Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.
Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.
– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.
För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?
Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)
Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!
Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.
Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.
Men jag kunde inte sluta le.
Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.
Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.
Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!
KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)
När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?
Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.
Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.
Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)
Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.
Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.
Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!
Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)
Nu har vi spelat basket i Spanien såpass många dagar att vi finner det helt naturligt att inleda dagen med ett glas utspätt bubbel.
Skål!
Men det mest dramatiska idag var faktiskt att en stor båt på stranden plötsligt slet sig som en dinosaurie i en Hollywoodfilm. Den drog med sig avspärrningar och vilsekomna bollar och närmade sig badande människor i en farlig fart. Badvakterna visslade i sina pipor så att vi satte oss käpprätt upp som vore det en utdömd foul. En polis kom joggande och mammor kallade på sina barn.
Badvakter med en motsträvig båt i andra änden av snöret. (Tampen? Vajern? Tjocka repet?)Den blåa katamaranen for som en vante på havet och den glasspinnefärgade försökte dra den rätt.
Plötsligt sa det PFJOIIIIINGK!!! och så gick hela avspärringsvajern tvärt av samtidigt som en stor varningsskylt gick i bitar och kom flygande som en projektil mot oss. Den landade en halvmeter från mig och sprätte upp massa sand.
”Där kom en skylt flygande” sa vi och jag tog en bild. Bakom oss började en dam gallskrika av förskräckelse. Vi kände oss som coola vikingar och fortsatte att prata strunt om väder och vind, bara.
Sedan gick vi hem och åt mat.
Kittlar dödsskönt i kistan!Och sedan spelade vi match. (Jag har blått matchlinne för att känna mig som en spelare fastän jag inte är på planen.)
Men nu ska ni få höra vad som hände sedan …
Det var så få som kunde spela mot ett gäng fransyskor att jag och mitt knäskydd faktiskt blev tvungna att kliva in på planen … och spela en hel match!
Jag och de halva knäna samt knäskyddet gick bara upp till halvplan i anfall och gick sedan ner till en zon i försvaret – och det gick så bra så!
För två år sedan flög vi på en huppeguppfärd från Spanien som fick oss alla att faktiskt svära på att aldrig någonsin flyga igen. Inte av moraliska eller miljömässiga eller en monetära anledningar, utan bara för att vi var fullkomligt övertygade om att alla flygplan som skulle komma i vär närhet omedelbart skulle störta.
Nu är vi på väg till Spanien igen – till den där basketturningen, och här kan man se hur vår spanjor hanterar sin flygrädsla i rulltrappan på väg upp till Arlanda.
Det är fjärde gången jag är där, men i år har knävlarna sett till att jag inte ens kan värma upp med boll i hand. Jag får coacha, fläkta spelarna och bära vatten, helt enkelt. Det där basketspelandet får jag helt enkelt skjuta på framtiden. (Den som nu hurrar och nickar förnumstigt får minuspoäng i ängla- och bänglaboken.)
På basketlandskampen i torsdags klev plötsligt allsköns gamla landslagslirare in på planen för att visa upp sig. De haltade, stapplade och trippskuttade och jag blev alldeles till mig. Jag visste inte om jag skulle ”springa” till andra sidan av planen eller om de skulle vända sig om och titta på oss, vilket man kan se här i filmsnutten; jag struttar omkring som en halt liten valp.
Men hur ska jag nu kunna ta mig fram i Spanien med de här bedrövliga benen? Jo, jag är ju inte ensam; vi är 50 basketmänniskor från Eskilstuna och de får väl helt enkelt bära mig fram på sina axlar?
Men jag har i alla fall fått ett nytt, bra high-tech-knäskydd!
Mina fina radiostunder på fredagar har utvecklats – istället för att i en halvtimme prata om ett eller två specifika ordspråk (men gud i skruven!), babblar jag nu på i två timmar och svarar på allmänhetens frågor i direktsänding.
På midsommarafton såg vi ut så här, jag och programledaren Svante Ekberg.
Nu senast ringde sörmlänningarna in frågor om
lagom
gås-gäss & mås-måsar
synonymer till ”om”
husse/matte
Kör i vind, sa Kalle Blomster
nypotatis & färskpotatis
över hövan.
Och så var det en kvinna som inte alls pratade norska, men som frågade om ett till synes väldigt norskt ord:
– Mina kolleger förstår mig inte när jag istället för att säga att jag är osäker, använder order ”jalu” [schaluuu].
