I övergången mellan nytt och gammalt vandrar vi omkring i ett plottrigt gytter med ideliga val och ställningstaganden.
1980
– Mikrovågsugn verkar bra. Men farligt. Fast bra. Var i hela friden ska den stå?
(Pappa skrev en text till en mikrovågsugnstillverkare och fick en mikro som betalning. Den var större än vår då största tjock-tv och funkade utmärkt till 2001.)
1996
– Ska du eller jag ha mobiltelefonen idag?
(Vi hade bara en, och den som hade den mest komplicerade arbetsdagen fick ha mobilen.)
2013
– Ska vi verkligen ha kvar den fasta väggtelefonen?
(Nej, det skulle vi inte. Om alla mobiler dör under en zombieinvasion, får vi börja med röksignaler.)
2016
– Här, barn! Det är söndag och titta vad jag fann i brevlådan! En så kallad dagstidning! Vi har en gratis helgprenumeration under en månad. Se så intressant! Vem vill läsa först? [prassel, prassel]
(Ingen svarade.)
Nu kommer världens finaste köksbild som så innerligt väl illustrerar övergången mellan det gamla och det nya. Men först måste vi etablera situationen lite grann. Här är köksinspiration från Ikeakatalogen 1974.
Håll i er, för nu går vi ett år tillbaka i tiden till 1973, till en bild som jag har hittat på Stockholmskällan. 
Det är fru Nilsson på Tomtebogatan 48 i Stockholm, och det är 1973. Klädesplagget kallades av oss ungdomar ”städrock som alla tanter har” och det praktiska hucklet som hon har på huvudet dolde inte sällan papiljotter. Sällan har det gamla så tydligt mött det nya.
Förutom den där kokplattan, finns en elektrisk bänkspis (jfr ”bänkdiskmaskin”) med två kokplattor ovanpå den ljuvliga, men förstås opraktiska vedspisen. Forna tiders kökspryttlar som kval kruskavel för knäckebröd hänger som prydnad – eller är det kanske bara där de förvaras? Jag ska på CSI-vis försöka förstora några detaljer.
Jag beundrar skafferi, utdragbar skärbräda, enorm kaffepanna (som nog inte enbart var för kaffe) … och känner att det är svårt att sluta titta på bilden. Så jag rusar till Stockholmskällan och letar reda på några till!
2026
– Det här tangentbordet måste vara minst tio år gammalt. Usch, vad svårt det är att trycka ner knapparna, jag får träningsvärk ända upp till axlarna ju. Ska jag, eller ska jag inte börja gå på gym trots allt?
Vad är kval för knäckebröd?
Är det månne skafferiet som avses?
Den brutala degskrapan är nog ett redskap för att hacka grönt och kött.
Tack Ninja! (Jag har ju stängt av automaträttningen, men si där satte den på sig själv eftersom ett ord som kruskavel inte på några villkor kan vara något annat än ”kval”.)
Håller med Lars W. Hackjärn. Användes normalt parvis för att hacka kött till färs
http://tinyurl.com/gwsn92d
Tänk så mycket enklare detta arbete blev blev när köttkvarnen uppfunnits.
https://en.wikipedia.org/wiki/Meat_grinder
Varför var köksbänkarna så låga förr? Diskbänken hos mormor var så låg att en vuxen fick stå krökt när man diskade. Alternativt knästående.
Titta, ett sånt därnt tidstypiskt kök till: Ikeakatalogen 1973! (Klicka så blir bilden större.)
De var ju kortare i största allmänhet för 100 år sedan, men varför man så sent som 1961 (se bilderna från familjen Lindgrens hem i Svedmyra här) fortfarande hade låga bänkar OCH träskor, är ju en gåta.
Ingen sa ”men hallå, höj bänkarna”, och då var det inte någon som kom på att höja bänkarna. Precis som att man idag inte säger ”men hallå, avskaffa läppförstoringar, tjejerna ser ju ut som Kalle Anka!”. Liksom.
