Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2018)

Publicerat av Lotten Bergman den 2 december 2018 00:07

Välkomna till 2018 års första julkalenderfacit! Man kommer hit via en länk i förra luckan eller i förra båset – eller genom att klicka på JULKALENDERFACIT längst upp på sidan!

Jag har idag målat väggar och spacklat spackel med spacklar och bara ibland kikat in i båset. När jag har målat in mig i datorhörnet har man hört mig mumla, fnissa och ibland läsa högt för spacklarpolarna – som inte hade den blekaste aning om varför jag ansåg mig värd en paus plötsligt.

– Tihi. Tant Kofta! Haha, en sagotant och en gubbe med dubbla säkerhetsanordningar för benkläder. Gunnar Sträng! Björnar och grisar! Braaa … bråkande … dividerande. Bostadsadressen! Och adressändring! YES!
– Lotten kom nu!
– Nej! Originalpoesi från embryo!
– Läs högt och kom hit sen!
– Läsa embryo högt? Kommer aldrig på fråga! Ni får läsa själva!

Aha. Massematik! Julklurisar. Här ska knäkcras nöttrer. Får grå in till Farran med tomteluvran okcså frågra om hjälm.

Jag behövrer hjälm här Farran.

Nä den har du ju redran på huvet Embryo. Nu är du ute okcså cykclar.

Nej men jag behövrer hjälm med kallelendrern. Allting har börjat nu!

Åkej! Vad är grå gånger grå det undrar jag nu.

Ingen arning.

Då fattrar du kanske hur svårt allting är. Det är grymt synd om massematikerna. Strör mej inte mer eftrersom jag hakcrar strörbröd av allans skorpor till briljeringen.

Du ska alltid briljera allting Farran! Är det inte skinkcan så är det någon annans bak. Typ Morrans papprarkakor det säjer jag nu.

Yo.

©embryo 2018

Örjan funderade på klänningen och Cecilia N. replikerade initierat:

”Ett snitt i en klänningen resulterar inte i två bitar, utan i ett större tygstycke – innebärande en uppsprättad klänning.”
”Såvida den inte är av en genomknäppt modell.”

Gissningarna som jag inte alls begriper än nästan alltid mina favoriter. Jesper:

”Utan tvivel är det Winterreise av Wilhelm Müller. ’Nun ist die Welt so trūbe, Der Weg gehüllt in Schnee’, talar väl sitt tydliga språk.”

Eh. Näe.

När svaret plötsligt kom utan eufemismer eller beslöjade ord, protesterade Ninja på ett ytterst lämpligt sätt:

”Men bodde hon på Skebokvarnsvägen?”

Men nu går vi in på facitvägen. Förr om åren har frågan flera gånger ställts av båsisterna:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TVÅ gånger? Totte igen? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Nu kommer båsisternas nästa fråga:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TRE gånger? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Särskilt inte emot reglerna är det när det gäller vissa författare, så det så. Vi låter henne inledningsvis berätta själv om hur livet tedde sig:

”Jag for till Stockholm, där jag utbildade mej till sekreterare, hade plats på kontor, gifte mej, fick två barn, Lars och Karin. […] Jag är änka sedan år 1952, två barn har jag, båda gifta, men min son dog sommaren 1986. Jag har sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.”

Hade Astrid Lindgren (1907–2002) fortfarande levt, hade hon nog haft fler barnbarnsbarn i citatet. Men nu ä ho dö.

Här tar hon sig en funderare 1960. (Astrids bilder [Public domain])

Till häromdagen kunde man se en dokumentär om hur vår nationalklenod led alla helvetes kval när hon som 17-åring blev förförd (hennes eget ord) av chefredaktör Reinhold Blomberg, som själv var i 50-årsåldern.

– Om jag var kär i honom? Nähedå! Men … det var första gången jag blev uppmärksammad av någon på det viset. Jag med mitt tunna hår … Alla mina vänner di var så kära hela tiden och låg och grät och hade sig, men jag, jag fattade inte varför det var ett sånt ståhej om den där kärleken.

