Jag har en väldigt romantisk bild av ”att ligga i fält”. Alla är män (inklusive jag, för jag är med i det här), det är 1937, alla har vadmal, våt ylle samt stenhårda läderpjuck och alla röker. Allt är tungt och skramligt och om det inte är svinkallt så är det i alla fall plaskblött. Alla har köttiga skavsår, skrapsår på näsan efter granruskor, valkar i händerna och ont i en inflammerad tand. Någon torkar snor från överläppen och smetar då sot i halva ansiktet från det eviga eldandet. Vi (jag är verkligen en av dem) berättar om våra skavanker och längtar till en varm säng med nymanglade lakan och att få dricka kaffe på bit.
Det romantiska i kråksången är att vi alla i denna bild är rätt nöjda.
Min söndag:
Tidigt i morse slog jag vänster hälsena i en vilsen hantel när jag skulle backa från en bokhylla med böcker vars titlar hade krympt såpass att gammelögonen behövde lite avstånd.
I trappan på väg ner till frukosten fastnade jag med ärmen i ledstången så att både axeln och koftärmen sa knirk.
Teet var skållhett och brände mig – inte på tungan för den är härdad – på foten när jag med muggen i handen ryckte till för att jag hörde musfällan slå igen.
Vänster lillfingernagel bröts tvärt av (som nu naglar som är mjuka som öronbrosk kan brytas av) när jag skulle pilla upp en skosnöreknut som nog inte har knutits upp sedan i oktober.
Jag blev fem gånger på raken slagen i Skitgubbe och därför svartmålad i ansiktet av en bränd kork.
Nyss slog jag huvudet i mitt eget knä när jag skulle göra en ny sit up.
Jag köper alltid blåa disktrasor för att de ska gå bra ihop med mitt blåa kakel och förundras i affären över att det finns gula disktrasor. Hur många har idag gult kakel? tänker jag … och är hur dum som helst.
För det första: många har faktiskt gult kakel.
För det andra: trasorna ska inte matcha kaklet!
För det tredje: man ska ha tre olikfärgade trasor för tre olika syften. Förstås!
– Gul trasa är för torkning av matbordet, grön trasa är för torkning av diskbänk, blå trasa är för torkning av eventuellt spill på golvet – även om det ju inte är så ofta man spiller på golvet!
Den som undervisar mig på detta sätt är en vän till familjen, en vän som jag trodde var mig jämlik vad gäller både ålder och livssyn. Hon håller pedagogiskt upp de olika trasorna framför mig. De är – precis som ägarinnan – hygieniska, luftigt fräscha och diskret parfymerade.
– På samma sätt är det med diskhanddukarna! Glashandduk, porslinshandduk, grythandduk och handhandduk när man torkar disk eller torkar händerna efter handtvätt, säger min vän och håller upp olika handdukar. Med pressveck.
Då tänker jag på min generations förfall. Eller om det kanske bara är mitt förfall. Jag har en disktrasa. Den matchar visserligen kaklet, men är ack så äcklig redan på tredje dagen. Hemma hos mig torkas nämligen ALLT med denna enda, och inte sköljer jag den i kallt vatten som jag borde, nej. Istället dränker jag den i varmvatten som får alla bakterier att fyllas av vårkänslor och hålla orgier i trasans trådtrassel.
Jag har fyrahundrafjorton diskhanddukar med broderat monogram som jag köpt på auktion. Men jag skurar lika gärna golvet med dem som använder dem som grytlappar (som ju har brunnit upp). Jag torkar smutsiga barnmunnar med precis vad som helst och jag spiller på golvet hela tiden. Jag spiller VERKLIGEN på golvet. En gång hade vi en trevlig trasmatta längs med diskbänken. Den fungerade som en silduk, fast särskilt trevlig var den inte efter en vecka. Då drabbades den av klåda och tarmvred och gick ut av sig själv. Eller om det var mattans datummärkning som gick ut. Den var i alla fall bäst före ankomsten till oss, och har inte setts till sedan den försvann.