Jag satte mig genast på mina höga hästar och berättade att det ju var ett norskt ord för avundsjuk och svartsjuk, vilket i sammanhanget är kul eftersom jobbkompisarna då kanske tror att hon berättar att hon är lite svartsjuk på dem.
Då ringde en annan dam in och berättade att hon misann också sa ”jalur” när hon ville uttrycka att hon inte var riktigt säker på sin sak. Med ett tydligt R på slutet.
– JALUR? sa jag. Stavas det månne SJALUR? Vad ääääär nu detta för nåt mysko ord?
Sedan drog jag något gammalt över mig och skämdes i tre dagar.
Illustration av midsommar, radioprat och språkforskning.
Nu har frågan stötts och blötts och hängts upp på tork, och av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala har jag fått klargörande information.
Jalu/jalur kan nämligen betyda
’avundsjuk, svartsjuk’ – från Skåne ända upp till Norrbotten
Sicket jädra ord till att betyda olika känslor på olika ställen!
Fast för mig är ju det mest förvånande att jag inte kände till det i någon annan betydelse än den norsk-franska. Här kommer två exempelmeningar skrivna med vissa dialektangivelser (inte fonetiskt korrekta alltså):
Ni kan nu se framför er hur jag sliter mitt hår och har fradga i mungiporna medan jag vrålar:
– VAD VAR DET JAG SA?
Det som jag med en dåres irriterande envishet har påstått i tio år syns nu i jobbansökningar; den bristande språkliga förmågan drar in och lägger sig som en våt filt över tangentborden.
(Jaja, jag vet att det är midsommaraftonsfirande i krokarna och att jordgubbstårtorna ligger i startgroparna, men nu spöregnar det och den tiogradiga sommarvärmen gör mig lite höstligt allvarlig.)
Jag, allvarlig.
Nu har jag intervjuat fyra kompisar som har personalanställningsfunktionen på stora (megastora) företag. Statistiskt sett är förstås mitt underlag alldeles bedrövligt på alla sätt och vis och om den forna kommentatorn Statistikern kliver in i kommentatorsbåset igen, får jag ju skämmas. Jag ställer en fråga och redovisar fyra svar här:
– Vad är svårast när du letar efter rätt person att rekrytera?
Ansökningarna jag får in är så usla. Majoriteten skickar bara in ett CV, ibland bara en länk till profilen på Linkedin. Det blir alltså upp till mig att lusläsa profilen och försöka förstå hur personen kan tänkas passa in i tjänsten som vi har utlyst.
Ansökningstiden har gått ut – men ändå skickar man ett vagt mejl utan att kommentera detta. Och när jag klickar på LinkedInlänken, hamnar jag i en röra av svenska och engelska och inget kopplar till kravprofilen i annonsen.
Är det en generationsfråga? Personer som är i trettioårsåldern vet inte hur man skriver riktiga ansökningar.
Är det ett tidens tecken? Man fjäskar inte och anstränger sig inte för att framhålla sina bästa sidor i konkurrens med andra – rekrytering sker än mer via kontakter och nätverk och relationer.
Såja. Bedrövligt är vad det är. Nu måste vi komma på hur vi ska lösa detta problem. Brainstorm! (Ni som hellre skriver om midsommarminnen eller dito recept, får naturligtvis dela med er av detta istället.)
Heeelt off topic måste jag nu dela med mig av James Cordens senaste ”Carpool Karaoke”. Rösten må vara mer än skakig numera, men åh, så kul att se!
Nu har sommarstiltjen lagt sitt våtvarma omslag på min jobbkalender. Föreläsningarna började sina redan i slutet av april och kommer inte att återvända förrän i september. Men då kan jag ju roa mig med att korrläsa bokmanus och redigera. Rödpennorna sprätter delete-tecken omkring sig medan jag och mina dåliga knän sitter i sängen och myser.
(När jag redigerar digitalt, sprätts ingenting. Det är trist.)
Häromdagen blev jag färdig med en populärvetenskaplig bok som handlar om robotar, datorer, programmering och lite science fiction. Den historiska delen handlade dels om gamla automat-experiment, dels om 1900-talets snabba utveckling mot dagens ettor och nollor. Namnen som nämndes var William Grey, Jack Kilby, Joseph Faber, Pierre Jaquet-Droz, Wolfgang von Kempelen, Juanelo Turriano, William Grey Walter …
Plötsligt hittade jag ett korrfel som tvingade mig att googla ”BENIAC”, vilket skulle vara ENIAC – oj, det var en ny bekantskap. Jaså, ”den första helt elektroniska kalkylatorn” – och jag kände inte till den vid namn. Fy på sig, Lotten, arpa darpa, sånt ska man känna till, inte t.ex. vilka artister som deltog i 1975 års Melodifestival.
