Jag snubblade över en länk. Och råkade klicka. Nej, jag vet, sorry – man ska inte göra det, man blir bara besviken. (Jag klickade häromdagen på en länk till en katt som sades vara ”ett geni”. Den kissade nämligen i en toalettstol. Det gäller att inte ha höga krav när man genistämplar ett djur, så är det nog.) Hur som helst: länken som jag klickade på, ledde mig till en intressant konstnär.
När Bryan Lewis Saunders var 26 år, bestämde han sig för att rita ett självporträtt varje dag, resten av livet. Då hade han varit kriminell i 16 år, suttit i fängelse, testat allsköns droger och i faktiskt umgåtts i helt fel kretsar, som den äldre generationen plägar säga.
Om dessa självporträtt skriver han:
”Like fingerprints, snowflakes and DNA they are all different, no two of them are the same. For hundreds of years, artists have been putting themselves into representations of the world around them. With this work I am doing the exact opposite. I put the world around me into representations of myself as I find this more true to my CNS (Central Nervous System) and how I experience, process and interpet sensory phenomenon.”
År 2011 blev hans självporträtt kända eftersom de marknadsfördes som ”30 självporträtt – ett per drog”. (Liksom. Det där vara bara min formuleringstolkning.) Men inte såg jag dem då eftersom jag alltid är sist med det senaste. Nu har jag däremot tittat en bra stund, och funnit det nödvändig att blogga om just drogporträtten – sådana som Bryan gör under the influence of. (Det finns ju andra självporträtt, men de drogrelaterade var det som fick mig att fastna.)
Nu vet jag inte riktigt hur det är med rättigheterna, men jag tar mig friheten att lägga ut några av hans porträtt här och nu. För de är oerhört fascinerande; på vissa droger kan han skriva och rita alldeles utmärkt, på andra är han helt väck.
Vissa bilder är tillrättalagda och lite flower power-mässiga, känns det som – de passar alltför väl in i gemene mans bild av drogeffekterna. Andra är ruskigt skrämmande eftersom teckningarna ser ut som om de har gjorts efter att hjärnan har packat ihop och åkt hem till mormor.
Man kan alltså sniffa badsalt och datorrengöringsprylar och verkligen klunka i sig hostmedicin; det är mycket jag inte vet. Jag vet däremot att det inte är okej att vara fascinerad av drogernas verkningar utan att påtala det olämpliga i dem och att droger inte är något att skoja om – men bilderna här talar sitt tydliga språk, så jag behöver nog inte trycka extra på detta faktum.
Nedan finns även en liten videosnutt med Bryan Lewis Saunders.
Om ni är stressade eller inte vill titta, kan ni spola fram till 2:13 för att kolla på självporträttet som han gjorde den 11 september 2001.
Brasklapp här och nu: de enda droger jag vet något om av egen erfarenhet är lustgas och alkohol. Inte ens under mitt år i USA råkade jag trilla över en joint.
En gång tittade jag förresten på en brun klump i en tändsticksask. Det påstods vara hasch, men åsynen gav inget annat rus än wow-känslan.
• Bryan Lewis Saunders sajt.
• Enbart drogbilderna.
• Intervju med beskrivning av hur de olika drogerna kändes. PCP: ”I thought my brain was hemorrhaging, but it turned out it was just tomato from my sandwich.”
Jag såg också kattlänken häromdan. Det är nog bara den förmodligen kattkunskapsfria redaktören i fråga som kallar djuret ett geni. Sådant är nämligen inte alls ovanligt. Själv har jag faktiskt varit med om att en katt spolade efter sig, men det var före webbkamerorna, så det räknas väl inte.
Nu är den stora frågan varför jag kände till drogsjälvporträtten. Har teve — K-special, Kobra eller något liknande — visat ett program eller ett programinslag om karln?
De smärre iakttagelserna är två:
a) Lotten! I textsnutten närmast under badsaltporträttet står det ”drogernas verklingar” och jag gissar att ett n har blivit ett l. Hoppas, menar jag.
b) Jag undrar jag om man blir lite konstig bara av att läsa om så starka doningar. Jag skulle fråga den andra hälften om han också kom ihåg den här killen, och inledde med att säga: ”Bloggen har lott- …” varpå jag tvärtystnade. Han tittade undrande på mig med orden ”Vad säger du egentligen?” Och jag var helt stum i flera sekunder medan min hjärna redde ut vilka stavelser som skulle in på vilka ställen, innan jag kunde förmådde börja om med ”Lotten har bloggat om [osv.]”