– Men … vad menar du, spiller du inte på golvet? säger jag försiktigt till min vän.
– Man spiller inte om man är koncentrerad, svarar den prudentliga vännen.
Och så leeeer hon mot mig med huvudet på sned. Så kan man väl inte göra; man kan väl inte påstå att jag är okoncentrerad! Man kan inte kritisera min koncentrationsförmåga! Jag är ju Quinnan Med Tusen Järn i Elden!
– Ja, det har du rätt i – jag är ju rätt okoncentrerad, säger min mun plötsligt.
– Men så har du ju fem barn också, säger min vän, som återigen uttrycker sig så förlåtande som en vän ska.
– Och så har jag ju så ont om pengar, så jag har inte riktigt råd att köpa så många disktrasor, försöker jag resonera – och är helt ute och cyklar igen.
– Men om du alltid har lock på kastrullen och inte häller bort det varma diskvattnet och badvattnet förrän det kallnat så sparar du massa energi och då är en eller annan slant sparad. Många bäckar små! säger min så kallade vän och lägger huvudet så där förskräckligt irriterande på sned igen.
Jag biter mig nu hårt i tungan. Tyvärr är jag inte beredd på det eftersom det helt och fullt är ett misstag som effektivt hindrar mig från att på plats och ställe skälla ut min förnumstiga vän.
– Ajjj! Pungan! La heeet bej i pungan!
– Oj, ta en isbit! säger min vän och öppnar snabbt min oavfrostade frys.
– Kack, säger jag och suger på isbiten.
– Men du ska i alla fall ha beröm för att du har fyllt frysen med rester och köpt köttfärs i storpack! säger vännen trösterikt till mig och nickar åt frysen.
– Mhm. Mhm. Maa, svarar jag.
Inte talar jag om att det är tomma lådor som ligger i frysen för att de inte får plats i skåpen! Inte heller att det stora röda inte är köttfärs utan en kofta som har fått tuggummi på hela sig. Någon stolthet har man väl.
Under alla mina år som föreläsare har jag flängt runt till t.ex. Stockholm, Sollefteå, Kiruna, Umeå, Malmö, Karlstad, Örebro, Luleå samt Schweiz, Italien och Finland. Men inte någon gång har jag i min hemstad fått föreläsa för annat än pensionärer och studenter (extremt billiga föreläsningar, nästan gratis faktiskt, åååå vilken fin människa jag är) – förrän idag! Jahooo!
Eftersom jag skulle föreläsa ”hemma”, gick jag upp i helt vanlig tid och tog det lugnt (man ska inte jäkta, det vet ni väl) och drack mitt te och åt min filmjölk och pratade med barnen. I vasken stod gårdagens gryta med en trevlig lapp:
Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.
När det var dags att köra till föreläsningen, körde jag till föreläsningen ba. Så enkelt, nimmt, lätt och fantastiskt skönt att få jobba i sin egen stad! Eh … eller. Jo. Hrrrm. Det hade ju kunnat vara på det viset. I själva verket gick det till så här:
Jag klev in i bilen.
Jag körde till Bolinder Munktell-hotellet där konferensen skulle äga rum.
Jag letade efter parkeringsplats samtidigt som jag trevande grävde i ryggsäcken efter något.
Jag insåg att datorn var kvar hemma.
Jag sprang in på hotellet, hittade arrangörerna, flåsade att jag hade glömt sladden (vet inte varför, det var bara fel ord som flög ur munnen), sprang ut till bilen igen och körde hem.
Jag hämtade datorn och körde tillbaka till hotellet och parkerade på helt fel plats och sniskan.
Jag sprang in till arrangörerna och kopplade in datorn och bad om ett glas vatten.
Jag spillde ut hela glaset med vatten.
Jag sprang ut till bilen och körde iväg till en vettig parkeringsplats.
Jag sprang till föreläsningslokalen för tredje gången på bara en halvtimme.
