar på spåret utan skulle backa tillbaka till föregående station: Strängnäs.
Konduktörombordaren gick genom tåget och undrade om vi hade några frågor.
– Ja! Finns det månne te ombord? sa jag.
– Nej, men du kan få lite vatten.
Det underliga i kråksången var här att ingen var det minsta lilla irriterad. Vi passagerar bara accepterade faktum och fnissade. Efter ett tag fick alla tålmodiga resenärer ”energy bars” med nötter i. Inte ens nötallergikerna blev besvärade; de sörplade bara lite extra intensivt på vattentetrorna.
Men hem kom vi till slut – till en kvällsmat som snällt hade stått i tre timmar och väntat på oss. (Det var pizza, som ju av nån mysko anledning är lika god kall som varm.)
Och idag åt jag surströmming i radio! (Länk till FB-film.)
Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.
[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]
Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:
-
- det är plötsligt 1975
- jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
- hissen är av den skakiga varianten
- det finns sopnedkast på varje våning
- bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.
Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.
Men det såg inte ut som i Sverige.
Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!
Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.
Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.
Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …
Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …
I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.
Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:
– Are you all right, love?
Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.
– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.
Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.
Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.
28 kommentarerBilderna från filmen om Flight 93 den 11 september 2001 rullade för mitt inre. Jag såg mig om för att kontrollera medpassagerarna – vem av dem kunde (liksom jag) kunna tänka sig att kasta sig över den oberäkneliga galningen som tre rader bakom oss skrek med sina lungorns fulla kraft? Hade jag något i min lilla packning som kunde räknas som vapen, som distraktion eller rent av lösningen på problemet.
Om jag bara visste vari problemet låg …
Fast jag måste ju börja från början.
Artonåringen och jag klev på planet mot London och kände oss lite världsvana. Det är inte ofta vi flyger i vår familj, men just vi två har tillsammans rest både till Storbritannien och Spanien flera gånger. Vi installerade oss, lyssnade på två grabbar i 4–6-årsåldern som tjatade hål i huvudet på sina föräldrar och konstaterade att det var trångt för smärtande knän. Båda hade vi bestämt oss för att somna så fort vi anade att piloten skulle klara av att hantera flygplanet utan vår hjälp.
– PLIONG! Fasten seat belts!
– Okej.
– Okej.
– Cabin crew. Prepare for take off.
– Om tvåånhalv timme säger de ”prepare for landing”.
– Mmm. Synd att det är så kallt i England.
– Mmmmm.
Jag blundade. Planet trixade sig ut mot startbanan. Då hörde jag en vansinnigt arg kvinna skrika välformulerade meningar på amerikanska. Artonåringen – som kan räknas som en ”intresserad tonåring” – vände sig om, medan jag – som kan kallas ”nyfiken kärring” – bara försökte spetsa öronen.
– Vem är hon arg på?
– Han som sitter vid gången. Hon sitter vid fönstret. Ingen sitter mellan dem.
– Vad har han gjort?
– Vet inte. Nåt hemskt. Jag försöker spela in vad hon säger, men motorerna låter för mycket.
Tre ur personalen rusade till, medan planet – i vad som verkade vara normal hastighet – närmade sig startbanan.
– Please. You have to calm down.
– Nobody can say things like that to a woman of color! NO MAN CAN TELL ME WHAT TO DO! I am a woman of color and I can take care of myself!
– Please. We need to go now because of the takeoff. We will get back to you as soon as we’re in the air.
– Oh, right, just ignore me! And he … Oh, yes use your headphones so you can’t hear me. White privilege has never been more evident … You and your peers!
Mannen som var till skuld, satt och stirrade in i sin dator med stora hörlurar på huvudet.
Personalen stod lutad över honom, men kommunicerade blott med den oerhört arga kvinnan som fortsatte att skrika. Ibland vrålade hon, men för det mesta skrek hon. Vi hade inga problem att höra vad hon sa – och hon var hela tiden välartikulerad, även om hon upprepade samma fraser om och om igen. Personalen gick och spände fast sig, kvinnan tystnade, planet lyfte och alla vi andra djupandades.
Passagerarna runt om oss satt tysta de också. Vi utövade alla konsten ”flacka med blicken” och ”låtsas som om det regnar”. Obehaget utbyttes plötsligt till ett förvånat konstaterande:
– Jag glömde att vara rädd när planet lyfte!
– Jag också!
Efter några uppstigningsminuter kom flygplanspersonalen tillbaka. Det var nu blott en steward, och han försökte lugna den arga kvinnan som hade hetsat upp sig till precis samma nivå som tidigare. Föremålet för ilskan satt kvar och stirrade in i datorn med de stora hörlurarna på plats.
– White men have since the beginning of history [… ohörbart …] and you invaded our country and distroyed the lives for thousands and thousands of indians! As a woman of color, I will not take this abuse!
