Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?
Snabbrepris för alla med dåligt minne:
Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.
Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.
Tillbaka till nutiden:
Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.
Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.
– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?
Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.
– Katrin? Katrin? Katrin?
Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.
– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.
Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.
– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.
Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.
– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.
Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.
– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.
Jag hoppade släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.
– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.
Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.
– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?
Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:
– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.
Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:
– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.
Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.
– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.
Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.
– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.
Efterspel:
Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)
Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.
Uppdatering 8 maj
Jag har lyckats få tag i utlåtandet!
Glasklart.
98 kommentarer