Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2016

Onödiga minnen

Vid kvällsmaten satt vi och försökte minnas det allra onödigaste och banalaste minnet vi hade. Just kriterierna ”onödig och banal” hade vi kanske behövt definiera och konkretisera, men det fanns det inte tålamod till.

Min djefla man vann med sitt minne:
– En gång när jag skulle till tandläkaren, läste jag Kalle Anka.

1960
Lämplig illustration? (1960)

Jag har ett oerhört invecklat minne från 1972 som inbegriper frosseri, ”Sofia dansar go-go”, ett badkar och två kompisar samt avslutningen:
– När jag spydde, stänkte det upp på tapeten som var rosa och hade vita blommor.

Tjugofyraåringen:
– En gång när jag var 10 år satt vi i bilen på väg till morfar i Strängnäs och då tänkte jag: ”Undrar ifall jag i framtiden kommer att komma ihåg att jag sitter här i bilen på väg mot morfar i Strängnäs.”

Skånetösen (sambo med Tjugofyraåringen):
– På dagis var det bättre att samla sniglar än på nyckelpigor för sniglarna rymde inte lika snabbt.

Tjugotvååringen:
– När jag var 4 år vaknade jag en morgon helt av mig själv. Sen somnade jag om igen.

Spanjoren:
– Jag bajsade på mig när jag var 12 år och hade diarré och var på väg till affären med min farmor.

Nittonåringen:
– Jag märkte att det var rökigt i huset för att jag siktade med min laserpekare och såg strålen.
– Vaa? När det brann i huset?
– Japp.

(En lång diskussion vidtog här om det var denna iakttagelse som fick min djefla man att gå upp på taket och öppna vindsluckan och släppa in syret så att elden tog fart – eller om den dåvarande tolvåringen såg laserstrålen i röken, och sedan lugnt lade sig att sova.)

disaster
Den dåvarande nioåringen på sin säng när brandmännen hade släckt färdigt.

Sextonåringen:
– En gång när jag var på väg till mentorstiden en måndag i januari, tänkte jag: ”Jag undrar om jag kommer att komma ihåg att jag är på väg till mentorstiden en måndag i januari.”
– Men det är ju samma som Tjugofyraåringens!
– Okejrå. Jag kan namnen på 500 olika Pokémon, men har svårt för spanska glosor.
– Fast det är inte ett minne. Det är 500 minnen.
– Och?

pikachu
Själv kan jag en enda: Picachu. (Förlåt, det stavas Pikachu.)

Fjortonåringen:
– Jag drog ett skämt som ingen skrattade åt när jag var ungefär 5 år.
– Vad var det för skämt?
”Varför gick inte katten över gatan?”
– Okej. Hm. Vet inte.
”För den var död.”
– Hahahhaaaa!
– Så NU skrattar ni?

Jag skulle kunna fortsätta med obegripligt intetsägande minnen i en evighet, som att

  • jag knäpper en blå kofta med runda guldknappar inne i Sporthallen i Luleå
  • jag äter en svart glass som heter Dracula (förmodligen i England)
  • jag ser en döende humla i en blommig träsko
  • jag trampar på en papiljott (långt innan jag inledde min golgatavandring på legobitar).

Jag undrar om jag i framtiden kommer att minnas hur jag nu, strax efter midnatt, satt här på en köksstol och skrev om onödiga och banala minnen.

Share
37 kommentarer

Roadtrip till ett hus

När jag häromdagen började yra om ”Resten av Sverige” och ”alla kanske inte måste flytta till storstan”, kläcktes en idé om att hjälpa kommentatösen Ninja-Malin att hitta det perfekta huset. Många kastade sig huvudstupa in i husgoogling, vilket är jätteroligt. Man får till exempel oerhört intressanta träffar om man begränsar sökningen till

  • minst fem rum
  • minst 200 m²
  • Jämtland
  • max 400 000 kr.

Resultatet visar inte stajlade, vita och fräscha rum, kan jag tala om. De här bilderna hittade jag igår:

hemnet_toapapper
Visst känner man nästan lukten? Nån var nyss här och orkade inte med den betungande uppgiften att sätta rullen i hållaren.
hemnet_lampa
Finn fem ”fel” ur en mäklares synvinkel.
hemnet_badrum
Jag chansar på … 1976?
hemnet_kitchen
”Med en rustik känsla …”
hatthylla
Men oooh, den där hyllan ska jag snickra!
myskogrej
Jahaja. Jag måste gå på den här visningen. Man kan inte gömma intressanta ting under skynken på det där viset!
kassthus
Så här kan det låta.

Men nu till roadtrippen!