Jag har fått chansen att använda en induktionsspis lite då och då de senaste fem åren och häpnar fortfarande varenda gång. The future is now!
Den första bilden breder ut sig utanför högermarginalen så att
taggarna hamnar ovanpå.
Köksbänkstandarden höjdes först från 70 till 80 centimeter, men det är inte så våldsamt länge sen som den blev 90 centimeter.
På Blasieholmstorg kan man se att bänkarna är lika höga som bordet (eller låga).
Kan höjden helt enkelt ha följt med från äldre dar?
Eller skulle bänkarna alltid gå att sitta på också?
I barnkrubbans kök noterar jag vasken. Inbyggd och så liten. Tror att man diskade i balja fortfarande.
Att ha kastrullhandtagen neråt är ju smart, så blir de lättare att nå.
Virkade hyllremsor på alla hyllor, undrar om ungarna märkte det?
Är det inte en modern kaffeautomat som står i köket, bredvid dörren, på Blasieholmstorg?
Klädnyporna måste ju ha varit för att enkelt kunna hänga handdukar och småtvätt i spisvärmen.
Den gamla varmvattenberedaren är borttagen och hålet igensatt med sextiotalets fluga; mosaik. Antagligen från Panduro.
Alla ungar gjorde grytunderlägg av mosaik. Mycket chict.
Kruskaveln, hackjärnet, brödspaden och siktkakemåttet är upphängda som dekoration.
1970 finns ett modernt stekpannelock till vänster på spiskupan. Diskstället hänger på väggen, är litet för där torkade bara disken ,det användes inte till förvaring som många gör i dag.
Oj, tack LL99!
Ja, jag såg också stekpannelocket, Ninja! (Som jag trodde var ett mycket senare påfund.)
De låga köksbänkarna reagerade jag inte heller på. Inte förrän jag återvände till möderneköket efter en sommar i proffskök där man kunde stå rak och jobba. Men orsaken till att de var så låga i nittonhundratalsköken kom jag inte på förrän alldeles nyss.
Det har med trångboddheten och de stora familjerna att göra. Många munnar att mätta = matlagning i stor skala = stora grytor.
Stora grytor = tunga lyft och då ville det till att husmor inte behövde lyfta så högt. Och då var det bra med låga bänkar.
Det kunde ju också vara bra att kunna kika över kanten på de höga grytorna och det kanske inte var så lätt med de kortare damerna på nittonhundratalet (inte många basketspelare på den tiden) om bänkarna var högre.
Visst är det väl en rimlig teori? Jag är iaf rätt så stolt att ha en förklaring till fenomenet.
De där locken som Lotten tycker sig se ovanpå de upp-och-nervända kastrullerna är inga lock utan flänsar som hade till uppgift att hålla grytorna på plats när man tog bort spisringarna så att lågorna fick direktkontakt med grytan – varken plattorna eller grytorna var plansvarvade i någon större utsträckning.
Det där köket från sjuttiotalet ser väldigt mycket ut som vårt kök i nypörtet. Se bild. Där kan man också se den till spisfläkt ombyggda spjälsängen. Snyggt, om jag får säga det själv.
Frågan är nu: Ska vi riva ut det halv/helantika köket? Eller ska det bli ett utflyktsmål för ungdomar som bara sett vita kök med köksöar och annat sådant?
När du blir stor, kan du få ärva min induktionsspis, Erik (ergo Tjufyraåringen). Fast … jag måste nog dö först, för den är ju alldeles förtjuuuusande att laga köttfärssås på.
Wow! Är det flänsar på kastrullerna? Ahahaaa!
Barnkrubban har en liten tvålågig gasspis som kaffepannan står på. Jojo, modernt ska det vara.