– But please tell us what happened, försökte stewarden lugnt om och om igen.
Kvinnan fortsatte med sitt utbrott och vi lyssnade mer intensivt än tidigare. Vi kände att upplösningen var nära. 
– I was sitting here, disturbing no one, taking notes on my phone. And all of a sudden HE – HE!!! – tells me to turn my phone off! I am a woman of color and no one can tell me what to do, especially not you, as a white man!
Jag tittade på Artonåringen. Hon tittade på mig. Vi fnittrade lite.
När den arga kvinnan of i mina ögon väldigt blek color fortsatte att skrika och vråla (om att vita män inte får säga till färgade kvinnor att stänga av mobilen bara för att flygplanet ska starta) en bra stund till, tog vi (liksom nästan alla andra i närheten) på oss hörlurar. Vi åt våra medhavda mackor och drack vårt kranvatten.
Och somnade.
Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.
Jag har bl.a.
- rivit upp plastmattor
- rivit ner vävtapeter
- installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
- byggt garderober av upphittat källarvirke
- konstruerat ett kök
- satt upp paneler i både tak och på väggar
- stått vid spisen och fött barn.
Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.
Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.
Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:
– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.
Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat
Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?
Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.
Steg 2 var att mangla.
Några barn sa:
– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?
Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:
– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.
Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.
Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!
[ågrenspaus]
Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!
73 kommentarerFörsta gången jag stötte på Tjuven, var när jag efter skolavslutningen i trean blev av med min vita Monark som jag hade köpt av Polisens hittegodsavdelning för egna pengar (från försäljning av majblommor och DHR-rosor samt barnväkteri).
Sedan dess har Tjuven stulit 20-talet cyklar av mig, den ena låstare än den andra. (Och en olåst, faktiskt. En grön Monark vars lås i den skånska novemberfrosten inte gick att bemästra.) För att inte tala om alla olyckliga barn som Tjuven lämnar efter sig.
En gång stal Tjuven såpass chockerande allt jag hade, att jag ansåg det vara ett rån. Och så har vi ju den gången när Tjuven beslutade sig för att ta mina snyggt placerade och nyss inköpta, danska stövlar när jag åkte skidor 20 meter därifrån.
Det finns naturligtvis värre brott. Ärekränkning, hemfridsbrott, sabotage, mittinattenrån, bilstölder och mord med likmaskar och blodstänk – men jag är så arg på den här jädra Tjuven. För idag hittade han mina fina cykelväskor.
Jag var i morse på Sveriges Radio och pratade och pratade och lyckades nästan reda ut ”dra på trissor” men inte alls ”skägget i brevlådan”. Under tiden kom miljömördaren, aka Tjuven, och saboterade!
– Aja baja! Nu, förstår du Tjuven, måste jag ta bilen när jag ska handla tio liter mjölk, tio liter fil, tre kilo potatis, ett kilo lök, fyra påsar chips och tre liter läsk på en gång som jag sparar bensin och tränar mina förtvinande lårmuskler. Fy skäms!
Brasklapp:
Om Tjuven visar sig vara en stackars åsna som stal mina cykelväskor för att de ju påminde så mycket om hans barndoms sadelväskor där åsnan ju växte upp i det heta Spanien eller kalla Sibirien … eller hans liv med Shrek … eller till och med går under namnet I-or, ber jag om ursäkt. Jag förstår att man tar till kriminella medel i sådana nödfall.
Plötsligt vaknar man med en konstig frisyr som ser ut som i en frisörannons från 1960-talet.
Plötsligt blir det augusti.
Plötsligt får man skavsår.
Plötsligt får man motorstopp.
Plötsligt läser man en riktigt bra bok.
Men allt detta har ju sina anledningar och orsaker: man har gått långt i nyköpta skor, juli tog slut, bensinen var visst på upphällningen redan förra veckan – och efter 27 dassiga böcker var det väl själva fan om det inte skulle dyka upp en bra?
Mitt i allt detta kausalitetstänkande står jag här och kliar mig i huvudet eftersom bloggen (som jag ju har bestämt mig för att bygga om, även om jag inte riktigt vet hur) plötsligt tappade sitt tema och alla bokstävlar ju rinner ut i högerkanten som vore de på rymmen från ett ukrainskt zoo.
Hav tålamod! Det är förmodligen Ville Bloggvessla som är i farten!
Uppdatering … för nu när jag klagade hej vilt och var bekymrad, backade Ville Bloggvessla och lagade bloggen. Utan att ens harkla sig.
Om det nu är så att önskningar går i uppfyllelse i just detta blogginlägg, så tycker jag att ni alla ska passa på i kommentatorsbåset! (Eller tipsa om goda, välskrivna böcker.)