Den där Blomberg finns med i en helt otrolig dokumentärfilm från Vimmerby när Astrid är runt 12–13 år och har kringlor och rosetter i håret. Chefredaktörn står alldeles bakom henne. Jag har tyvärr bara hittat en piratkopia som är suddigare än dimman i ett badrum där en tonåring har duschat. (Jag byter ut bilden om jag hittar en bättre.)

Astrid till vänster, Blomberg till höger.

I dokumentären om Astrid Lindgren läggs stor vikt vid graviditeten, hjälpen hon fick av dåtidens kvinnojourer, allt hysch-hysch, resan till Danmark och det faktum att hon lämnade kvar den lille nyfödde Lasse och for hem till Småland för att vara med under julen med familjen.

– Alltså ammade jag honom inte. För det var så rysligt viktigt att jag skulle vara med på gårn under julen. Så dumt. Är det något jag ångrar i livet, så är det detta. Att jag inte ammade Lasse.

I nästan tre år kämpade Astrid med att bo i Stockholm och ibland (sällan) åka ner till Danmark med tåg som kostade nästan en halv månadslön.

Hon åt för lite, sov för lite, frös och hade självmordstankar – men så plötsligt vände det när föräldrarna hemma i Småland äntligen förstod att de nog var tvungna att hjälpa till. Och acceptera att Lasse var deras barnbarn. Då togs denna bild.

När föräldrarna väl välkomnade lille Lasse till familjen, gjorde de det med besked; de körde i öppen vagn genom hela samhället för att signalera ”nu är han här, och han är vår”.

Att Astrid Lindgren faktiskt blev just barnboksförfattarinna säger hon själv beror på dessa hemska år när hon led, när Lasse led (han rycktes upp från sitt danska hem och fick bo i ett rum i Stockholm, där han fick kikhosta) och ingen ljusning skymtade i fjärran. Samt, skulle jag vilja påstå, att hon tittade på Mary Pickford-filmer. (Källa.)

Ni som nu inte har fått tillräckligt mycket information om Astrid Lindgren, kan läsa facit från 2006 och 2008 också!

Eller kika lite på originalmanuset till Pippi Långstrump.

Eller analysera Pigga Kristinas luckanalys från kommentatorsbåset förstås.

Och vem var det i luckan? Jo, ”Lotta på Bråkmakargatan” med dividerande, nämnare, täljare och bråk samt massa annat. (Berätta gärna i kommentatorsbåset vilka ledtrådar ni hittade!)

Men nu till priset! Som är en ännu inte offentliggjord t-shirt! Den är precis som vanligt osynlig till ett par dagar in i december eftersom tryckerierna prioriterar annat trams framför Julkalendern. Vad tror ni att den föreställer i år?

[plats för gissningar]

Jag har skrivit ner alla era kommentatorsnamn (det har jag inte alls, jag har kopierat in dem på ett papper som jag har skrivit ut och sedan klippt sönder) och lagt alla lapparna i morfars dammiga plommonstop och så rör jag om så det står härliga till och så säger jag fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, och så drar jag … Örjan! En sann tjotjänare i kommentatorsbåset! (Vilken utmärkt felstavning. Den behåller jag.)

Grattis! ~~Ny lucka kommer inte förrän vid 12-snåret imorrn eftersom jag är snurrig av färgångor och inte kan strava längra!~~ Så snurrig var jag att jag tog helt fel på dag! Och tid! Lucka 2 kommer i ottan på måndag morgon!

42 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: första luckan

Publicerat av Lotten Bergman den 1 december 2018 07:12

Ni som känner er vilsna: läs gårdagens programförklaring. Kasta er sedan in i kommentatorsbåset och gissa vilken hemlisbloggare som gömmer sig i luckan – MEN GISSA DISKRET! Jaaaag ska förstå vad ni menar, de andra båsisterna ska kunna lista ut vad ni menar, men det ska inte stå i eldskrift …

Lucka 1

Lillan var redan på ett rysligt humör, när hon råkade slita sin ljusblåa sammetsklänning i två bitar. Hon skulle bara dra den över huvudet, men den fastnade så olyckligt i morakniven som hon höll i handen eftersom hon ju hade planer på att tälja sig en ny liten träpinnegris.