Barnkrubbans standard hade vi i vår första gemensamma bostad, den där som Lille M:s mamma grät över. Tvålågig gasplatta ovanpå järnspisen, jajamen. Och zinkdiskbänk, fast vår var faktiskt lite längre. Med bara en vask. Diskade gjorde man i en lös balja så då gjorde det inte så mycket att själva bänken var lite låg. Och inte tänkte i på sånt. Då.
Vad härligt med tidskrockar! Faktiskt som att åka hem till mormor när man var liten. Så fick jag för mej att jag skulle leta reda på lite bilder från Mariebergs naturreservat, där man kan bo på vandrarhemmet i allt från 40-tal till 70-tal. Men vi får nöja oss med en länk. Bilderna hare gömt sig.
Däremot hittade jag lite andra historiska dokument. Jag vet faktiskt inte om dylika används längre … Vill ni gissa vad det är?
Ah! Det har med datorer att göra! (Inte badrumskakel.)
Nja, fakrum är att den kom till störst nytta före datorernas inträde. Bjuder på en kakelrelaterad bild som bonus, eftersom jag hittade den med när jag letade historiska inredningsbilder. Plan och utfall. Jag blev nöjd och saknar varken den gnallgula plastmattan i tvättstugan, det himmelsblå kaklet i duschen eller jättebastun.
Pyss, antagligen färgprover som använts i den grafiska industrin.
Strecken i underkant är i alla fall CMYK-färgerna.
ÖR:s förklaring till köksbänkshöjden ligger i forskningsfrontens framkant; eftersom man diskade i diskbalja och sköljbalja som stod ovanpå bänken måste bänken helt enkelt vara mycket lägre än de senare diskbänkarna som hade nedsänkt diskho.
Jag tror att framtiden kommer forska om varför kontorsstolar såg ut som dom gjorde (för särskilt ergonomiskt är det ju inte att sitta en hel dag!)
Japp LL99. Det är en färgnyckel som jag använde som scanneroperatör. Kulörerna i nyckeln jämfördes mot orginal och så rattade jag in rätt blandning i scannern, när lampan lyste på valt område. Speciellt användbar för akvareller och andra typer av påsiktsbilder (i motsats till genomsiktsbilder, aka dia.)
Åh, Pysse, precis vad jag skulle behöva. Tror jag. Rätt blandning för akvareller, nämligen.
Kulturreservat var det väl?
Klädnyporna vid spiselkransen kan också ha använts som hos en kompis till mig: att hålla alla plastpåsar som tvättats för att återanvändas.
Jaaa, såklart PK! Stavningshitler ”hjälpte till” igen.
Köksinredningen verkar vara slutpratad. Då kanske det kan passa med lite Edda? Vi fick Lars Lönnroths nyöversättning i brevlådan idag. LÄS DEN! Obs, ur-Eddan. Inte Sturlassons.
Jag gick direkt på Sigurd (som stack ihjäl Fafne, sten nära Örjan) och fick en osminkad framställning som till och med återger nötväckornas samtal (som Sigurd förstod sedan han slickat i sig Fafnes blod) och en detaljerad ”bruksanvisning” för ristningen.
Där finns också mycket annat, Hávamál till exempel där stroferna 111 till 137 ger goda råd till Loddfafne, som verkar vara en färsking och tunnis i behov av tulens råd. Ett av de första är: ”Gå inte ut om natten/utom för nödvändig vakttjänst/eller också till avträdet”.
Eller: ”Locka aldrig/en annans hustru/att bli din förtrogna frilla”.
Och: ”Om du vill färdas/på fjord eller fjäll/medtag mat så det räcker”.
Boken är ett fynd (drygt 200 SEK) – supportad av stiftelser och akademier – och bunden så att den faller upp fint och utan att spricka, som limbindning ofta gör. KÖP!
Så müsig de har i sina små krypin. https://m.youtube.com/watch?v=-zZUZvwMHdA
Vi talar om den poetiska Eddan, SG? ’Den höges sång’ som Märta Måås-Fjetterström citerade i sin ’Ordspråksmatta’ som hon komponerade 1914-1916 nångång.