44 kommentarerVärlden må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.
Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)
Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …
Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …
Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.
Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …
Det är dags att berätta hur det står till med barnen eftersom barnen nästan inte är barn längre och något alldeles rysligt sker i höst.
[svälj, gulp, suck]
Det rysliga: vi kommer att ha blott ett enda barn kvar i huset. Nu är detta barn (Femtonåringen) ett väldigt utåtriktat barn som tar plats och har massa saker för sig, så vi kan säkert sysselsätta oss ändå. Han kanske till och med kan få skjuts till träningen!
Barna Bergman hösten 2018:
- Tjugosexåringen jobbar som teknisk skribent (liksom ”Worldwide Community Enterprise Administration Consultation Development Coordinator & Strategy Engagement Influence Analysis Advisory Manager”). Han utbildade sig till civilingenjör, men jobbar alltså precis som sina päron med bokstäver – om än tekniska.
- Tjugofyraåringen tog examen (webbredaktör) i juni och har redan ett obegripligt jobb på Volvo. Hon hanterar också bokstäver hela dagarna, men vi förstår inte riktigt vad hon gör som ”Digital Marketing Project Coordinator”.
- Tjugoåringen (snart 21) ska släppa sitt jobb som kött- och osthanterare på en saluhall och flytta till Gotland för att bli speldesigner. Utbildningen tillhör Uppsala universitet, men placeringen på en ö andas lite militärtjänstgöring. ”En såpass populär utbildning kan vi ju inte ha på fastlandet; då vill för många gå den.” Liksom.
- Artonåringen ska läsa Teknisk fysik i Lund, och letar därför bostad/rum/garderob/kyffe. Eftersom vi känner nästan fler i Lund än i Eskilstuna, ordnar det sig säkert för henne.
- Femtonåringen ska precis som tre av sina syskon gå gymnasiet på Europaskolan i Strängnäs. Han ska alltså gå upp i ottan och komma hem i kvällningen samt med halm i skorna kämpa i snöstorm mot tåg som ställs in.
När jag var
- 16, började jag på humanistisk linje på Hermelinsskolan i Luleå, och ett år senare gick jag på high school i Dallas
- 18, kom jag hem från Dallas, till ett nytt hem i Täby, dit familjen hade flyttat
- 20, gick jag ut samhällsvetenskaplig linje och började jobba som vårdbiträde på Danderyds sjukhus utan att ana att jag inom ett år skulle flytta till Lund
- 24, fick jag jobb på Nationalencyklopedin och bodde ihop med min blifvande djefla man
- 26, bodde jag och samma blifvande djefla man i en sunkig, inrökt tvåa i Lund – och så jobbade jag 80-timmarsveckor på NE och hade ingen aning om att jag nio år senare skulle flytta till Eskilstuna.
Till yttermera visso har barnet som kallas ”spanjoren” kommit in på yrkeshögskola: socialpedagogutbildning!
Jag vet inte hur man gör mat för färre än tio. Förmodligen kommer jag i höst att bli galen och dra in folk från gatan för att bjuda dem på kvällsmat. Och tystnaden, hur hanterar man tystnaden? Eller det faktum att vi i september har lika många toaletter som invånare i huset?
Nä, nu måste jag nog skriva en kioskvältare så att dagarna kan fyllas med tv-intervjuer, Hollywoodanbud och skrikande fans i trädgården.
Världen håller andan pga.
- Trumpen
- Putin
- värmen.
Då sprättar vi loss den här bloggfållen, klipper sönder fodertyget och skapar en aftonklänning av detta bloggtema! (Bloggtema = hur bloggen ser ut och funkar.) Och så köper vi en ny skjorta! (Okej, liknelserna haltar lite.)
Men nu är frågan hur den ska se ut fortsättningsvis. Utrustad med volanger och axelvaddar? Eller med lite art deco-känsla i hörnen? Kanke som ett tomt ark papper? (Okej, liknelserna haltar fortfarande.)
Att välja ett nytt utseende är nästan hopplöst. WordPress är mitt H&M och där vill jag stanna. Så jag har några frågor.
- Är det ens nödvändigt att ha en blogg – who cares, liksom?
- Är det viktigt att man kan läsa hela senaste inlägget utan att klicka på en knapp som heter ”läs mer”?
- Är det bättre med två spalter än de tre som jag har idag?
- Har du något exempel på blogg (eller annan sajt) som är oerhört lättläst i mobilen?
- Vad är dåligt när det gäller hur lotten.se ser ut idag?
Ni som inte känner för att skriva en kommentar i kommentatorsbåset – det fina kommentatorsbåset – kan klicka hääär och hamna till en enkät där ni är anonyma.
Och avslutningsvis en helt ovidkommande bild på en knähalt quinna som inte gillar att träna utan bollar.