Kommentatösen Karin hittade det perfekta huset (skynda er att klicka på länken; snart försvinner den kanske, budgivning pågår!), som ligger nära båsisterna Skogsgurra och Hyttfogdens hus.

(Egentligen känner vi inte varandra, ska ni veta. Fast vissa av de ovan nämnda är syskon, andra är gifta med varandra. Men jag är varken släkt eller gift med någon av dem.)

Se så vackert!

huuuuset
Det är en kyrka!

Vi klev in i huset och talade med de två bröderna som sålde. De använde sig av “privatmäklare”, där säljarna själva sköter visning – mäklaren bara står där med sitt namn på en sajt och visar upp snygga foton. Men här hade man banne mig klarat sig med fula foton, för huset var som sagt en gudagåva. (Fast inte en gåva, dårå.)

kyrka
Kyrksalen, där jag tänker mig roliga föreläsningar. Eller tråkiga, förstås.
kok
Köket, där vedspisen inte funkar. Gah!
nedgang
Ur en lucka i golvet kliver källaren upp!
dass
Sextonåringen hittade det förmodade, forna dasset.
portal
Trädgården hade en portal! (Den nyblivne Fjortonåringen försvinner här till Narnia.)
ovanvgolv
Golvet som är tak i kyrksalen var inte fastspikat, så här lyckades vi snubbla omkring så det smällde i hela kåken.
vinden
Finfin ventilation på vinden!
koja
Inbyggd barnbarnssäng med skrivhörna!
hyllan2
Platsbyggd bokhylla med fyra gamla kollektskrin!
musen
Husvisning med mushumor! (Det är en gosedjursmus som sitter i ett vägghål.)
siggehittarstol
En liten nedfällbar pall på den lilla, lilla balkongen – och jag hade kunnat köpa huset bara för den.

Jag sprang omkring på vind och i källare, provade toan, väste som en häxa åt alla som behagade knorra på den dåliga uppvärmningen eller plastmattan inne i badrummet och pekade på de många kristallamporna i olika storlekar och klättrade ner i källaren igen.

Efter denna upplevelse, begav vi oss hem till Skogsgurra och Hyttfogden för att äta potatis, lök och kaviar på knäckebröd, ta emot böcker, champagne och ett verktygsbälte. Då ringde min telefon.

– Hej, jag har hittat en telefon med betalkort och legitimation, som verkar tillhöra dig.
– Va? Men jag pratar ju i mi…
– Den är grön och jag hittade den på vägen …

Sextonåringen hade i en viss sväng öppnat bildörren för att vinka till sig Ninja-Malin, och då hade telefonen trillat ur bilen och ner på gatan. Tack, ärliga västeråsare! (Vi körde hem till upphittarna på hemvägen så roadtrippen blev lite längre än tänkt.)

Det fina husäventyret slutade dock med ett sorgligt beslut.

fatoljer_huset
Ninja-Malin bestämde sig nämligen för att bara lägga ett bud på de vackra fåtöljerna.
Share
58 kommentarer

– Hur står du ut med molnfri himmel?

Jag kommer ihåg att jag lade pussel som liten: en stad där varje hus var en pusselbit. Motivet påminde om Gamla Stan i Stockholm och känslan när det spetsiga huset passade in i det spetsiga tomrummet var fantastisk.

simplex-puzzles
Det såg ut ungefär så här, men var fyrkantigt …

Även i mitt pussel fanns ett sådant där hus med trappgavel (även om jag kallade det ”trappstegstak”), som passade perfekt in i sitt lilla pusselhål. Och när jag senare i livet såg Trappgavelhuset på Storgatan 13 i Luleå (byggt 1903 av Aron Johansson som också ritade Riksdagshuset), fylldes jag av nostalgisk pusselglädje.

trappstegshus
Storgatan 13 – Luleås första hus med indragna vattenledningar.

Nu är det så att den djefla mannen som jag är gift med numera är pusseltokig. Det ska ligga ett ofärdigt pussel någonstans i huset, så är det bara. Och så sitter han där och svär och sjunger för bitarna. När dammsugarpåsen är full, öppnar han den och plockar noggrant ut inte bara plektrum, utan numera även pusselbitar.

simplex1
Själv är jag fortfarande på den här nivån.

Jag måste nu intervjua honom om detta underliga – eftersom jag själv inte har tålamod att leta ens efter försvunna strumpor, än mindre en pusselbit.

– Jahaja, välkommen skaruva, Olle Bergman. Vad är ditt första pusselminne?

– Det har nog att göra med vårt spelbord hemma i Viken. Det har grön filt-yta och är egentligen ett bridgebord. Det som var tråkigt var att alla bitar skulle vändas innan man fick börja pussla.