Inte ”kunde förmådde”, såklart. Det ska inte vara något ”kunde” där. Två ord slåss om att komma först och det blir remi. Blah.
What a strange person!
Japp, tack Annika, man blir helt klart drogplåverknad av att läsa om droger! (Korrat nu.)
Precis min tanke, Ninja! Det psykedeliska svampporträttet (i filmsnutten, före 9/11-portättet) var som hämtat ur The Simpsons!
Gjorde han teckningarna MEDAN giftet verkade eller efteråt, för att beskriva det påverkade tillståndet?
Han gjorde de flesta under ruset, några fortsatte han med efter, men då är de liksom tvådelade så att man ser skillnaden. Här kan man se ett exempel på det – DMT under och efter.
Jag är en sån kass konstnär att mina självporträtt ser ut som badsaltsvarianten. Eller så har kanske te samma effekt som badsalt?
Facinerande att man kan vara så hängiven sin uppgift/livsmål att man kommer ihåg att göta ett självporträtt när man är kraftigt drogpåverkad.
Fascinerande och häftigt! Men – att du inte vet hur det är med rättigheterna – det är mycket enkelt: bilderna är inte dina, så om upphovsrätten inte av någon anledning släppts helt fri har du inga rättigheter att lägga upp bilderna… Förstår inte att detta ska vara så svårt.
P.S. Efter EN mojito i går hade jag nog i bästa fall kunnat göra några krumelurer som liknade ögon. Ska akta mig för värre ting.
Ejenklien har vi köpstopp på böcker nu, efter de kraftfulla utrensningarna i våra bokhyllor, men eftersom ryktet säjer att Hedengrens bokhandel håller på att gå i putten måste vi ju störta dit och stödköpa lite … Härligt!
Mmmm … Hedengrens. Måste få in det i schemat vid besöket i Hufvudstaden.
MEN HELVETE! (ursäkta franskan.) Nu skrev jag här så inspirerat och INTRESSANT och så försvann hela skiten (ursäkta igen, men jag blir så HIMLA ARG!) ut åt höger. Vaerehär? Egenklien.
Ack kära nån, Ökenråttan, just sådana problem har jag ju inte haft några, så jag kan inte ens hitta på ett förslag om vilken felsökning som är lämplig.
(Framför allt: fanden också, jag vill ju läsa ÖR när hon är inspirerad!)
Vad skulle jag säga …
Jo, lokal underhållning utbryter i morgon. Folk, blues och jazz i Askersund. Vi rekar väl lite och ser hur intresserade vi blir. Liten varning, dock, för startsidan jag just länkade till — den skulle då jag gå rätt hårt åt med rödpenna om jag fick …
(Exempel: ”[…] räkna med att få en utomordentlig musik-kick i vår härliga skärgårdsmiljö som räcker hela året.” Sant, Askersunds skärgård tar inte slut, den ligger där den ligger.)
Annika: Tack för deltagande ord! Och glöm inte att köpa choklad hos Venus!!
Ja, nu provar jag igen och nu gäller det att skriva fort som f-n innan jag kastas ut och det jag ville berätta var bara att nu när stora köksröjningen pågår är köksbordet så fullt av grejer så vi äter på stora bordet i vardagsrummet och då får vi morronsol till frukosten vilket vi inte får i köket för det ligger i väster och när vi satt i dag med vår middag öppnade jag ett vardagsrumsfönster för att släppa in storstadens brus, som man inte hör i köket, för det ligger mot gården, och då hörde vi hur Big Bags bil hämtade sina stora säckar och dunsade ned dom på bilflaket, inte så poetiskt precis men det blir i alla fall spännande och vi känner oss liksom lite bortresta när vi äter på ett nytt ställe. Billig semester!
Bra idé, ÖR! Idag intog vi lunchen i Lottens kök, det var helt annorlunda. På ett mycket trevligt vis, alltså. Tack för lånet, Lotten!
OT — fast för en sekund trodde jag att jag hallucinerade, så det kanske är lite on topic i alla fall. Och därför babblar jag om det här.
Så, nyss råkade jag kasta en blick ut genom köksfönstret, och fick se ett helt kluster med ljus i himlen. Okej, ganska lågt på himlen men en bit ovanför skogstopparna i alla fall.