Och så föreläste jag i lugn och ro för ett gäng chefer som var hur fnittriga och frågvisa som helst. Perfekt.
Efter strömmingslunchen (med hotellpersonal som inte hade koll på brickor, bestick, servetter och kösystem – en enda kö till all mat är SÅ 1973) gick jag 200 meter till en helt annan föreläsningslokal där jag fick tala inför ett jättestort gäng ”aktiva seniorer” som liksom jag hade koll på innan/före, han/honom, de/dem och Luleå/Piteå.
Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.
De var om möjligt ännu fnittrigare än cheferna, varför jag efter föreläsningen flöt iväg på små rosa moln för att kasta mig på tåget mot Stockholm eftersom det vankades champagnemingel på Språktidningens redaktion … där jag hittade en fantastisk tavla.
PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!
Där träffade jag Lingvistbloggen, Rikstermbanken, en massa skribenter och föreläsare samt den förtjusande Bo Löfvendahl. I alla fall tror jag att han är förtjusande för maken till poppis person har jag då sällan varit med om. Alla kastade sig om halsen på honom och ville växla några ord och jag var tvungen att tackla omkull några kvinnor för att få en syl i vädret.
På plats var även Lisa Förare Winbladh, som släpade fram en mängd olika karlar som jag borde prata med. Under en karlfri paus visade hon mig en punkt mitt på huvudet som man ska trycka på för att uppleva något som liknar berusning. Jag tryckte allt vad jag kunde på hennes punkt tills hon sa ”nä hörru, nu går vi på supé runt hörnet”.
”Runt hörnet” visade sig vara ”Rolfs kök”, som är bland det hippaste och trevligaste man kan gå till.
Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.Bröna spetsades på sextumsspik.
Lisa och jag försökte berätta vilket vin vi ville ha, men kyparen misstog oss för ett par damer och gav oss helt fel sorter, så vi tackade nej till tre viner innan det rätta kom in. (Jag var till och med ännu kräsnare än mitt sällskap och kan snart inte kalla mig rumsren såsom jag larmar och går på, tappar bestick och mobiler och äter med kameran i tallriken.)
Vi beställde grisöron samt en tallrik full med kött och avslutade med en brinnande julpudding. Man skulle hälla kolasås på, men det gör jag minsann inte under annat än pistolhot eftersom kolasås faktiskt alltid smakar pyton.
Naturligtvis kom krogägaren Johan och hälsade, och tillsammans beslutade vi att han skulle köpa ett slott i Skottland och bjuda in mig ett par gånger per år.
Grisöron och en sås på senap och pickles.Efterrätten brinner upp!
Jag har ju gett mig den på att genomföra #blogg100-utmaningen som innebär ett inlägg per dag i 100 dagar, vilket är lätt som en plätt inkentinken. Men det är ju så förbaskat irriterande att bli tvungen att klippa av diskussionerna som pågår i kommentatorsbåsen och som liksom inte känns färdiga. Mitt i utländska frukostdetaljer, ordgåtor, sångtexter, fästinghistorier, orddefinitioner och väderrapporter (samt allmän galenskap), kommer jag som en Storpotät med ett nytt inlägg. BLAM – KATJOFF – CIRKULERA!
Därför ska jag inte skriva något intressant här idag. jag ska bara skicka iväg er till
– Har du lekt med bokmärken? sa jag till Fjortonåringen.
– Lekt?
– Alltså, bilder på allt möjligt och så samlar och byter man dom …?
– Njaaa … sitter dom ihop som i ett nät?
– Ja! Innan man klipper isär dom! Ja!
– Ska man klippa isär dom?
Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.
Med andra ord – inget av de fem barnen har inte lekt med bokmärken. Och varför skulle de egentligen det? Ni kan väl se framför er hur jag galopperar fram till något stackars barn med min gamla bokmärkespärm och säger ”titta titta titta så roligt vi hade när jag var liten” och hur barnet klentroget tittar på pärmen med en … hiskelig majblomma på?