”Dumma dej!” skrek Lillan till den faktiskt helt oskyldiga kniven.

Då kom Mia, som precis hade köpt två stora trådrullar till sin symaskin.

”Vad i allsin dar har hänt? Behöver du hjälp?” sade hon vänligt.
”Ja, för klänningen gick sönder och nu kan jag inte ha den på mig”, sa Lillan trumpet utan att nämna kniven.

För att laga klänningen använde Mia 1/3 av en rulle, och när hon ändå hade symaskinen framme, använde hon till sina egna trasiga byxor 4/5 av en rulle. Lillans och Mias storebror Jonte kom sedan och sa att han faktiskt behövde hälften av tråden som var kvar för att sy ett gosedjur. Utan att dividera om vems tråden egentligen var, delade syskonen på den tråd som fanns – såsom syskon plägar göra.

När klänningen, byxorna och gosedjuret var färdigsydda, ville Lillan att Mia skulle sy fast små pärlor på sammetsklänningen. För varje pärla krävdes 1/10 av en rulle tråd.

”Hur många pärlor kan du sy fast?” sa Lillan.
”Ungefär fyra, men då har jag lite tråd kvar också”, sa Mia.

Som traditionen bjuder, illustreras gåtan av en fullkomligt ovidkommande bild som inte alls är en ledtråd, nähedå.

Facit kommer vid midnatt!

113 kommentarer

Julkalenderns programförklaring 2018: 12 luckor & 12 facit!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2018 16:59

Adjö november – hello Julkalendern!

För nypåstigna på detta strax framfarande decembertåg kommer här tydlig information!

Du kan vinna en tröja.
Du måste gissa, klura och skriva i kommentatorsbåset. Men diskret! Skrik inte ut svaret!
Du kan vara med en eller tolv gånger. Eller noll, faktiskt.

För jag

lägger på ojämna datum ut en (litterär) gåta som är luddig, maskerad, larvig, svår, lätt, associativ, allmänbildande och rolig
lägger på jämna datum fram till julafton ut facit som är allmänbildande och alldeles för långa
skickar julkalendertischor till nån – vem som helst – som har gissat eller faktiskt bara ”hoppat i hatten”
drar en vinnare genom att lotta – alla namnlappar ligger i min morfars plommonstop (sent 1800-tal).

Häromåret-tröjan och dammiga plommonstopet.

För gamla rävar som har varit med förr, är allt precis som vanligt – fast sedan 2017 i ett mänskligare tempo. Ni hinner tindra, glögga och hugga gran fastän ni funderar på luckgåtorna.

Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.

HB: förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.

Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.

Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.

Hjalmar Söderberg är en ovanligt vanlig gissning, bara.

Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.

Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.

Tröjan i arbete 2007, när jag inte var lika digital som nu.

Om du känner att du nu inte alls förstår vad denna lek går ut på eller vem som går vinnande ur matchen: bara chilla och kliv ner på planen imorrn bitti! Besök facitsajten från 2005! Eller läs en gammal programförklaring kanske?

Ställ frågor eller heja på varandra i kommentatorsbåset nu! Ni som inte gillar Julkalendern kan läsa på jämna datum, ni som bara hänger här 1–24 december varje år kan känna på planen lite i förväg och ni som smygläser kan ju fortsätta smygläsa och sätta upp en fysisk tumme i luften då och då – rikta den mot Sörmland så känner jag säkert av den!

30 kommentarer

”Vad minns du från dagis?”

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2018 16:31

”Dagis” är ~~dimunitiv~~ diminutiv av daghem, som Alva Myrdal propagerade för under 1930-talet – men sedan 1998 när daghemmen fick en egen lärarhandledning, ska man helst säga förskola.

Med detta sagt, ligger ”dagis” så mjukt och fint i min mun och halkar ur den så fort jag tänker på t.ex. lusselinnen som ska knölas ner i en bävernylonoverall. Under en tioårig övergångsperiod har det låtit så här när jag försöker vara korrekt:

– På DAG… förskola … eh, iiii försk…

Den här veckan är jag moderator på ”HR-dagarna för förskolan”, och det innebär att jag ska vara ett sammanhållande klister mellan föreläsare och ställa frågor samt göra sammanfattningar. Fast helst vill jag bara läsa de minnen som rasslade in under en halvtimme när jag frågade mina barn, deras respektive och söstra mi (Orangeluvan) vad de kom ihåg från tiden på dagi… i förskolan.

