– Alltså, jag har inget att berätta! sa jag högt till mig själv igår eftermiddag när det sög till i skrivtarmen. (Usch, det lät inte alls särskilt delikat.)
Då förträngde jag snabbt att jag skulle kunna skriva
fem spaltkilometer om upplevelsen av att läsa Ricky Bruchs memoarer
tusentals tecken om hur båda våra sekruttbilar har drabbats av punktering på höger framdäck och de tänkbara orsakerna därtill (elaka grannar, knivar i gruset, ovarsam framfart?)
en bok om ett pågående friidrotts-VM med tjuvstarter, brottning på 110 meter häck och de fåniga trosorna som tjejerna tävlar i istället för sladdriga basketshorts.
Bild ur Bruchs memoarer. (Förlåt, alla som är känsliga.)Pffffft! fnös däcket och lade sig ner på ena sidan.110 meter häckbrottning i rejäla brallor.
Men helst vill jag berätta om hur jag under uppvärmningen på basketen igår skulle befria en geting som hade trasslat in sig i mitt linne och den otacksamma insekten saknade insikt i människors välvilja och då bara stack. Mig. Aj. Ajajajaj! Fast när jag sedan inte kunde sätta mina trepoängare eftersom trepoängslinjen till denna säsongsstart har flyttats så långt bak att jag nästan inte ens ser korgen, kunde jag ju skylla på getingskadat finger.
Tillbaka till punkteringarna. Min djefla man kan inte hjälpa mig eftersom han är 1) av ryggskottstypen 2) i Polen. Och trots att jag vet precis hur man gör och har bytt från sommar- till vinterdäck många gånger, blev jag helt handlingsförlamad inför fullbordat punkteringsfaktum.
Fast det kan ju haft att göra med att bilen är utrustad med tandborstar, uppslagsbok i ett band och ett laminerat periodiskt system … men ju saknar fälgkors. Och att man för att få upp maskinpåskruvade muttrar dessutom måste ha ett hävstångsrör. Den riddare som på sin vita springare kom till min hjälp med det som behövdes såg ut så här:
Exhibit 1: rör. Exhibit 2: fälgkors.
Såja. Moving on. Återgå nu till era BNP-höjande uppgifter!
… sjöng Beatles. Ricky Bruch dog som 64-åring igår fastän hans farmor och mormor blev 103 respektive 101 år gamla. Fast de var förstås inte två meter långa diskuskastare som tog dopingsprutor i 10–15 år. (Läs mer här, i en två år gammal artikel.)
För er som inte var med på 1970-talet: Ricky Bruch var som en Carolina Klüft-hulk. Han tangerade världsrekordet i diskus och tog medaljer i OS och EM och utnämndes 1973 till världens bästa idrottare. När det inte gick som planerat, grät han hejdlöst. Och så var han rolig. (Jodå, jag kan visst komma ihåg det – jag tittade på Sport-nytt redan i koltåldern.)
Kanske var det bara tok-gener, kanske var det alla mediciner han stoppade i sig – men när friidrottskarriären var över, blev Ricky både deppig och manisk och full av helt vansinniga idéer. Och väldigt ensam, sägs det.
Vi som var med minns när Ricky var med i Superstars och slängde iväg en medicinboll som vore det en sådan där röd plastsak som Idlaflickorna bollar med. Pang, rakt in i väggen bara – när de andra deltagarna samtidigt huffade och puffade för att kunna humpa bollen ett par meter framåt. När de skulle mäta hur långt Ricky hade kastat, lades måttbandet lodrätt rakt upp på väggen.
Och så skrev Ricky Bruch ju dikter – nästan som Mats Wilander.
Stjärnor har sina banor därute i mörka alltet. Jag har mina vanor på ägg lägger jag saltet.
Nu längtar jag innerligt efter nya idrottsstjärnor som får vara tokiga och personliga samt fulla av självförtroende utan att jagas med frågor som börjar på ”hur”. (Alla journalister inleder sina frågor med ”hur” just nu. Hur viktigt var målet? Hur tycker du att det känns? Hur länge ska vi vänta på nästa vinst? Hur stort är det här? Hur fantasilöst är inte det?)
Kommentatorn Emmett gav oss alla igår en användbar mening att eftertänksamt säga inför ett konstverk som inte låter sig tolkas i en handvändning:
”Verket visar på individens utsatthet i den av henne själv skapade, materialistiska världen.”
Mycket bra. Själv brukar jag inför obegriplig poesi frankt säga:
”Intressant att just den där raden på ett så tydligt sätt är en symbol för universums pulserande livmoder.”
Och när man dricker vin, kan man smacka med munnen, lägga huvudet på sniskan och med kännarens självsäkerhet säga:
”Mmm, tapetserar munhålan, har … har … har vuxit på en sydsluttning.”
Om vi fortsätter på den inslagna vägen, kan jag ge er ytterligare några användbara meningar när jag här och nu rapporterar om slutet på vår bil-dningsresa som varade i en vecka.