(Arpa darpa säger man i dessa sammanhang istället för aja baja.)
En mening i texten löd: Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. Men de hade inga namn. Hm. Om de över huvud taget ska nämnas, så beror det ju inte på att de är kvinnor, utan för att de var betydelsefulla.
På ENIAC-bilder ser man några kvinnor här och där.Där poserar de, eller?
En kvinna som heter Kathy Kleiman snubblade (när hon var college-student på 1980-talet) över dessa bilder från ENIAC-tiden, och började fråga runt. Vilka var kvinnorna? Heter de något? Var är de? Hon läste allt hon kunde finna om ENIAC, men precis som i NE idag (se nedan), nämndes inte programmerarna någonstans:
Nationalencyklopedin.
Kathy Kleiman fortsatte att rota – och fick av flera instanser veta att kvinnorna på bilderna bara var piffiga modeller.
Modeller?
Men hon gav sig inte. På ENIACs 40-årsjubileum 1986, såg Kathy fyra kvinnor stå och prata intensivt i ett hörn, så hon gick fram och presenterade sig. Och upptäckte att det ju var kvinnorna på bilderna! Som inte alls var modeller!
Inte alls modeller!
Sedan dess har de sex fått priser och valts in i olika fina kommittéer och Hall of Fame-instanser. Till 50-årsjubileet 1996 visade det sig dock att ingen hade tänkt bjuda in de sex (då fem i livet), vilket Kathy genast fixade. Och så gjorde hon en dokumentär om dem.
Kathy Kleiman, Jean Bartik, Marlyn Meltzer, Kay Antonelli. Sittande: Betty Holberton.
Så här var det!
Under andra världskriget samlade den amerikanska armén ihop en grupp på 100 kvinnor som hade pluggat matte. Av dem valdes sex stycken extra begåvade ut att programmera det som skulle bli ENIAC. Deras titel var ”computer” – ”person som räknar”, för det där med just programmering var inte uppfunnet än.
År 1946 visades den nya datorn upp, och SCHWOPP! så försvann de sex kvinnorna från radarn. De hade alltså programmerat datorn som kunde räkna ut hur man skulle träffa mål med kanoner och missiler under olika väderbetingelser, men trots att deras insats var klart banbrytande var de helt okända. Tills Kathy Kleiman hittade dem.
SvD den 1 november 1946.
I den här nästan tio minuter långa filmsnutten kan man se kvinnorna agera som sekreterare eller kuttersmycken. Deras matematiska och analytiska förmågor illustreras till exempel genom att de buntar ihop kort och skriver ut ett papper samt ger dessa till två män. (Den amerikanska berättarrösten är lite störig, så om ni har t.ex. ont i huvudet eller är känsliga för historieförfalskning bör ni ha låg volym.)
(Efter 6:58 kommer en intressant halvminut som involverar två olika räknemaskiner.)
Tiderna förändras. Vad bra att vi kan dra upp dessa kvinnor ur ENIAC-dyn, så här 70 år senare!
Fotnot
Den ursprungliga texten i boken löd:
BENIAC (Electronic Numerical Integrator And Computer), som byggdes i USA 1943–1945, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Teknikerna som konstruerade den påstod att den utförde fler beräkningar under sitt första årtionde än alla människor hade gjort tillsammans under årtusendena dessförinnan. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Efter min redigering såg texten ut så här:
ENIAC (Electronic Numerical Integrator and Computer), som byggdes i USA 1943–45, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor: Fran Bilas, Jean Jennings, Marlyn Wescoff, Kay McNulty, Betty Snyder och Ruth Lichterman. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Rimlig uppdatering!
Kommentatören hakke har skaldat!
Att ge datornörden manliga kläder är humor
När Ada Lovelace ju är programmeringens urmor
Och de huvuden på vilka en lagerkrans vilas
Hör till kvinnor som Lichterman, Snyder och Bilas
Och likaså Wescoff, McNulty och Jennings
Så nördens korrekta garderob är en klännings
Den här språkpolis-fliken på bloggen håller banne mig på att förtvina. Jag måste nog skicka er till ord.se då och då för att be er läsa sånt som jag de facto får betalt för.
Tänk så olika det är från dag till dag, lifvet. Under fredagen var det mest spännande som hände att vitlöken var lika bedrövlig som avokadorna brukar vara.