Ett annat pusselminne är Bamse-pusslen vi fick av farbror Rune neråt gatan, som jag la om och om igen. De var av trä, producerade av Kärnan och hade alltid en stor figur i mitten …

pusselbord

– Du delar inte ditt stora pusselintresse med din fru. Känner du dig ensam där du sitter vid det vackra, njurformade bordet som blir allt dammigare och dammigare ju tristare ett pussel är? 

– Det kan vara kul att ha sällskap, men det som är så angenämt är att jag så fullständigt sjunker in i det jag gör. Det är ett tillstånd som präglas av tre saker: kontemplativt lugn, vällusten i ständiga mikrobelöningar samt ett helt ocensurerat flöde av absurditeter som jag brukar släppa fram i improviserade, rimmade sånger som ingen i hushållet bryr sig om att lyssna på.

pusselbricka

– Eh. Med den volymen är det svårt att inte lyssna, kära du. Finns det kvalitetspussel och sekruttpussel? 

– Jajemensan! Sekruttpussel har mjuka bitar av tunn kartong med suddigt färgtryck och så kass passform att man hela tiden måste granska de bitar som man fogar samman – passar de verkligen eller bara nästan? Ravensburger, Schmidt, Jumbo och andra kvalitetsmärken har tjocka, härliga bitar som  sitter fast så väl i varandra att man kan lyfta stora sjok utan att de faller sönder.

– Now we’re talking! ”Lyfta stora pusselsjok” tycker jag låter som en jättespännande hobby!

– Bort! Rör inte mitt pussel! Schaaas, fruga!

– Gah. Hur många bitar är förresten lagom? Att pussla, menar jag – inte att lyfta i sjok.

– Tusen bitar är ett bra format ur tre aspekter: lagom svårt, lagom stort (för bordet) och det tar lagom lång tid att lägga innan man vill ha ett nytt motiv att tampas med.

Det ska jag understryka här är att jag inte är någon pusselsnobb som älskar ”höst i New England”, ”snöstorm i Alperna” eller ”Atlantiska Oceanen, mitt i”. Jag vill att det händer lite varje gång jag sätter mig ner, oavsett om det är två minuter eller en halvtimme. Däremot är jag stenhård när det gäller lock-gluttande: detta är STRÄNGELIGEN FÖRBJUDET!

– Vafalls? Nä, nu måste jag sätta mig ner. Man får inte titta på lockbilden? Motivet är hemligt? Que?

– Visst. Jag hörde två män som diskuterade sitt pusslande. Om jag förstod det rätt så köpte de pussel åt varandra, sorterade ut alla kantbitar och levererade sedan pusslen till den andre i en plastpåse. Jag har också hört talas om att det finns folk som lägger pussel med baksidan upp.

pusselhog

– Verrückt! Och hur står du ut med fula motiv eller 2/3 molnfri himmel?

– Fula motiv står jag inte ut med längre; det blir inga fler 1970-talsfoton med östtyska gatuvyer eller interiörer från en margarinfabrik. Jag brukar avstå från pussel med mycket hav eller himmel men igår köpte jag ett Schmidt-pussel på loppis. Det hade ganska mycket ljusblått – men det är så himla välgjort.

– Dela med dig av dina innersta pusselhemligheter!

– De sånger jag hittar på när jag pusslar bör inte sjungas offentligt. Ibland tittar jag på locket fast man inte får, dock äger detta rum endast i stunder av djup pusselförtvivlan. Jag är olyckligt kär i två Piatnikpussel från pusselbutiken.se och skulle gärna shoppa loss bland Eurographics motiv om jag hade råd.

– Förresten! Kommer du ihåg när vår numera 24 år gamle son bröt sönder pusselbitar som inte passade?

– Aj. Mitt hjärta.

Avslutningsvis kommer här några råd till alla som vill pussla som min djefla man. Och till de fem barnen som måste köpa julklappar snart. (Han måste ha nya pussel, förstår ni, så att han kan fortsätta skapa sin snuskiga viskonst. Som ingen får höra.)

  • Det är bra om fabrikatet finns med här.
  • Sky pussel med sladdriga bitar som pesten!
  • Motiven bör inte ha för mycket hav, lövverk eller himmel.
  • Pusselmotiv där man lär sig något är trevliga – t.ex. kända konstverk och byggnader, kartor etc. Eurographics är helt makalösa ur den aspekten.
simplex2
Ett av mina barndomspussel. (Jag sparade alltid lammet till sist, för det var ju finast.)

Tack, min djefla man! Nu ska jag gå och lyfta stora sjok.

Share
29 kommentarer