När någon säger att de har problem med inredningsdetaljer eller klagar på att det är så enformigt med alla hem som snöar in på superellipsbord, myranstolar och ph-lampor, så kan man säga:
– Jag förstår ditt problem! (Klia dig nu på hakan.) Men sök inspiration på John Bauer-museet i Jönköping. Mjuka linjer, mörka material och böcker inte bara som prydnad. Ditt hem skulle kunna se ut som en enda stor mjuklåda.
Egentligen är jag nog en fransmänniska: jag vill ha dörrdraperier, snören i håret och fransar på kläder och väskor. Men de trasslar bara ihop sig med alla mina sladdar.
Om (när) barnen inte kan knyta sina skosnören för att de har haft kardborrknäppning ända upp i högstadiet, kan man säga:
– Tsst. Annat var det år 1900, ska du veta. Då kunde till och med treåringar knyta skorna och gå i klack.
(Här kan man förstås dra in moderna tiders slit- och slängsamhälle och bristen på duktiga skomakare och dra paralleller till folk som inte bliver vid sin läst.)
Min mamma (f. 1936) hade faktiskt liknande skor.
När någon fryser eller i största allmänhet klagar på sin klädsel, kan man säga:
”Jahadu, men som Ingenjör Andrée och hans två kumpaner har du det inte: tänk att vandra omkring i den arktiska vintern i ett halvår endast klädd i ylleunderställ, bomullsskjorta och yllerock!”
När Andrée, Fraenkel och Strindberg hittades 33 år efter försvinnandet, var de klädda i det här. Brrrrr, hutter, skaaa-aaak.
Och när någon klagar på den slappa ungdomen och killarna som inte orkar dra upp brallorna och som inte bryr sig om att kalsongerna syns, kan man säga:
– Nejnej, du har fel. De är inte slappa. De jobbar lika hårt på att kalsongkanten ska synas som någonsin en tjej som noppar ögonbryn (och allt annat väldigt generande hår på kroppen). Jag vet med bestämdhet att det inte handlar om lättja eller slump, för det har jag sett på ett polkagriskokeri i Gränna!
T-shirten som skulle kunna hänga ner över rumpan, har på ett snillrikt sätt klämts fast bakom förklädet. (Tre killar jobbade tillsammans: alla med kalsongerna synliga. Mycket imponerande – både vad gäller hantverket och utseendet.)
När någon börjar yra om det öppna samhället och öppenheten i Sverige eller dra upp vädret eller kanske prata om konstiga ortnamn eller berätta om mysiga caféer längs motorvägar, ja då kan man associera hej vilt:
– Apropå det. Väderstad må ha ett trevligt namn och ligga alldeles bredvid E4:an och se pittoreskt och mysigt ut på håll, men det säger jag dig att ett stängdare plejs har jag inte skådat sedan jag försökte hitta måndagsöppna museer i Stockholm. Caféet var stängt, frisören hade semester, biblioteket hade förkortade öppentider och kyrkan var jättejättelåst!
Bilden ääääär arrangerad. (Men låst var det.)
Och när någon klagar för att du är internetberoende och inte kan uppleva nuet utan bara tänker på att blogga och fotografera, kan du säga:
– Inte då. Jag har en defekt hjärna. Jag lider av en hypofysparasit som äter upp alla minnen. Har redan gått ner 700 gram bara på vänster sida. För att komma ihåg vem jag är och vad jag har gjort och vad jag kanske kommer att göra i framtiden, måste jag dokumentera mitt liv och leverne. Menar … *snyft* … meeeenar du att jag inte ska få leva som alla andra som har hjärnan intakt? Menar du att du och dina likar ska få bestämma över min enda hjälp till ett värdigt liv?
Bad i kvällningen – i Djulösjön. Ärligt talat funkade varken sjöns eller internetets vågor alls här. (Så av detta minns jag nästan ingenting.)
Och när någon tycker att fnuttanvändningen på svenska är ologisk och tar fram exempel som museum och filé kontra museer och filéer fileer samt filea, kan du trösta dem med att säga:
– Nej, det är minsann inte lätt. Liksom att det är svårt med ”en” och ”ett” i svenskan, är det svårt med de grava och akuta accenterna som kryddar orden såsom basilika förhöjer upplevelsen av banan. Redan 1971 anordnade gruppen Heffaklumparna en barn- och musikfest på Malmö Museum. Spelade gjorde bl.a. Don Cherry och reklamaffischen här, som visar Mona-Lisa i peruk med en ackompanjerande banjospelare (Jesper Lindberg från Grus i Dojjan), har en mycket intressant felskrivning som …
(Och så fortsätter man med att berätta om Jönköpings läns museers utställning om proggaffischer från 1960- och 70-talen.)
Mystisk fnutt.