De ser ju ut som ruttnande naglar!
Det tyngsta jag lyfte under fredagen var förmodligen en svensk flagga, och det enda språk jag talade var nog svenska.
Annat var det under torsdagen, när kommentatören Skogsgurra körde lite vilse och hem till oss! Med sig hade han en jättestor, vit skåpbil och polacken Krzysztof [ˈkʂɨʂtɔf], som är allas vår vän och numera Skogsgurras vapendragare, resande i elektronik.
När de kom, övade vi först på att säga [ˈkʂɨʂtɔf] på engelska, svenska och polska med kladdkaka i munnen. Sedan gick vi ner i källaren och hämtade Hesa Fredrik, som väger sina modiga drygt 200 kilo.
Här finns bakgrunden till detta agerande – men i korthet: vår tyfon (beredskapslarmet) har inte funkat på drygt tio år och ingen instans, myndighet eller brandman vill kännas vi den. Så Skogsgurra fick själva kompressorn som står i källaren. (Jag tror att det kan liknas vid att jag ju tar emot all världens uppslagsverk som annars hamnar på tippen. Av barmhärtighet liksom.)
Bildsafari!
De deltagande var Femtonåringen, Artonåringen, Tjugoåringen och Tjugosexåringen samt Krzysztof. Skogsgurra gick bredvid och ojade sig och vred sina händer, erbjöd rep och tilja samt uttryckte sin starka önskan att vi skulle ge upp och skona allas ryggar. Min uppgift var att på liknande sätt gå bredvid och heja, hålla undan störande källarskräp, erbjuda te och skrika 3-2-1-go! (På engelska eftersom vi ju inte behärskar polska.)
Projektet inleddes med att jag tittade på när Skogsgurra tog av sig glasögonen för att INTE läsa på skylten på väggen.Här läser INGEN av oss vad det står på skylten på väggen medan någon – vi vet förstås inte vem – skruvar loss sladdar och mojänger.Krzysztof lyckades – medan han höll andan – skruva loss tryckluftsslangen som enligt alla framgooglade rön skulle vara full av tryckluft och förstås spränga oss alla i småbitar. När så inte skedde, blev Krzysztof så här lycklig.Den yngste respektive äldste sonen stretchade sig i lyftform och gav upp ett Hoa-Hoa-vrål.Tjugoåringen (med ryggen hit) är stark som en oxe, och lyfte som en sådan. Artonåringen deltog i studentmössa, för är man student, så är man det. (I kanske ett par, tre dagar.)Här kan man ana koncentrationen och allvaret: om kompressorn (eller transformatorn/generatorn som jag envisas med att kalla den) tippar på en mager fot kan denna fots saga vara all.Krzysztof och Skogsgurra tog en liten paus och skapade en ordvits. Vad i hela friden föreställer polacken här? (ǝlod ƃɐlɟ)Kompressorn har under huffande och puffande och diskuterande samt förkastande av hävstång och kilar lyyyft-släääpats genom källaren. Nu ska den uppför en grusig slänt som en gång var en garagenerfart, men som numera bara är ”under verandan”.Ett gammalt skrivbord och en bokhyllegavel fick sätta livet till under denna del av operationen.
– Men Lotten, varför har du så mycket skit i källaren – gamla skrivbord och bokhyllegavlar?
– HUUUR hade vi klarat av att flytta transformatorn utan gamla skrivbordet och bokhyllegaveln?
– Hmmm.
Här diskuteras nästa drag. Man kan förstås granska den fina gamla 1940-talscykeln i förgrunden eller fundera över det faktum att jag äntligen har bytt ut ruttnande plankor i staketet men inte hunnit måla dem – eller så kan man bara beundra barnens fokus och problemlösningsteknik.
En liten filmsnutt!
Det här var svårt:kompressorn stod lite ostadigt och friktionen mot gräsmattan var brutal. Samtidigt började vi oroa oss över vem av oss som skulle orka lyfta upp schabraket och in i skåpbilen.Bilen backades så att den stod precis lagom nära. Och vi pratade och pratade och försökte komma på en lösning. Till slut trädde jag ett snöre (rep är förmodligen en bättre term) runt främre delen och bad alla närvarande med hög röst att ta i för liv & rem med knäna böj.
Att i detta läge bara ge upp, var komplett otänkbart. Superkrafterna kom flygande via dunderhonung eller Bruce Banner eller kanske Pippi Långstrump … och DUNS, så stod transformatorn på plats.