Orangeluvan, född 1971:

– Jag puttade en kille från en lekställning. Han hette Krister, luktade alltid kiss och hade rutiga yllehängselbyxor. Mitt brott uppdagades aldrig och jag kände mig jätteond.

Se här hur jag på ett regelvidrigt sätt kopierar NE för att ni ska få ta del av Gertrud & Håkan.

Döttrar, födda 1994 respektive 2000:

– Vi gick alltid till Gläntan; vi var där åtta timmar om dagen och alla åt Mariekex och drack blandsaft ur kåsor. Det fanns en gammal stubbe som var en ”motorcykel” i Gläntan som man fick turas om att använda.
– Och en grop som var ett fängelse.
– Jag trodde Gläntan var namnet på en specifik plats, och blev överraskad när jag fick reda på att det fanns andra gläntor.
– There can be only one glänta.

Son, född 2002:

– Näe … vi satt alltid i en ring … ritade … klättrade på en traktor … åt potatissoppa … inget spec… JOOO! EN GÅNG FICK VI VARSIN PIGGELIN!

Son, född 1992:

– På dagis fick vi lära oss veckans dagar med hjälp av ett snurrhjul. Bilden av det hjulet uppenbarar sig i mitt huvud varje gång jag hör eller tänker på en veckodag. Vänta, så gör jag en bild.

Son, född 1997:

– Eeeeh. En gång gick jag in i lekhallen och åkte nerför en liten plastrutschkana, det var allt. Sedan hände inte mer.

Detta lärde sig barnen på förskolan:

– Några andra små barn lärde mig att gunga, och jag tyckte att det var pinsamt för att jag var så mycket äldre än de var. Man kan ju inte lära sig något av någon som var flera månader yngre, tänkte jag.
– Va? Va, ”lärde mig gunga”? Har aldrig ens tänkt att man inte kan gunga utan att någon lär en hur man gör!

– Den rosa kritan var alltid kortast i kritasken.

– En gång satt jag och lekte vid en vattenpöl och en fröken sa att man ska sitta på huk så att byxorna inte blev smutsiga. Hon visade hur man satt på huk. Sedan dess tänker jag på henne när jag sätter mig på huk.

– En fröken gick in i rummet och visade upp massa torra pappershanddukar som hon hade hittat i en papperskorg. Hon sa att man inte fick slänga torra pappershanddukar.

Vet vuxna egentligen vad de pratar om? tänkte barnen.

– En gång tappade jag ett glas som gick sönder. En fröken sa att ”den gick i tusen bitar”. Jag tittade på glasbitarna och tyckte att det verkade vara färre än tusen.

– Jag hade en jättebra pinne som ett annat barn kastade ut utanför staketet. Jag skulle bara klättra ut och hämta min pinne men fröknarna blev jättearga för de trodde att jag försökte rymma. De förstod inte alls att min pinne var viktig.

– Jag pekade på en lampknapp och sa att det var en kvadrat. Då sa en fröken att jag hade fel, för det var faktiskt en fyrkant.

– Vi borstade tänderna efter varje måltid – men utan tandkräm, för det använder bara tanter, sa dagisfröken.

Barn som barnen minns:

– Isak var sötast på dagis. Han hade vassa framtänder, skrattade hest och hade mörkt hår. Det påstods att vi var kära, jag förstod inte riktigt vad de menade med det.

– Jag hade en kompis på en annan avdelning än min, men jag visste inte vad hon hette. Hennes fröken ropade en gång ut ”Mellis!” när de mindre barnen skulle in och äta, och när hon då gick in till sin fröken bestämde jag mig för att lekkamraten såklart hette Mellis. Jag kallade henne Mellis så länge jag gick där.

– Vi tyckte det var kul att säga pyttipanna genom att säga ”pyttip” och sen peka på Anna. Om jag minns det rätt tyckte inte Anna om det.

Mitt är mitt, ditt är ditt …?