Jo, den kallas den poetiska Eddan. Jag tycker det är en fånig benämning eftersom det antyder att det skulle finnas en opoetisk variant också. Och visst är Sturlassons Edda på mindre bunden form. Men opoetisk vill jag inte kalla den.
Den höges tal (Hávamál) är en mycket liten del av det hela, 45 till 50 sidor av totalt cirka 500.
Säjer Lönnroth ’Den höges tal’ i stället för det gamla ’Den höges sång’? Och Märta höll sej till de texterna i sin matta.
Ny översättning är ny översättning. Det är nog mycket som skiljer.
Högst intressant. Måste kollas. Tack för tips.
Från diskbänkar till Eddan; är inte detta Lottens bås i ett nötskal?
”Mal” är ju ”mål”, dvs tal.
Men vaddå 1975, då var ju jag 30 år, det är väl inte ”förr i tiden”???
Och vedspisar i vanliga lägenheter såg jag inte till… men de är en bra idé, de borde återinföras!
Jag håller helt med: 1975 var ju liksom igår.
HUR stor brevlåda har du SG. Jag vill minnas att Lönnroth hade med sig en hel resväska med böcker när han presenterade nyöversättningarna på De Litterära Sällskapens årsmöte för något år sedan. Här är han himself vid presentationen.
Nejmen, mittåt! Det var ju tåtar och sagor det! Den poetiska eddan är en senare översättning.
Brevlådan är en ganska kraftig apparat med bottenyta cirka 400×400 mm och höjd cirka 1000 mm. Så det hade inte varit något problem med tåtar och sagor heller. Men vår brevbärare kommer gärna in med lite större paket. Han är nämligen mycket intresserad av hur långt jag kommit med reparationen av den elektriska ringklockan. Tills vidare får han nöja sig med att rycka i snöret och aktivera den fådda ”vällingklockan” (från Bäckeby).
”Cirka 1000 mm”? Alltså lite sämre noggrannhet än bara 1000 mm? Men alltså inte så dålig noggrannhet som 100 cm förstås. SG:s brevlåda är alltså någonstans mellan 999 mm och 1001 mm.
Gå ut och mät brevlådan, Skogsgurra!
Men on topic nu: ser ni kylskåpet på bilden från 1967? Wow, liksom.
Säkta, omdömet (och distansögonmåttet) var inte det bästa. Måtten är 300x350x1060. Med normala plåtslagartoleranser.
Niklas har förstås alldeles rätt i att man inte ska använda enheter som antyder bättre noggrannhet än den faktiska. Till mitt försvar hänvisar jag till traditionen att alltid ange mått på maskinritningar i millimeter. Detta anses så självklart att enheten sällan sätts ut på europeiska ritningar och den som måttsätter en maskinritning i cm eller dm får finna sig att verkstaden levererar miniatyrer, för att inte säga mikrominiatyrer, av den tänkta produkten.
Dom där kylskåpen är supersnygga! MEN man får bara in två liter mjölk och ett tunnt paket påläggskorv det. I mitt första kyffe hade jag ett sådant, men fy k tyvärr byta ut det. Snyft och sorg, jag gillade stilen då med.
Det där med mått är typiskt jobbigt. Produktionen använder millimeter och slänger gärna dit tre decimaler, medan vi på forskningen helst använder mikrometer.
Precis Pysse, vi hade ett sådant på landet. Jag har för mig att det har en enklare konstruktion än dagens kylskåp som gjorde att när det började fungera dåligt vände man det uppochner ett tag så fungerade det utmärkt ett tag till. SG, kan det stämma?
Det tror jag. Det var i så fall inte ett kompressorkylskåp utan von Platens geniala konstruktion. Tror att Jersild (eller Fagerberg) låtit ett sådant spela viss roll i en deckare som kan ha hetat ”Det vitmålade hjärtat” eller nåt ditåt.
Fagerberg, ja. En av hans bästa.