Så här långt kommen hade Skogsgurra krypit in i sitt myggtält. Den urstarke Tjugoåringen, studenten Artonåringen och polacken Krzysztof samt civ.ing. Tjugosexåringen är inte så lite nöjda. (Femtonåringen har krupit till kojs.)
Källaren ser nu ut som hejkomåstjälposs, trädgården är full av bröte som stod i vägen och barnen har fått grovarbetarhänder – eftersom deras liljevita datorditon inte har känt på maken någon gång tidigare. Sicket bängel … var det värt det?
Definitivt: kompressorn har hamnat i ett nytt, kärleksfullt hem och jag har fått 2 m² extra golvyta som jag kan fylla med ny skit. Hurra!
Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?
Snabbrepris för alla med dåligt minne:
Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.
Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.
Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.
Tillbaka till nutiden:
Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.
Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.
– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?
Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.
– Katrin? Katrin? Katrin?
Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.
– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.
Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.
– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.
Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.
– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.
Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.
– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.
Jag hoppade släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.
– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.
Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.
– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?
Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:
– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.
Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:
– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.
Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.
– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.
Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.
– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.
Efterspel:
Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)
Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.
Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.
– Jag kan inte spela schack.
– Jag kan inte ringa okända människor utan att bli alldeles svettig.
– Jag kan inte ta betalt!
Djup symbolik.
Den där i replikerna ovan var jag, som skyllde mina tillkortakommanden på mina föräldrar. Jag skulle kunna lägga massa annat på listan, som att jag borde ha lärt mig
att stycka en älg
hur en bilmotor funkar
franska.
Men dessa brister rår inte mina föräldrar för: ingen av dem styckar älgar till vardags, ingen av dem förstår sig på bilar och min mamma frankofilen försökte faktiskt att lära mig franska, men jag ville bara inte. (För många fnuttar och ohörbara bokstäver tror jag att mitt problem var.)
Schackspelandet har jag skjutit upp; det var ju meningen att min schackspelande pappa skulle ha lärt mig denna ädla konst eftersom jag ju är mattebegåvad, och matte och schack passar som hand i vante. Slutligen borde de ha lärt mig hur man tar betalt eftersom de själva borde ha lärt sig att ta betalt, så det så. (Om någon nu tycker att jag är ologisk, är det alldeles korrekt.)
Telefontrubblets avhjälpande kunde ha sett ut så här. I rollerna: mina föräldrar och lilla Lotten, 11 år.
– Se nu här. Lugnt och fint. Ta luren i handen och ring faster Ulla.
– NEJ! Hjälp! Hjärtklappning!
– Då tar vi det i lugn och ro. Sätt fingret i petmojen på nollan.
– Inte faster Ulla! Tänk om hon svarar!
– Luuugn. Lugn nu.
– UHUUU!
– Släpp lure… släpp luren, Lotten!
– JAG VILL DÖÖÖÖ! Uhuuuuuuu!
KBT och andningsövningar hade säkert gjort mig till telefonvän.
Men vad coola de såg ut. Egentligen.
Nu frågar jag mina två äldsta barn vad vi glömde att lära dem!
Erik, 26 år:
”Ett ganska personligt svar. Min syn på tjejer var under min uppväxt: ”Om jag är en ädel, fjäskande liten ängel som placerar tjejer på en piedestal ovanpå en piedestal så kommer jag till sist förtjäna deras uppmärksamhet.” I verkligheten visar det sig att tjejer faktist är människor. Tonåriga jag hade behövt analysera sångtexten ”Girls Just Wanna Have Fun”.
Ida, snart 24 år:
– Hur man tapetserar, målar och gör något med verktyg.
– Hur man lagar sina byxor.
– Hur man betalar en räkning.
– Hur man felsöker en dator.
– Att mens (kan) gör(a) fett ont.
– Att Hollywood-struten från glassbilen INTE INNEHÅLLER NÅN JÄVLA ALKOHOL!
Ooops. Mittåt. Jag syr och snickrar hellre själv, ser på räkningar och trasiga datorer ungefär som på bilmotorer och har ju blott ont i knäna. Och glassen …
Jag var trött på att aldrig hinna äta min favoritglass och hittade en dag på att det ju var fullt med alkohol i den. Barnen som skydde (skyr) alkhohol som pesten, ville inte ens lukta på glöggen glassen, så jag tyckte att det var ett synnerligen lyckat drag.
Tills sanningen uppenbarade sig förstås. Föräldrar bör tala sanning.
Dagens fråga är alltså: vad glömde dina föräldrar att lära dig?