På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.
Eftersom jag bodde i Lund när jag var 2–9 år, heter bokmärkena för mig ”stycken” med väldigt skånsk intonation. (Alltså inte med samma betoning som i ”åtta stycken basketskor”.) De kallas inte bara stycken eller bokmärken, utan även (enligt Språket i P1)
glansbilder (Helsingfors och på Åland, på finska heter det Kiiltokuva, som betyder exakt ”glansbilder”)
minnen (Borås, 1950- och 60-talen)
märken (Göteborg på 1950-talet).
Det är inte lätt att leta fram orsaken till att de kallas stycken – i SAOB står det bara:
… ursprungligen såsom egentligt bokmärke använd, på olika sätt formad, mindre papperslapp (av tjockare papper) försedd med kulört bild (i synnerhet använd av barn i den lägre skolåldern såsom bytes- och samlarobjekt).
”Så hade vi styckeböcker, vari klistrades in stycken, inköpta i boklådan.”
”Varje genombildad läsare vet att stycken är den skånska motsvarigheten till det göteborgska bilden och det svenska bokmärken.” (SvD 25/6 1984)
Styckeböcker? Jamen självklart! Se vad man finner när man pärmen öppnat haver!
En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)
Styckeboken är tillverkad av en bra gammal skrivbok – våra hade ju vita sidor, smalare rader och bubblor på utsidan. Kanske är det min mammas? Alla sidor och pärmen är invikta så att en ficka skapas. I fickan ligger ett bokmärke som man är beredd att förlora (med andra ord inga änglar) och så kommer en kompis med sitt bokmärke och sticker ner på måfå bland de vikta sidorna.
– Häääär tror jag att det finns nåt fint!– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.
Det är för mig fullständigt obegripligt hur den lilla Charlotten kunde hålla sådan ordning på allt. Alla bokmärkena är sorterade och placerade i plastfickor efter kategorier som djur, flickor och pojkar, sagor, pinjaste (minns inte vad det stod för, men några av märkena föreställer Pinocchio, några Bamse) och …
… kärlek …… tomtar …… baby huvud …… änglar.
Änglarna måste ha varit de finaste och dyrbaraste eftersom de har fått specialbehandling i förstaklass och slipper trängas med fulänglar, tomtar och igelkottar. Nej, vänta! Glitterbokmärkena var ju de allra, allra dyrbaraste!
Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.
Jag är egentligen inte det minsta lilla nostalgisk när det gäller bokmärkena. De finns där i fina pärmen och jag har inte lust att slänga dem, men ojojoj vad jag hoppas att jag inte börjar tvinga dem på eventuella barnbarn i framtiden. Tunnband, jojo, kasperdocka, elektriskt leksakståg, lådbil och alla andra bortglömda leksaker kommer om några år att trängas bland Pokémonkort och … ja vaddå?
När jag ammade de två förstfödda fick jag mjölkstockningar som (nu blir det lite läskigt) utvecklades till bröstböld, feberfrossa, akut smärta och allmän bedrövelse. Jag fick råd att linda gasbinda runt behagen, att packa in allt med ylleinlägg, att inte gå utomhus, att amma mer, att amma mindre och allt jag ville var faktiskt att slänga alla rådgivare i närmaste gruvhål. (Svårt. Det här hände sig på den tiden som vi bodde i Lund. Inte många gruvor där.)
Så kom en barnmorska och skakade på huvudet och sa:
– Näe, hördudu. Du gör allt rätt. Nu sätter jag nålen i dig.
– SKA DU SÄTTA KNIVEN I MIG? svarade jag som ju ammade med mjölkstockningar ända upp i armhålorna och varken hörde, såg eller tänkte på det klarsynta sätt som jag brukade.
– Nålar. Vi ska testa med akupunktur.
– SKA DU PUNKTERA MIG? svarade den inte så klarsynta tvåbarnsmamman som inte såg ut så här:
Nu är det ju på det viset att jag är synnerligen vetenskapligt lagd och UFO:n, häxor, rosenterapi och akupunktur just då låg i en och samma skräphög i min hjärna – med en stor etikett som det stod HUMBUG på.
