Etikett: sjukhus

Pappa på vift!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2022 10:34

I Sverige är vi ju vana vid att höra klagomål om hur erbarmligt krångligt det är att få tag i en läkare – men samtidigt öser vi beröm över akutvården.

– När det är allvar, då funkar sjukvården perfekt! säger de lyckliga överlevande.

Nu ska jag berätta om vad pappa har varit med om. (Liten repetition: han är en pingisspelande kemist med alzheimerdiagnos, glad och nöjd med allt utom hur det svenska språket misshandlas. Nej, äpplet föll inte så långt här.) Han drabbades igår av ohyggliga smärtor i bålen (”och samarinet hjälpte inte!”) och forslades med ambulans till Danderyds sjukhus, dit han anlände kl 16.30.

”Traditionellt” var ett intressant ordval!

Timmarna gick. Vi visste ingenting. Nada. Zero, zilch, zip, nothing. Timmarna gick (igen!) och jag blev allt oroligare. Vi beskrev symtomen för en sjuksköterska som vi känner och hon sa ”hm, det skulle kunna vara kärlkramp”. Jag ringde och ringde till sjukhuset (det enda sättet att faktiskt ta kontakt), men personalen är ju för böveln upptagen med att vårda akut sjuka människor; de borde faktiskt slippa prata med mig.

Här kommer en snygg telefon som pausbild.

När de äntligen svarade, fick jag veta att pappa

låg inne i ett akutrum
led av njursvikt
hade arytmi
hade sagt att han spelar pingis.

Jag hade inte den blekaste aning om att han led av njursvikt och hade arytmi, så det var ju bra. Men gammal info.

Plötsligt fick vi kontakt med pappa via sms! Kortfattat: han var less på sjukhuset. Vi föreslog Wordfeud som tröst.

Vad som sedan hände är en gåta. Pappa minns inte mer än att han har

gått ut
tagit en buss
åkt tunnelbana
åkt Roslagsbana
tagit taxi hem till Täby.

Utan plånbok. Och faktiskt tyckte han att det ju var riktigt spännande – men inte som förr när han orienterade och hade bättre lokalsinne. Sa han.

Men det här stämmer förstås inte. Han minns ju inte. En hjärtsjuk, senildement man på 84 vårar släpps inte utan plånbok ut blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans. Eller …?

Nu på förmiddagen försöker vi pussla ihop informationen från Danderyds sjukhus och pappas historia med hur vi och pappas fru – som vi kan kalla Britta – upplevde det hela.

Pappa skrevs ut, en sjuksköterska ringde till Britta och sa ”nu kommer Per hem”. En stund senare ringde samma sjuksköterska igen och frågade ”har Per kommit hem?”. Det hade han inte, så Britta beställde en taxi och satte igång en digital skallgång samtidigt som hon kommunicerade med taxichauffören. Hon hittade till slut sin make – på väg ner till tunnelbanan.

Efter otalet telefonsamtal och sms lyckades hon få stopp på honom och dirigera taxichaffisen rätt. Pappa kördes hem, Britta betalade, gav dricks och en påse med frukt till taxichauffören och så var det äventyret slut.

Såååå … Danderyds sjukhus släppte verkligen iväg en hjärtsjuk, senildement man utan plånbok ensam i natten blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans?

Danderyds sjukhus:
– Tyvärr, det står inget nytt i journalen. Men ibland tar det tid efter att läkaren har läst in. Det enda nya här är att en sjuktransport beställdes till kl 22 igår kväll.
Jag:
– JAHA! Och när denna sjuktransport inte hittade patienten gick inget larm eller så?
Danderyds sjukhus:
– Eh, nej.
Jag:
– Och brukar ni skicka hem patienterna med EKG-klisterlapparna kvar på kroppen?
Danderyds sjukhus:
– Eh. Nej …

Det här är förstås inte pappa. För han har inte hår på bröstet. Men sådana här hade han med sig hem. (Foto: Emil Langvad.)

