Ni kan nu se framför er hur jag sliter mitt hår och har fradga i mungiporna medan jag vrålar:
– VAD VAR DET JAG SA?
Det som jag med en dåres irriterande envishet har påstått i tio år syns nu i jobbansökningar; den bristande språkliga förmågan drar in och lägger sig som en våt filt över tangentborden.
(Jaja, jag vet att det är midsommaraftonsfirande i krokarna och att jordgubbstårtorna ligger i startgroparna, men nu spöregnar det och den tiogradiga sommarvärmen gör mig lite höstligt allvarlig.)
Nu har jag intervjuat fyra kompisar som har personalanställningsfunktionen på stora (megastora) företag. Statistiskt sett är förstås mitt underlag alldeles bedrövligt på alla sätt och vis och om den forna kommentatorn Statistikern kliver in i kommentatorsbåset igen, får jag ju skämmas. Jag ställer en fråga och redovisar fyra svar här:
– Vad är svårast när du letar efter rätt person att rekrytera?
Ansökningarna jag får in är så usla. Majoriteten skickar bara in ett CV, ibland bara en länk till profilen på Linkedin. Det blir alltså upp till mig att lusläsa profilen och försöka förstå hur personen kan tänkas passa in i tjänsten som vi har utlyst.
Ansökningstiden har gått ut – men ändå skickar man ett vagt mejl utan att kommentera detta. Och när jag klickar på LinkedInlänken, hamnar jag i en röra av svenska och engelska och inget kopplar till kravprofilen i annonsen.
Är det en generationsfråga? Personer som är i trettioårsåldern vet inte hur man skriver riktiga ansökningar.
Är det ett tidens tecken? Man fjäskar inte och anstränger sig inte för att framhålla sina bästa sidor i konkurrens med andra – rekrytering sker än mer via kontakter och nätverk och relationer.
Såja. Bedrövligt är vad det är. Nu måste vi komma på hur vi ska lösa detta problem. Brainstorm! (Ni som hellre skriver om midsommarminnen eller dito recept, får naturligtvis dela med er av detta istället.)
Heeelt off topic måste jag nu dela med mig av James Cordens senaste ”Carpool Karaoke”. Rösten må vara mer än skakig numera, men åh, så kul att se!
28 kommentarer