Jag kommer ihåg att jag lade pussel som liten: en stad där varje hus var en pusselbit. Motivet påminde om Gamla Stan i Stockholm och känslan när det spetsiga huset passade in i det spetsiga tomrummet var fantastisk.
Även i mitt pussel fanns ett sådant där hus med trappgavel (även om jag kallade det ”trappstegstak”), som passade perfekt in i sitt lilla pusselhål. Och när jag senare i livet såg Trappgavelhuset på Storgatan 13 i Luleå (byggt 1903 av Aron Johansson som också ritade Riksdagshuset), fylldes jag av nostalgisk pusselglädje.
Nu är det så att den djefla mannen som jag är gift med numera är pusseltokig. Det ska ligga ett ofärdigt pussel någonstans i huset, så är det bara. Och så sitter han där och svär och sjunger för bitarna. När dammsugarpåsen är full, öppnar han den och plockar noggrant ut inte bara plektrum, utan numera även pusselbitar.
Jag måste nu intervjua honom om detta underliga – eftersom jag själv inte har tålamod att leta ens efter försvunna strumpor, än mindre en pusselbit.
– Jahaja, välkommen skaruva, Olle Bergman. Vad är ditt första pusselminne?
– Det har nog att göra med vårt spelbord hemma i Viken. Det har grön filt-yta och är egentligen ett bridgebord. Det som var tråkigt var att alla bitar skulle vändas innan man fick börja pussla.
Ett annat pusselminne är Bamse-pusslen vi fick av farbror Rune neråt gatan, som jag la om och om igen. De var av trä, producerade av Kärnan och hade alltid en stor figur i mitten …
– Du delar inte ditt stora pusselintresse med din fru. Känner du dig ensam där du sitter vid det vackra, njurformade bordet som blir allt dammigare och dammigare ju tristare ett pussel är?
– Det kan vara kul att ha sällskap, men det som är så angenämt är att jag så fullständigt sjunker in i det jag gör. Det är ett tillstånd som präglas av tre saker: kontemplativt lugn, vällusten i ständiga mikrobelöningar samt ett helt ocensurerat flöde av absurditeter som jag brukar släppa fram i improviserade, rimmade sånger som ingen i hushållet bryr sig om att lyssna på.
– Eh. Med den volymen är det svårt att inte lyssna, kära du. Finns det kvalitetspussel och sekruttpussel?
– Jajemensan! Sekruttpussel har mjuka bitar av tunn kartong med suddigt färgtryck och så kass passform att man hela tiden måste granska de bitar som man fogar samman – passar de verkligen eller bara nästan? Ravensburger, Schmidt, Jumbo och andra kvalitetsmärken har tjocka, härliga bitar som sitter fast så väl i varandra att man kan lyfta stora sjok utan att de faller sönder.
– Now we’re talking! ”Lyfta stora pusselsjok” tycker jag låter som en jättespännande hobby!
– Bort! Rör inte mitt pussel! Schaaas, fruga!
– Gah. Hur många bitar är förresten lagom? Att pussla, menar jag – inte att lyfta i sjok.
– Tusen bitar är ett bra format ur tre aspekter: lagom svårt, lagom stort (för bordet) och det tar lagom lång tid att lägga innan man vill ha ett nytt motiv att tampas med.
Det ska jag understryka här är att jag inte är någon pusselsnobb som älskar ”höst i New England”, ”snöstorm i Alperna” eller ”Atlantiska Oceanen, mitt i”. Jag vill att det händer lite varje gång jag sätter mig ner, oavsett om det är två minuter eller en halvtimme. Däremot är jag stenhård när det gäller lock-gluttande: detta är STRÄNGELIGEN FÖRBJUDET!
– Vafalls? Nä, nu måste jag sätta mig ner. Man får inte titta på lockbilden? Motivet är hemligt? Que?
– Visst. Jag hörde två män som diskuterade sitt pusslande. Om jag förstod det rätt så köpte de pussel åt varandra, sorterade ut alla kantbitar och levererade sedan pusslen till den andre i en plastpåse. Jag har också hört talas om att det finns folk som lägger pussel med baksidan upp.
– Verrückt! Och hur står du ut med fula motiv eller 2/3 molnfri himmel?
– Fula motiv står jag inte ut med längre; det blir inga fler 1970-talsfoton med östtyska gatuvyer eller interiörer från en margarinfabrik. Jag brukar avstå från pussel med mycket hav eller himmel men igår köpte jag ett Schmidt-pussel på loppis. Det hade ganska mycket ljusblått – men det är så himla välgjort.
– Dela med dig av dina innersta pusselhemligheter!
– De sånger jag hittar på när jag pusslar bör inte sjungas offentligt. Ibland tittar jag på locket fast man inte får, dock äger detta rum endast i stunder av djup pusselförtvivlan. Jag är olyckligt kär i två Piatnikpussel från pusselbutiken.se och skulle gärna shoppa loss bland Eurographics motiv om jag hade råd.
– Förresten! Kommer du ihåg när vår numera 24 år gamle son bröt sönder pusselbitar som inte passade?
– Aj. Mitt hjärta.
Avslutningsvis kommer här några råd till alla som vill pussla som min djefla man. Och till de fem barnen som måste köpa julklappar snart. (Han måste ha nya pussel, förstår ni, så att han kan fortsätta skapa sin snuskiga viskonst. Som ingen får höra.)
- Det är bra om fabrikatet finns med här.
- Sky pussel med sladdriga bitar som pesten!
- Motiven bör inte ha för mycket hav, lövverk eller himmel.
- Pusselmotiv där man lär sig något är trevliga – t.ex. kända konstverk och byggnader, kartor etc. Eurographics är helt makalösa ur den aspekten.
Tack, min djefla man! Nu ska jag gå och lyfta stora sjok.
29 kommentarer