– Vi samlade på glasspinnar och en dag gav jag bort alla mina glasspinnar till Anna-Maria för hon såg ut som en ängel, med tunt rödblont hår och blåa ögon. Jag ångrade mig direkt.

– En gång visade min dagiskompis Filip upp en liten rosa hopfällbar kikare som jag tyckte var rolig. När vi åt mat gick jag till hans ryggsäck och stoppade den i min egen. Efter dagis visade jag stolt upp den för mamma som då berättade att man minsann inte får stjäla saker.

– Jag minns när jag tog med en bok med massa klistermärken, men den försvann. Sen hittade jag en vägg som var helt täckt av mina klistermärken.

”Så här såg dagis ut. Alla klistermärken satt på väggen i det bruna rummet.”

Orangeluvans trauma från 1970-talet:

– Kokt torsk med smält smör och potatis var jättegott. Så gott att jag inte kunde lämna bordet vid lunchen för att gå på toa utan kissade på mig i min blåa, utsvängda plyschoverall.

– Pappa skjutsade mig på cykelsadeln till dagis. När han flätade mitt hår på morgonen blev det alltid löst och snett. En gång glömde han att lämna mig och cyklade med mig till Tekniska Högskolan.

– Jag lekte gärna frisör med ett förkläde man knöt runt halsen för att skydda mot de imaginära håren. Det var i blå syntet. En gång fick jag med mig ett sånt hem av misstag.

– En gång frågade jag mamma om jag fick ta med mig en viss sidenväska med bambuhandtag till dagis. Det fick jag inte. Men jag tog med den ändå. Då ringde fröknarna hem.

Familjens spanjor:

– Gick aldrig på dagis, lol.

Själv gick jag i ett år före skolstarten på ”lekis”. Från den tiden minns jag att Niklas dängde sin väska i ögat på fröken Gertrud, som fick gå med vit piratlapp på ögat resten av livet. (Eller kanske bara en månad.) Jag kommer också ihåg att jag klädde ut mig i mammas brudklänning och spillde köttfärssås över hela alltet.

Samt att jag varje dag på väg hem från lekis blev bajsnödig vid det röda krysset.

35 kommentarer

Julklappstips!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2018 01:25

Det är absolut helt korrekt och miljömedvetet att inte köpa massa pryttlar, prylar, skräp och trams till julafton. Fast kan vi inte bara köpa några få? Jo!

Mina julklappstips nedan kommer att hjälpa er att chilla, andas, sluta snegla på grannens fina ljusslingor och istället ta en ägghalva till.

Men placera dem för jösse namn inte på en blåmålad, torr planka.

Upplevelser

Köp en timme på en häst åt lillbrorsan!

Boka en timmes biljardspel med pappa!

Köp två timmars städhjälp åt lilla barnfamiljen!

Champagne

Ja, det var inte mer än så: köp champagne. Till alla. (Men särskilt till mig.)

Prylar

Jag har idag läst om ”gadgets” såpass att Googles alla sökalgoritmer har blivit tokiga. Reklamen som dyker upp på min skärm vill att jag främst ska fokusera på …

Andra saker som man sällan ger bort men som kanske uppskattas kan vara

en ~~basket~~ basker
en drulleförsäkring
en brickupphängare som man kan stoppa in nåt kul i
foton som är framkallade på gammalt vis
raggsockor (alla vill ha raggsockor).

Viktiga råd till alla som fortfarande vill ha riktiga granar som dör på annandagen eftersom de huggs redan i början av december:

Köp granen så fort de dyker upp utanför mataffärerna så slipper du leta upp barn som inte är straffmyndiga och tvinga dem att hugga en gran på kvällen den 23 december.
Ha alldeles för mycket glitter i granen – det hänger kvar så vackert när alla pumlorna strax efter barren har ramlat ner på golvet.
Sätt nåt roligt och distraherande i toppen – en godzilla, en leksaksbil, en vitlökspress.

Fotnot till alla ungdomar:

54 kommentarer

Jag som högskolelärare

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2018 17:09

Ni vill verkligen ha mig som lärare. Jag lovar. Det är så kul!