Och vad gjorde pappa för att fira detta? Jo, han spelade Wordfeud mot sina döttrar – hela natten!

Här kan man se kl 08 i morse hur pappa lade RAJD vid midnatt och SPEX fem timmar senare …

33 kommentarer

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2020 00:09

Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.

Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.

Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.

Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:

Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …

Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!

Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.

Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!

Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”

Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.

Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.

I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:

– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.

En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.

Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.

Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.

– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!

Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …

… före detta hare, liksom fångad i flykten.

Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.

18 kommentarer

Förvirrade farbrorn

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2019 13:23

När man kommer in på Mälarsjukhuset, möts man av en fullkomlig explosion av information. Man får säkert inte ta bilder, så jag gör det i smyg ibland.

I april: Titta hit, nej, dit, läs här, kolla fram, nej åt sidan!

Idag: Läs här och där och gå dit eller dit och huuu.

Idag var jag där för att hjälpa Tjugofemåringen till röntgen (av ett knä, kan ni tänka er) – inte för att hon inte klarar sig själv, utan för att det ju är så kul. Vi satte oss ner och väntade, när en kepsklädd, rödögd 85-åring kom fram till oss.

– Hej! Får man slå sig ner? sa han.
– Javisst, men … vilken fin keps du har, svarade jag för att ha något att säga.
– Åh, vet du när Sverige fick sina tre kronor?
– Hockeylandslaget nån gång på 1930-talet? sa jag. Eller kanske 1500-talet?
– Nej! Det var 1299! sa den rödögde farbrorn.
– Åh fan!

Farbrorns ögon. Och hudfärg, när jag nu tänker efter.

Sedan var vi tvungna att byta väntrum, så vi lämnade farbrorn. Som strax dök upp igen.

– Nämen nu är ni ju här! sa han glatt. Nyss var ni ju där!
– Japp, men vi teleporterade oss hit!
– Hahaaa! Teleportering! Eh. Hm. Jag … jag tror att jag har gått bort mig … Jag brukar gå vilse numera, sa farbrorn.

Jag följde honom till röntgenreceptionen där syster Ratched hovrade över telefoner och datorer och papper samt pärmar.

– Hej, kan vi få hjälp? Här är en man som har gått vilse.
– Han sa att han letade efter sin dotter.
– Ja, men nu är det så att han har gått vilse.
– Han SAAA att han letade efter sin dotter.
– Men det var nog lite fel. Han är vilse.
– Och vad tycker du att jag ska göra åt det?
– Eh … hm.
– Jag är faktiskt SJÄLV här!

Jag svalde en utläggning om det moderna bruket av själv (att göra något utan hjälp) istället för ensam (att göra något utan sällskap), och tog farbrorn under armen och gick mot huvudentrén.

– Jag heter Tarzan! sa han.
– Och jag Jane, sa jag. Vad heter din dotter?
– Caroline von Schwangenbaum!
– Wow! Är du också adlig?
– Nej, jag är bara en helt vanlig Torsten. Andersson. Angenämt.

I receptionen sa jag att jag hade hittat Tarzan och att han hade gått vilse bland alla skyltar och instruktioner och att han inte visste vart han skulle.

– Jamen jag SA ju att han skulle till ögon! sa en inte alls road receptionist.
– Till ögon? Ögon? Jaså, han skulle till ögonmottagningen. Torsten, du ska till ögonmottagningen!
– Tror fan det, har du sett hur jag ser ut? sa Torsten.
– Jag SA faktiskt att han skulle till ögon, och frågade om han behövde hjälp, men han SA att han skulle klara sig själv! sa receptionisten.
– Okej, men jag tror att han behöver hjälp ändå, sa jag.

Sedan överlämnade jag den väldigt förvirrade Torsten med de röda ögonen och den fina kepsen till tjejen, som skulle hjälpa honom rätt.

På vägen ut smygtog jag ännu en bild på informationshysterin.

32 kommentarer

Knärapport 728: högerknäet

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juni 2018 21:11

Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?