– Nejdå, vi sätter nålarna i armvecket.
– AKUPUNKTUR? NÅLAR? I ARMVECKET?
– Du talar väldigt högt.
– Förlåt. Jag … tror inte på akupunktur.
– Sånt trams. Nu sätter jag en nål i vänster armveck.
– Aj.
– Och en nål i höger armveck.
– Aj.
Vad som hände sedan var inget mindre än ett mirakel. Eller … helt enkelt oxytocin som utsöndras från hypofysen när smärtan från nålarna ger signaler till hjärnan att agera. Pfoffpsssss sa det och så släppte mjölkstockningarna och jag blev normal på nästan ingen tid alls.
Allt detta var jag tvungen att berätta för att jag idag – 20 år senare – fick akupunktur igen. Gissa var!
I det onda knät! Som på bilden påminner om en vetebrödsdeg!
Snacka om att jag nu får valuta för mina skattepengar. På 15 månader har jag
opererats
köpt ut ohemula mängder morfinbaserade tabletter
pytsats full med kortison
simmat sjukgymnastik i varm bassäng en gång i veckan
knaprat allehanda inflammationsdämpande medicin
röntgats fram och baklänges
utrustats med en knäortos som skrämmer gamla tanter från vettet.
Och nu dessutom: 45 minuters stilla kontemplation under det att akupunkturnålarna gör underverk. (Som man inte känner av förrän efter ett par, tre, kanske fyra–sju, tio gånger.)
Häromdagen ryckte kommentatorsbåsets Hyttfogden till under läsningen av morgontidningen. I en bilaga som hette”Företagsbilen” stod det inte som det borde så här:
Nej. Ett nytt ord var uppfunnet och hela artikelns innehåll byggde på det nya ordet:
”Skönhetstaxerad. Smaka på det ordet. Skönhet, som är så fint, och sedan ordet taxerad. Det finns få folkslag som är så glada i att sänka sin taxering som vi svenskar.”
Men varför stanna där? Vi kan väl hitta på fler ord? Se på några av orden från Högskoleprovet häromdagen – om Uppdragsmedia får bestämma kan det se ut så här:
Blaten har nu fått konkurrens av oblaten, som fungerar likadant fast tvärt om.
Infria, påfria, avfria och isfria – frihet åt alla!
Algebra kommer förstås att ta över algeuselt nu när skolan ska ta sig i kratern.
Fotomodeller? Skådespelare? Nej – mina nya idoler.
När folk frågar vad jag gillar för musik, svävar jag ut i ursäkter och förklaringar eftersom jag inte finner min smak särskilt originell eller intressant. Jag skulle kunna säga:
– Vivaldi och AC/DC och allt däremellan med Beatles på en piedestal.
Döm då om min förtjusning när detta dök upp på en länk nånstans i irrfärderna på nätets vågor.
De kroatiska cellisterna Luka Šulić och Stjepan Hauser kallar sig 2CELLOS och är tydligen världsberömda – så till den milda grad att de inte längre kan vandra på städers gator som vanliga människor. Våren 2011 lade de ut en videosnutt av sig själva på Youtube (med baktanken att kunna tjäna ett par kronor på det) och sedan hann de bara gå på toa, så hade snutten visats en miljon gånger. De fnittrar sig genom intervjuer världen över och verkar ha såpass roligt att de kanske faktiskt står ut med uppmärksamheten och det faktum att alla som intervjuar dem ställer samma frågor.
– Så. Vad säger alla hemma i Kroatien åt er framgång?
– Fåren bräker lite högre när de ser oss.
– Vem av er var det som laddade upp filmen på Youtube?
– Båda. Kolla, vi tryckte såhär, exakt samtidigt med våra händer. Klick!
– Nu ska ni spela något för oss. Vad ska ni spela?
– Cello.