Kolla här vad jag lade fram inför studenterna igår när vi pratade om stilmarkörer!

Uppgift: jämför i jakt på stilmarkörer olika

upplagor
tidsåldrar
ämnen
vinklingar.

Det är så kul! Sa jag att det är kul?

I den moderna upplagan kallas ”kissemisse” för ”kissemurre”! Hm.

”Charlotte Stenson” står det på den lilla klisterlappen på historieboken. Det var bra länge sedan.

– Dom här är helt underbara båda två! utbrast studenten som jämförde dessa två böcker.

”Första insektsboken” (1991) har barn som målgrupp, men är fullsmockad med tättskriven text. Så gör man sannerligen inte numera i barnböcker.

Ludde (90-tal) är rolig och full med repliker. Totte (70-tal) är tråkig och har en berättarröst.

Här utredde vi förstås Sörmland respektive Södermanland. (De är synonyma.)

– JAG ÄÄÄÄLSKAR HUSMORSLEXIKON! tjoade en student och tryckte sagda bok till sitt bröst och släppte den inte på tre timmar.

Föräldrar som ömt kramar blöjlösa barn vet vad de ger sig in på, tänker jag apropå boken längst ner till höger. ”EN RUMPA!” tänker andra människor.

Vi måste återvända till Min skattkammare. För jag är förvånad.

I den nya upplagan från 1997 heter det inte ~~kissekatt~~ kissemisse längre.

~~Å andra sidan visste man tydligen inte i originalupplagan från 1947 hur en ekorre ser ut.~~ Ojoj: jag bara såg musen som gick och slog och ignorerande helt den perfekta ekorren! Och skatans stövletter!

Det är så kul!

29 kommentarer

Gamla klistermärken

Publicerat av Lotten Bergman den 13 november 2018 23:35

Jag har tidigare berättat om min bokmärkessamling, som ligger och samlar damm här i huset. Men de små styckena är ju så platta och tar alls inte lika mycket plats som t.ex. mögliga frackar och slalompjäxorna från 1953, så de får ligga kvar ett tag till.

Men nu ska ni få se vad som finns i den djefla mannens barndomshem, som fortfarande står intakt. Familjen, då bestående av Dr Bergman & Dr Bergman samt tre söner, flyttade in 1971 – och sedan dess har det sett ungefär likadant ut. Ni kommer nu att få njuta av bilder på en klistermärkesdörr, som pga. klistermärkenas mängd har delats upp i tre foton.

Spola kröken gjorde min djefla man så till den milda grad att han fortfarande inte nyttjar sprit.

Apropå Spola kröken-kampanjen, kan ni som har tålamod via denna länk se Loffe skutta runt i snö för att han är så pigg numera när han ”inte dricker upp hela flaskan”. (Tänk ändå, om man kunde få lägga ut dessa underbara filmsnuttar på bloggen istället för att begränsa till en simpel länk.)

Själv hade jag massa klistermärken på insidan av min sovrumsdörr i Luleå – i huset som mina föräldrar sålde redan 1982. Då gick jag i high school i USA, så nån annan än jag fick skrapa bort PLANNJA och HÖKEN BASKET och otaliga majblommor och (om jag nu minns rätt) en farlig massa Shell- och OK-märken. Och den här, som jag säkert hade 20–30 stycken av:

Men jag hade kunnat svära på att det stod kärnkraft, inte atomkraft.

Nu tillbaka till dörren i det Bergmanska, skånska hemmet. Förmodligen kommer den inte att skrapas ren, utan helt sonika bytas ut när det blir dags för renovering. De här märkena lär sitta såpass att dörrfärgen åker med om man försöker krafsa lite. (Visst är det så att riktigt gamla klistermärkens klistriga sida har förvandlats till något brunt smuljox när man försöker få bort dem? Som åker in under naglarna? Jomen.)

Macfina är tydligen bensin till skottepris. Konstigt, jag minns ju bensinransoneringen kristallklart, men … Macfina? Näe.

Vad är nu detta – Macfina? Jag har ingen aning. Inget minne. Hm. Hjälp!