Snabbrepris för alla med dåligt minne:

Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.

Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.

Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.

Tillbaka till nutiden:

Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.

Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.

– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?

Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.

– Katrin? Katrin? Katrin?

Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.

– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.

Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.

– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.

Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.

– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.

Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.

– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.

Jag ~~hoppade~~ släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.

– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.

Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.

– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?

Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:

– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.

Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:

– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.

Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.

– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.

Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.

– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.

Efterspel:

Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)

Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.

Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.

Uppdatering 8 maj

Jag har lyckats få tag i utlåtandet!

Glasklart.

98 kommentarer

Informationsteknik på Mälardalens sjukhus

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2017 15:39

Vår spanjor – Julian – bröt ju ett ben i handen häromdagen. Idag var det uppföljning, kontrollröntgen och lite irrande på sjukhuset. Som ju måste recenseras här och nu.

Men vi börjar väl med en bild på brottet?

Bar room fight-brott. (Fast i spanjorens fall alltså en idrottsskada.)

Och så fortsätter vi med informationsteknik-brottet. För det här med otydlig information är helt klart något som samhället och juristerna samt brottsbalken borde ta tag i. Företrädesvis med hårdhandskar och rynkad panna.Nu tar vi en liten snabbtolkning om man är en spanjor som i största allmänhet är frustrerad över tingens beskaffelse samt det faktum att gipset luktar förruttnelse och det måste betyda att alla muskler nu förtvinar.

Hej tjolahopp, du har fått en tid på måndag kl 10:40.

Yeah. Bla bla. Bla bla. Bludder.
[här tappar vi fokus]

Förresten ska du vara på en helt annan klinik redan kl 9:50.

Men det där sista ser vi inte för att det

står överstruket med en färgglad penna
är skrivet för hand
nog inte är särskilt viktigt eftersom vi redan har konstaterat att 10:40 är det viktiga klockslaget.

Julian och jag åkte – när han hade förstått vad det stod och klockan redan var 10:15 – på två hjul i kurvorna som biltjuvar (nej det gjorde vi alls inte, men det låter coolt). Medan jag slogs med sjukhusets parkeringsrutor och dito -automater, sprang han in till röntgen- eller radiologmottagningen (oklart både i brevet och på skyltarna inne i sjukhuset). Jag fick ett sms:

– Oh, så trevligt! Man har övergått från siffror till färger! Och blått som är så snyggt! tänkte jag och sprang till radiologavdelningen (inte ”röntgen” just där).

Och fann detta:

– Är den blå, den där längst till höger? Hm. Mer åt grått eller blekgredelin kanske?

Hur som helst: jag hastade resolut åt höger för att de andra färgerna ju inte på några villkor skulle kunna föreställa blått. Längst bort stod det i ett kritvitt väntrum:

VÄNTRUM GRÅ

Helt klart fel. Jag småsprang lite galopphaltande tillbaka till skylten. Den såg fortfarande ut som ovan.

Men lååångt åt vääänster anade jag personal. Galopp, galopp. Väl där – alltså långt åt vänster – fann jag detta:

Spanjoren hade redan hunnit in i röntgenapparaten så jag fick roa mig bäst jag kunde. Aaaah, det är ingen kö till anmälningskatedern! Hoppla!

– Hej! Om du har tid … jag har en fråga om färgkodningen till väntrummen. Det handlar bara om informationsteknik. Men alla pilarna pekar ju mot höger fastän …
– Ja, men det är vi som pekar.
– Jaså? Så man ska inte gå efter skyltarna?
– Nej, alla som ska till ett väntrum pratar först med oss, och vi pekar.
– Okej … hrmm … Och en annan sak: heter det radiologen eller röntgenavdelningen?
– Eh … det är nog lite olika.
– Okej, tack!

Och apropå olika, så lyckades vi helt utan problem att ta oss till ortopedavdelningens väntrum 2, eftersom det var tydligt skyltat på ett helt annat sätt.

Jag är inte ens ironisk: en tydlig skylt med 2 syns klart som korvspad där borta i fjärran.

