Vid kvällsmaten satt vi och försökte minnas det allra onödigaste och banalaste minnet vi hade. Just kriterierna ”onödig och banal” hade vi kanske behövt definiera och konkretisera, men det fanns det inte tålamod till.
Min djefla man vann med sitt minne:
– En gång när jag skulle till tandläkaren, läste jag Kalle Anka.
Jag har ett oerhört invecklat minne från 1972 som inbegriper frosseri, ”Sofia dansar go-go”, ett badkar och två kompisar samt avslutningen:
– När jag spydde, stänkte det upp på tapeten som var rosa och hade vita blommor.
Tjugofyraåringen:
– En gång när jag var 10 år satt vi i bilen på väg till morfar i Strängnäs och då tänkte jag: ”Undrar ifall jag i framtiden kommer att komma ihåg att jag sitter här i bilen på väg mot morfar i Strängnäs.”
Skånetösen (sambo med Tjugofyraåringen):
– På dagis var det bättre att samla sniglar än på nyckelpigor för sniglarna rymde inte lika snabbt.
Tjugotvååringen:
– När jag var 4 år vaknade jag en morgon helt av mig själv. Sen somnade jag om igen.
Spanjoren:
– Jag bajsade på mig när jag var 12 år och hade diarré och var på väg till affären med min farmor.
Nittonåringen:
– Jag märkte att det var rökigt i huset för att jag siktade med min laserpekare och såg strålen.
– Vaa? När det brann i huset?
– Japp.
(En lång diskussion vidtog här om det var denna iakttagelse som fick min djefla man att gå upp på taket och öppna vindsluckan och släppa in syret så att elden tog fart – eller om den dåvarande tolvåringen såg laserstrålen i röken, och sedan lugnt lade sig att sova.)
Sextonåringen:
– En gång när jag var på väg till mentorstiden en måndag i januari, tänkte jag: ”Jag undrar om jag kommer att komma ihåg att jag är på väg till mentorstiden en måndag i januari.”
– Men det är ju samma som Tjugofyraåringens!
– Okejrå. Jag kan namnen på 500 olika Pokémon, men har svårt för spanska glosor.
– Fast det är inte ett minne. Det är 500 minnen.
– Och?
Fjortonåringen:
– Jag drog ett skämt som ingen skrattade åt när jag var ungefär 5 år.
– Vad var det för skämt?
– ”Varför gick inte katten över gatan?”
– Okej. Hm. Vet inte.
– ”För den var död.”
– Hahahhaaaa!
– Så NU skrattar ni?
Jag skulle kunna fortsätta med obegripligt intetsägande minnen i en evighet, som att
- jag knäpper en blå kofta med runda guldknappar inne i Sporthallen i Luleå
- jag äter en svart glass som heter Dracula (förmodligen i England)
- jag ser en döende humla i en blommig träsko
- jag trampar på en papiljott (långt innan jag inledde min golgatavandring på legobitar).
Jag undrar om jag i framtiden kommer att minnas hur jag nu, strax efter midnatt, satt här på en köksstol och skrev om onödiga och banala minnen.
37 kommentarer