”Hwabaha?” sa jag för mig själv och började tänka på Närkontakt av tredje graden (och andra SF-filmer av den typen).
Tyvärr är det inte ett UFO jag ser, där står två monstruöst stora kranar med en sorts … vaskamanalla’t … gondol högst upp på den ena, och det lyser för fullt inuti och ut ifrån gondolen.
(Jo, jag har väl nämnt förut att de hålls och bygger om järnvägen här utanför från enkelspår till dubbelspår, och under några veckor nu i juli och augusti går det ingen tågtrafik alls [omdirigeringar, ersättning med buss för persontrafik, och sånt)] och jobbarna jobbar dygnet runt för att hinna få undan så mycket som möjligt. Just nu pysslar de antagligen i toppen av en av de nya elledningsstolparna. Och OJ vicka stora maskiner de har överallt hela tiden!)
För att vara on topic för en gångs skull: Nåra droger har jag aldrig provat. Jag läste att det finns människor som fastnar i beroende efter att prova på bara en gång. ”Hur vet jag att jag att jag inte är en sån människa?” frågade jag mej då. Och avhöll mej.
För att vara on topic för en gångs skull: Nåra droger har jag aldrig provat. Jag läste att det finns människor som fastnar i beroende efter att prova på bara en gång. ”Hur vet jag att jag att jag inte är en sån människa?” frågade jag mej då. Och avhöll mej.
Nu är jag arg igen!! Texten härovanför är ju redan publicerad, för f-n!!! Det var andra-försöket; första gick ut åt höger. Jag skrev om det i ett nytt inlägg som också försvann ut åt höger. Och nu är jag här, med det förra inlägget så dyker upp på nytt här i kommentarsrutan. Verefrågaom???
On Topic, efter lååång eftertanke: Under en tid i min ungdom rökte jag hasch. Det fanns att skaffa lite varstans i Stockhom på 70-talet utan större ansträngning. Hur det är i dag, vet jag inte. Ett ställe var –kanske inte helt överraskande– i Kungsan, utanför Operakällaren.
Två saker på kort tid fick mig att lägga av tvärt och framgent hålla mig till Whisky:
1) Vid ett tillfälle såg jag runt en byrå och visste vad som fanns bakom den.
2) En dag efter en braja blev jag hög igen, denna gång på att solen skuggade träden längs en väg så att den blev svartvitrandig. Detta kunde ha kostat mig livet.
Då lägger man av.
Ökenråttan: Jag tror att internettet behagar skoja med dig. Eller så har du rökt hasch.
(Jaaaaa, man får skoja även om droger, hur bedrövliga de än är.)
Roligt röka var det gott om. Vid tunnelbanestation Thorildsplan kunde man köpa billiga cigaretter av ett par killar som brukade hålla till där.
Att det var marijuana hade vi ingen aning om. Men de var billiga och att det var något annat än tobak var alldeles klart. Vi brukade handla av dem och vi tyckte att vi var alldeles otroligt roliga när vi ”rökt på”. Att det var det vi gjorde fattade vi inte förrän långt senare.
En dag var killarna inte där och när vi stod där och väntade kom ett par poliser ut ur nån vrå där de stått och spanat. De undrade vad vi gjorde där och vi sa som det var, att vi skulle köpa cigaretter. Poliserna talade om för oss att vi nog skulle hålla oss till vanliga tråkcigaretter istället. Mer var det inte med det.
Det var först när vi läste Kerouac som vi började fatta. Men ingen av oss blev beroende eller hade abstinensproblem.
Jag har en kompis som provade hasch i Amsterdam (såklart) och hon blev ”förlamad”. Andra kunde ställa henne upp och putta henne framåt så att hon gick – men hon kunde inte göra något av egen fri vilja. Hon provade inte fler gånger …
En annan kompis provade marijuana, och höll på att fnissa ihjäl sig. Och sade därför klokt till sig själv att ”nä, det här var alldeles för roligt, det får jag inte göra fler gånger”.
Att hasch är något annat än marijuana vet nog de flesta numera, även om den verksamma substansen –THC– är densamma. Hasch fick man i klumpar, marijuanan som rökbar tobak och haschet var sjufalt verksammare.