Och apropå färger, så har Julian inte längre rosa gips.

Här förvandlas Julians flamingo till en mumieliknande puppa …

… som en stund senare blev Spyro the Dragon.

Så hur ska man då egentligen formulera det förnicklade brevet med information om två besökstider? Kanske så här?

Välkommen för återbesök! Du har fått två olika tider på två olika avdelningar måndagen den 27 juni, nämligen på

• radiologiska kliniken (röntgenavdelningen) kl 09:50
• ortopedmottagningen kl 10:40.

Eller?

65 kommentarer

Jag har ovanligt många vener

Publicerat av Lotten Bergman den 26 mars 2013 16:33

Detta är mest en uppdatering för alla som följer mina knäns och proppars öden och äventyr och som ännu inte har tagit ordet hypokondriker i sin mun.

Sedan knäoperationen i januari har jag tränat med en sjukgymnast som en gång i veckan med ett förtjust fniss har slagit ihop händerna och sagt att jag är jätteduktig. Tills i förra veckan, när jag

inte hade blott ett värkande knä utan dök upp med två ballongsvullna diton
påpekade en molande smärta och svullnad i det friska benets spända vad.

Jag hamnade med förmodad propp på akuten, men släpptes snabbt ut med blodförtunnande sprutor – som jag tar med bravur. Sjukgymnasten remitterade mig raskt till sjukhusets gymnastikbassäng, där jag hade en sak gemensam med klientelet: den knäande, vingliga, ojämna gången.

Jag sprang i bassängen i 40 minuter med en vuxenbadring runt magen och följde alla anvisningar om att inte duscha med baddräkt, inte kissa på golvet, låsa in prylarna under uppsikt och på inga villkor kliva i bassängen utan att bli tillsagd att göra just detta. Med tanke på badplejsets hjälpmedel i regnbågens alla färger och gruppdynamiken samt omyndighetskänslan, var det verkligen som att gå på dagis. (Vilket jag inte kan påstå egentligen, eftersom jag inte har gått på dagis.)

Idag åkte jag till sjukhuset igen. (Tur att jag är egenföretagare eftersom sådana inte har något för sig på dagarna.) Samma slags ultraljudsundersökning som i torsdags genomfördes.

Man måste ta av alla randiga kläder på benen – ända upp till ljumskarna.
Av en sköterska får man flera meter papper att ha ”till efteråt”.
Läkaren (som var i 16-årsåldern) kommer och trycker ultraljudsverktyget (som påminner om en liten hammarhaj) på benet.
För att det hela ska funka, kluttar han gel på verktyget och när han har hållit på en stund häller han gelen direkt ur flaskan på benet eftersom han har tröttnat på att dutta.
Det hela är väldigt kladdigt.

På monitorn såg bilden ut ungefär så här.

När läkaren hade hållit på att klämma och kolla och förklara vad han såg ett bra tag, kom Dr House in. Han stod med korslagda armar över bröstet och hummade lite. Sedan flyttade han resolut på sin yngre kollega, rättade till mig, pruttade en liter gel över mitt ben och TRYCKTE. Med kraft. Tryckelitryck.

De båda konstaterade efter en stund helt lugnt att jag hade ovanligt många vener. Sedan sa Dr House bara hmmm och att allt var bra. Ingen propp! Inte ens en förmodad! Men vad var det då?

Jag hoppade (nåja) av britsen för att klä på mig medan jag torkade, torkade och torkade. Aliens dregel är ingenting mot detta, ska ni veta. Sedan vände jag mig mot läkarna som inte kunde svara på om jag hade några förhållningsorder, om jag skulle fortsätta med sprutorna eller vad det skulle kunna vara som gör mig så trasig. Och så avbröt jag torkningen, tittade på britsen och sa:

– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.

Förmodligen var det en lika trist och vanlig kommentar som ”nitlotten” eller ”halta Lotta”, för läkarna bara sa hmmm och gick.

81 kommentarer