Nya Renault kallas Stålmusen och kan minsann accelerera från 0 till 100 på 13 sekunder. (Endast biltjuvar har väl stor nytta av denna finess?)

Tydligen finns det en nostalgimarknad för gamla klistermärken. Här har vi två dyrgripar:

Lyktglasklisterlappen är en klar favorit.

…ööööger. (Vän av ordning ser och påtalar gärna att detta ju är en tyglapp. )

Hur står det till i klistermärkesbranschen nuförtiden? Är någon ens intresserad av dylika ting? Det är kanske tur att den i alla fall har etablerat sig i frimärkesnischen.

Nån som vill köpa en hel klistermärkesdörr, förresten?

54 kommentarer

När min pappa inte fick Nobelpris

Publicerat av Lotten Bergman den 10 november 2018 23:42

I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.

SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.

Men i mina ögon var han främst basketnörd.

SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.

Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister.

Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust. Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)

Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.

Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.

Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.

Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).

Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.

Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?

36 kommentarer

– Lotten, har du möjligtvis, kanske en …?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 november 2018 22:59

När jag häromdagen berättade om mögelkatastrofen i källaren fick jag så himla trevliga råd om hur jag borde kämpa för frackarna och inte slänga farmors klänning. Samtidigt fick jag stränga order från min kusin i England att slänga skiten.

För vad ska jag med gamla kläder till? Vem ska ärva mina prylar när jag dör? Det är tur att vi har fem barn med tanke på att den fulla källaren ju är på 120 m². Barnen kommer att slita sitt hår och vråla på detta sätt till varandra i flera månader efter vårt frånfälle:

– Mammas bröllopsklänning som hon sydde själv 1991! Midjan är fantamej bara 60 cm runt om!
– Kolla på pappas gamla lappade jeans från 1985 när han träffade mamma!
– Oj, 23 stycken barbieskor!
– Jag vill ha barbieskorna! Mamma stal dom av sina kompisar när hon var liten!
– Bokföring från 1999 … så knäppt.
– HELVETE! Tjugo gamla analoga telefoner!

Men nu ska ni få höra vad som hände under blott 23 minuter denna underbara kväll, den 6 november 2018.

Det ringde, och en kompis i basketlaget sa:

– Du sa en gång att du har allt …
– ”Kan” eller ”har”? svarade jag eftersom jag tuggade på knäckebröd och följaktligen hade knäck i lurarna.
– Har.
– Mhm, pratar vi om min källare nu?
– Ja …?
– Okej, ja, jag har allt. Vill du ha en slalomkänga från 1974? skojade jag.
– Nej, men nästan – ett glittrigt pannband från 1980-talet …?
– Javisst Jag har två!

Sa jag och gick ner i källaren till utklädningslådan, som på ett magiskt sätt har utökats till utklädningsgarderober.

Svartglittrigt pannband som jag en gång i tiden hade kunnat ha som skärp.

Silverglittrigt pannband som jag en gång hade när jag skulle vara Susanne Lanefeldt.

Det ringde igen, och nu var det en tant som jag lärde känna för 20 år sedan när hon var i min nuvarande ålder (och alltså inte var en tant; det är tydligen oklart hur jag definierar tanter).

– Lotten! Jag står här med en underbar gammal rullgardin!
– En sådan som smäller upp sig?
– Ja, jag har hittat den på loppis och den har fjädringen kvar!
– Heureka!
– Men jag har inga rullgardinsupphängningsbleck kvar! Har du några?
– Javisst! Köpta på rea för tusen år sedan!

Sa jag och gick ner i källaren till gardinpryttellådan.

Har vi någon Kirsch-fantast här som kan säga något om detta underverk?

Det ringde igen, och nu var det en karl som jag känner flyktigt. Eller inte alls egentligen. Men har träffat.

– Ja hejsan Lotten, det är Tosse. *harkl* Minns d…
– Aha! Hej! Du sa ”Tosse, men inte Magnusson” när vi sågs på releasepartyt för … nåt.
– Jaha, hehe, ja.*harkl* Jag har en fråga.
– Jaaaa, jag vill gärna gå på releaseparty.
– Nej, det här gäller … jag undrar om du möjligtvis har tillgång till en gammal*harkl* registreringsskylt som jag skulle kunna få låna i ett par veckor?
– Bien sûr!