Jag roade mig med att odla marijuana på frön från ett USA-år (då jag aldrig rökte på) hemma och på balkongen. Plantorna blev stora och vackra, lite som de Physalis jag kör nu för tiden. Bladen malde jag och fryste in. Tre flyttningar senare slängde jag dem. Det blev aldrig någon spännande köttfärssås att förföra någon med.
Jag vill annars inte liberalisera THC. Det får räcka med alkohol, nikotin och kaffein (=tein, Lotten!) vad gäller beroende.
Bara för det blir jag OT igen och siktar på SG med något jag skrev på FB nyssens:
[Bild på halvt nedsmält ”klump”]:
Som framgår av bilden har den här trafon till en bokhyllebelysning anno 1999 från IKEA gjort sitt. (Man kanske skulle vara tacksam för att det inte tog eld. Någon säkring gick inte när den dog, men glödhet var den).
Den är från Toroid och heter HLP 212.20, käkar 230V, lämnar 11.6 och finns inte längre i sortimentet. På nätet hittade jag ett gäng i Tyskland som för den, men de levererar bara inrikes så tji fick jag.
Att någon här har en HLP 212.20 liggandes är väl att hoppas på för mycket, men tips på andra transformatorer som gör samma jobb är välkomna. Utkontakten är för övrigt av typen ett flatstift och ett runt.
En ny belysning från IKEA är iofs överkomlig, men jobbet att byta ut den gamla innefattar i praktiken tömning och delvis demontering av den hyllsektionen. Det vill man ju slippa.
Gamla Toroid i Växjö! Är det med igelkott på? Dom ska inte smälta ner så där.
Du kan ta vilken 20 VA 12 V trafo som helst. Men den där ”ljudkontakten” kan vara svår att hitta hona till. Klipp bort den och skarva med sockerbit. Se till att den får lite kylning. Det går bra med 50 VA också.
Tufvasons hade väggvårtor med den där kontakten. Den jag har är på 19 VA och 17 V. Så det blir ganska ljust, men inte så länge.
Tufvasons hade väggvårtor … huärrk. Stackars.
Men det kanske hjälper med kylning?
När barnen växte upp oroades ju vi päron för alla luror som fara på barnens väg och jag frågade var man FiCK TAG på knark varvid barnen log överseende och sa ”Lilla mamma, du kan köpa vad du vill på trappan till Östra Real.”
SG: Min trafo ser ut som en överviktig 230V-kontakt. Den är oåterkalleligen död och kall. Skulle passa i en nutida Monte Python-sketch (med Lotten bakom disken). Lödningar är annars min svaga sida. Den som såg mig med en lödkolv i handen skulle nog ta den ur handen för mig.
ÅH! JAG ÄR MICHAEL PALIN!
Ajaj nu blev jag avis — Lotten är Michael Palin!
Och jag är hemma — vi har varit i Askersund heeeeeela eftermiddagen, och det var så många fina gratisspelningar att vi inte kände behov av att köpa in oss på betal-spelningarna (hotell, restauranger, stadshusets innergård etc.) och stanna hela natta (sista spelningarna startar vid midnatt).
Eller bah, jaja, nåja. Det var egentligen bara 20-21 grader varmt, men efter flera timmar på hamntorget mitt i solen hade vi närapå värmeslag (jag kan inte ens föreställa mig hur vidrigt det skulle ha varit på det stället om det hade varit värmebölja …) och löpte till Garvaregården och fikade i den ljuvliga skuggan på den ljuvliga innergården. Och sen var vi trötta och åkte hem, ty vi är ghambla och hôrkar inte. (Vadå inte ens sextio? Vi är i alla fall inte tjugotre …)
Än en gång tänker jag på musikfestivaler vi var på när vi var unga och pigga och glada och vadade i lera alternativt koktes i hetta i fyra-fem dagar. Numera framstår sådana evenemang som fullständigt outhärdliga för mig.
’roare som blev resenär’ var en nyckel i ett av mina korsord häromdagen. Lätt: PALIN.
”Väggvårta”. Aldrig sett/hört ordet förut. Bildgoogling hjälper mig lite, men inte fullständigt. Finns alltför många varianter. http://tinyurl.com/ngago8w
SG + Lotten etymologi på det ordet, por favore.
O! Ökenråttan har också läst ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. Antar jag.
Jag skulle ha trott att väggvårtorna var de som satt på väggen, men bildgogglingen säger något annat.