Avslutningsvis kan man så fort friidrott kommer på tal skaka på huvudet och rabbla upp resultaten gjorda av Carolina Klüft, Christian Olsson, systrarna Kallur och Linus Thörnblad och jämföra med deras skadelistor och sedan föra fram en konspirationsteori:
– Mutor. Landslagsläkaren lär vara medlem av maffian. Jomenvisst. Mhm. Har jag hört av säker källa.
De knotiga höjdhopparna tar av sig överdragskläderna – som de har på sig i 35-gradig värme. Så koncentrerar de sig i en dryg minut, skuttar högt, landar mjukt … och tassar iväg för att ta på sig överdragskläderna igen. Sade jag att det är 35 °C? Jag sitter här framför tv:n och väntar på att få se åkarbrasor.
Dagens hittills största bedrift stod britten Martyn Bernard för. När han på 2,20 m hoppade upp, skrapade han rumpan så tajt mot ribban (ja, höjdhoppsspråket är av naturen ekivokt) att den böjde sig som en banan, sprättade till och lade sig ovanpå höjdhoppsställningen. Ribban ligger bevisligen inte kvar på 2,20 m, men hoppet blev godkänt ändå. – Va? Va? Va? NEJ! Nej, jag vill inte vara höjdhoppsdomare längre! (Ribban ligger alltså på toppen av den lodräta pinne som har små konsoler som man lägger ribban på. Kan jag kanske uttrycka mig ännu krångligare?)
Stefan Holm? Ja, än så länge kan jag sitta ner och låta bli att skrika. Han har klarat 2,202,252,29 2,32 m. Men kommentatorerna säger hela tiden att alla andra ser ut att vara i storform.
Uppdatering
Nu går det inte bra. Han har rivit på 2,34 en gång, sparat sina två sistahopp där till 2,36, där han har missat första. Bara en chans kvar att ta medalj.
Uppdatering, tyvärr.
Stefan Holm blev fyra. Hans pappa på läktaren gråter. Men spik i foten och putäll, då kan Stefan ju inte avsluta sin karriär här och nu, trallala. (Mycket återhållen glädje.)
Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.
– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!
Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.
– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!
(Jag dog förstås av stolthet.)
– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.
Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?
Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.
– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.
Ibland gillar jag vissa idrottare mer än andra. Frank Andersson och Patrik Sjöberg satte jag visserligen inte upp hemma på väggen (där satt Glenn Berry), men jag följde noggrant allt de hittade på under karriären. (På samma sätt följde jag Björn Skifs och Rob Lowes inte lika frekventa påhitt, men det är inget jag brukar berätta om.) Numera följer jag nästan enbart mina egna förehavanden, men denne göteborgare ljungskilebo fascinerar mig:
Mustafa Muhamed 2009.
Nu är klockan snart 03:00 natten mot söndag. Sssscchhh! Mustafa ”Musse” Mohamed springer försöksheat på 5 000 3 000 meter hinder och Anders Gärderud (vars svenska rekord Musse nyss slog) kommenterar.
– Kemboi och Kiprop Kipruto och Kiplaga och Kipkemboi och … den här Kipstammen går utanför gränserna.
Musse har försökt övertala sina springkolleger att hetsa upp tempot för att loppet ska gå så snabbt som möjligt eftersom han inte har en chans i en spurtstrid. Spurtexperterna vill underligt nog inte vara med och leka. Om han kommer i mål som en av de tre första, går han vidare. Om det är ett snabbt lopp kan han gå vidare även om han kommer fyra eller femma. Jag håller tummarna hårt, vilket är svårt när man skriver.
– … bronschmedalj … säger Gärderud.
Nå, när kommer sådana här tävlingsmoment till Sveriges skribenter? Min taktik hade i ett sådant lopp helt klart gått ut på att slå knock genom faktabaserade konstifikord som kryddas med snabbhet och knorr. Ett strategiskt litteraturlopp med inledning, temposänkning och slutklimax hade jag inte haft en chans i.
– Oj, Henrik Skoog faller! Och Weidinger slår huvudet i hindret och ligger kvar och blöder!
Skoog? Oj. Jag tittar tydligen på ett heat med en helt annan svensk. Men snart kommer väl Musse?
—-
Jag håller på att somna under andra försöksheatet. Kommentatorerna hetsar.
– Han faller som en sten genom fältet!
– Och där faller en annan precis som östtysken i Montreal, Anders!
– Nittonhundrasjuttiosex, åttanollåtta! ropar jag till tv:n.
—
Tredje heatet! Nu springer Musse! Och då … får vi se damernas kulstötning. Ja! Musse leder och jag har hjärtklappning klockan halv fyra på morgonen! Ja! Han klarade det! Han kom trea och sprang avstannande i mål!
Pfuhh. Hur ska jag nu kunna somna om?
—
– Något är skumt med den kvinnliga kulstötningen! säger kommentatorn.
Jag kan ju inte somna nu. Klockan är bitti (04:15) och plötsligt bryr jag mig väldigt mycket mer om herrarnas diskuskval än det faktum att jag ska spökskriva om ett par timmar.