Sa jag och gick ner i källaren till lådan med högklackade silverskor, där registreringsskylten har hamnat.

Mycket underligt – jag kan inte minnas att vi har haft en bil med detta registreringsnummer.

Nu hoppas vi att denna trend håller i sig och att vi under de närmaste 30 åren gör oss av med tre saker per kväll. Jag skådar in i min kristallkula:

– Vaffan, har mamma tömt källaren?
– Japp, inte ens stormhatten eller dagböckerna är kvar.
– Vad sorgligt.

22 kommentarer

Dagens hästskojare: lösenordsbanditen

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2018 23:29

För några veckor sedan fick jag ett mejl som handlade om hur mitt lösenord hade snappats upp av en bandit. Han förklarade att det var hur lätt som helst och … med andan i halsen läste jag i eldskrift det av mina lösenord som jag i tidernas begynnelse använde på alla sajter, i alla sammanhang … alltid. Hackaren skrev att han hade filmat mig via min egen dators webbkamera och sett vad jag googlade på. Och att han blev förvånad:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Här blev jag förstås oerhört smickrad.

– Mina googlingar (tänkte jag och satte näsan i vädret) speglar säkerligen mitt blogginnehåll och de bilder som jag letar upp (tänkte jag stolt) är perfekta för att de kan göra vilket trist textmaterial som helst mycket roligare.

Kolla bara de senaste åtta bilderna som jag har googlat fram, och som jag kommer att använda i nästa veckas seriösa skrivregelsföreläsningar:

Jag äger alla bilder utom Uncle Fester och Magic – fast vid närmare eftertanke äger jag dem också eftersom de är köpta för en billig peng på en stock photo-sajt!

Men så läste jag vidare mot slutet av mejlet. Och insåg att jag alls inte hade fått beröm för mina roliga, finurliga, spirituella googlingar. Nejdå, hackaren påstod ju att jag hade porrsurfat. Hans ord föreföll plötsligt inte alls särskilt fulla av beröm:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Men pfffftttt! tänkte jag. Kalla mig trist och tråkig, men jag är inte alls intresserad av porr. Jag

köpte en porrtidning i en kiosk åt en klasskramrat 1975 (Top Hat)
såg en porrfilm på en studentkorridor 1985 (Ligga i Lund)
råkade en gång ramla in i en naken-tv-kanal på ett hotell i Frankrike, där ett par mintgröna diskhandskar hade en bärande roll.

Sedan det första mejlet från hackern kom häromveckan, har jag fått ungefär 30 ytterligare, nästan likadana utpressningsmejl av den förnicklade banditen. Varje gång påtalar han att han vet att jag har snuskig fantasi, att han har filmat mig via min webbkamera och att jag kommer att få skämmas ögonen ur mig. Och så vill han ha pengar för att inte skvallra. Jag ska inte lägga använda sedlar under stora eken vid midnatt, utan vara riktigt modern, säger han:

”Det kommer verkligen att bli kul när jag skickar dessa foton till alla i din adressbok! Och vad kommer dina släktingar att säga? Men jag kommer inte att skvallra om du betalar en liten summa till mig. Jag tycker att 3 000 dollar är lagom. Jag tar endast emot bitcoins.”

Fysiska bitcoin-slantar – absurt, eller? (Läs mer här.)

Så … vad har jag lärt mig av detta – och vad vill jag lära omvärlden? (Ha! Som om ”omvärlden” läser detta blogginlägg!)

Det är inte någon som har listat ut alla mina lösenord – det som hackerboven hittade var gammalt som gatan och säkert uppsnappat vid någon läcka på stenåldern.
Mycket riktigt: här bekräftades att min mejladress hade läckts år 2011.
Ingen har sett mig porrsurfa, hur mycket det än påstås. (Däremot tittar jag ofta på dunktävlingar.)
Hackern vill skrämma mig att betala, vilket många tydligen gör.
3 000 dollar motsvarar 0,47 bitcoins.

Fotnot
Jomenvisst, kiosktanten trodde förstås att jag ville ha en Top Hat-glass.

28 kommentarer