Hoppas Lotten kommer att skriva ett inlägg om de övernattande spanska gatuartisternas bravader på stadens Fristadstorg.
Missade att göra eget besök.
Även jag har läst Britt-Marie lättar sitt hjärta, det är en all tiders toppenbok, det!
Tror till och med att den ligger i en låda på vinden i väntan på barnbarn i rätt ålder.
Brid: Jag har läst ALLT! Hehe.
Och Brid är allt en riktig mästerdetektiv!
Även jag har läst BMLSH! Var det inte där som en McCormic spelar en framträdande roll?
Etymologi för väggvårta: Det heter Wall wart på engelska. Googling dränks förstås av WallMart. Så det är inte lätt.
SG: Det är är ingen högtalarDINkontakt. Flatstiftet är typ 2 mm brett. Jag har sett den kontakten förut, men inte nyligen.
SG: ”Wall” ger mig”wall socket”. men det är ju väggdosan (i olika urföranden)
SG: ”Wall Wart” enl engelsk etymylogi.
https://en.wiktionary.org/wiki/wall_wart
I min värld har det alltid hetat väggvårta. Och att ursprunget är amerikanskt är det ingen tvekan om. Wandwartze har jag aldrig hört. Tyskarna använder det charmiga ordet Steckernetzteil.
LW, jag håller på med bokhyllor i samband med flytten. Så jag förstår att du inte är intresserad att plocka ner rubbet. Det är inte jag heller. Det finns säkert något på vinden som jag kan skicka. Med skruvanslutning.
Nu vet jag inte vad jag ska kommentera. Att jag brukar löda fast saker som ramlat av mina hårspännen?
Att jag rökt hasch en gång i en hållplatskur men sen ingen mer gång?
Eller att min stackars son blev anklagad för innehav en en liten fyrkantig haschbit som jag fann på toalettgolvet men som sedan visade sig vara någon som gått in med kängorna på och råkat lämna ett skoavtryck i form av en ihopressad ler och långhalmbit.
And now for something completely different?
Igår såg jag en enormt bra film, August: Osage County, eller En Familj, som den klatschiga svenska titeln tyder, med Merryl Streep, Julia Roberts, Chris Cooper och, vilket snart blir tydligare, Benedict Cumberbatch, med många flera, i högform.
Ingen stämningshöjare, tvärtom rejält tragisk, men så välspelad att det var en njutning att se hur illa det gick.
Men Benedict, då? Jo, jag snubblade över följande länk jag tror skulle intresssera både linguister/språkintresserade och Benedcitintresserade: http://the-toast.net/2013/12/02/a-linguist-explains-the-rules-of-summoning-benedict-cumberbatch/
Missa inte kommentarerna efter artikeln …
Tack mikaels!
Badsalt är väl ett av namnen på den där läskiga kannibaldrogen? Jag tror att det enda som händer om man sniffar riktigt badsalt är att man får ruskigt ont i näsan och bara känner ros/lavendel/parfymdoft under överskådlig tid framöver.
Den där skylten i mikaelses länk till Badhandduk Komochhjälp skulle egentligen funnits i avdelningen om osannolika sammanträffanden.
Just i Congleton (men inte Sandbach) har jag levererat ett seminarium. Det är ingen stor ort. Och inte något som man passerar på väg till någon begivenhet. Måste vara det mest osannolika sammanträffandet hittills. Och för att göra det en aning intressantare kan jag meddela att det sämsta ölet jag någonsin träffa på var på Ploughman’s Inn i just Congleton.
Det man sniffar under benämningen ”badsalt” är ejengkligen inte badsalt. Det är olika så kallade ”designer drugs” i kristallin form som anges vara just badsalt för att inte hamna på myndigheternas radar vid distributionen. Wiki:
https://en.wikipedia.org/wiki/Bath_salts_(drug)
Någon som är sugen på att köpa Wikipedia i bokform?
Kära vänner, föråt och ursäkta frånvaron – det hände så mycket igår. (Jomenvisst, rapport kommer.)
Jag skrattade högt åt Maj Korners stackars son och Skogsgurras ”Googling dränks förstås av WallMart” – och funderar på om jag kanske har sniffat badsalt nån gång … Den där känslan med ont i näsan som Orangeluvan beskriver känns obehagligt bekant. Det är säkert därför jag inte gillar pelargoner.