I morse gick jag upp i ottan för att (för nöjes skull) hålla Tjugosjuåringen sällskap vid en magnetröntgenundersökning i Västerås. Hon har antingen ärvt mitt dåliga knä eller smittats av mig … eller bara spelat för mycket basket.
– Egentligen heter det inte magnetröntgenundersökning utan undersökning med magnetkamera, förklarade jag i bilen.
– Usch vad det regnar! sa Tjugosjuåringen som inte är förtjust i bilkörning.
– Magnetkamerans funktion har inget med röntgenteknik att göra, fortsatte jag.
– Mmmm. Om man får vattenplaning ska man släppa pedalerna och ratten.
– Ratten?
– Nej, asså, man ska inte svänga. Hålla ratten sti…
SPLOOOOOOOSCH!!!!
Bilen dränktes plötsligt av en sjö – eller vatten från 100 fyllda badkar! Men vindrutetorkarna gick på max och plötsligt såg vi framför oss igen. Det var bara en monsterlastbil som hade kört ner i en gigantisk pöl och tryckt upp allt vatten på oss.
– Jag dog nästan!
– Ja, jag med!
Att vi inte kan röntga (nu säger vi att det heter så) knäna hemma i Eskilstuna beror på att köerna är långa och all drop in-röntgen har ställts in pga. pandemin. (Pandemin som tydligen inte finns i Västerås.) Bilfärden tog en timme, men väl framme möttes vi av gigantiska skyltar som berättade att drop in-avdelningen på detta ställe hade stängts ett år tidigare. Och att vi istället skulle åka västerut i 20 minuter – tillbaka mot Eskilstuna.
– Jag begriper inte varför ni skickas hit, vi säger till gång på gång att vi har stängt! sa en förtvivlad röntgensköterska som intensivt beklagade att remissinstansen vägrade förstå.
Nåväl. Framme på rätt ställe på ett industriområde med nybyggnationer i alla riktningar, laddade Tjugosjuåringen ner den 237:e parkeringsappen i sin mobil (morr, grrr, mutter, blä) och så småtrippade vi i regnet mellan vattenpölar, grävmaskiner och små barn som var på väg till nån skola i denna mystiska röra.
Inne i röntgenbyggnaden gick vi i en långlånglång korridor där man byggde och hade sig i vartenda litet skrymsle och i varenda jättelokal och i varenda liten vrå. Vi blev så chockade av upplevelsen att jag inte ens kom mig för att spela in ljudet – så ni får tänka er hur det kändes.
Framme vid själva kliniken möttes vi av det sedvanliga information overload som gäller vid många vårdinrättningar numera.
Lappen längst upp till vänster lade vi inte märke till, så vi gick in båda två: trötta, ljudkänsliga, blöta som två gamla disktrasor och förtvivlat tryckande på den förnicklade parkeringsappen som inte ville ta emot det 12-siffriga bankkontonumret.
– Hej! Välko… oj, är ni i sällskap? Nejnej, du får inte …
Receptionisten pekade på lappen som vi hade missat:
– Jag ska strax gå, men vi behöver hjälp med parkeringsappen, för d…
– Nej, men ta den andra, den rosa appen istället.
– Men på parkeringen stod det att man skulle ladda ner den blåa appen.
– Ja, men den rosa funkar lika bra. Men inte den gröna. Och inte den gråa. Den röda vet jag inte. Finns det inte en gul också?
– It’s a parkeringsappsdjungel out there, sa jag.
– Ja. Galet. Men nu måste du gå ut.
Jag satte mig utanför kliniken – i korridoren med BBBRRRRRRRR PIPIPIP PANGPANG – och tänkte att det ju var lustigt att jag satt där i detta buller, medan Tjugosjuåringen ju låg i en magnetkamera där det dunkar och smäller nästan likadant. Så tog jag fram en tjock bok och satte mig att läsa.
Efter två ynka minuter kom den nyröntgade dottern plötsligt ut från kliniken. Förvånad, besviken, arg, blöt, fortfarande ljudkänslig – och nu även förvirrad:
– Det var vanlig röntgen! Dom tog en bild när jag stod upp och så var det inte mer med det! Det stod inte magnetkamera på remissen fastän det är det jag ju ska ha! Faaaan!
Vi försökte finna en djupare mening i detta debaclenäste, varefter vi övergick till att försöka se positivt på livet, men det enda vi kom på var att det ju var bra att det fanns värme i bilen. Nästan tre timmar efter avfärden var vi hemma igen – levande trots att vi lastbilsdränktes flera gånger. Parkeringen (med den rosa appen) visade sig kosta 12 kr, vilket var en krona i minuten.
– Vad bra att det bara var vanlig röntgen som är så snabb … sa jag försiktigt.
Precis som när man blir felopererad, går vilse, tappar passet, slår sönder telefonen, går på fel tåg, missar en släktfest för att en väska inte har nån ägare på ett flygplan eller när man vrickar foten på en legobit, blir sådana här äventyr så småningom bara en rolig historia.
Men inte än, kanske.
32 kommentarer