Jag har en väldigt romantisk bild av ”att ligga i fält”. Alla är män (inklusive jag, för jag är med i det här), det är 1937, alla har vadmal, våt ylle samt stenhårda läderpjuck och alla röker. Allt är tungt och skramligt och om det inte är svinkallt så är det i alla fall plaskblött. Alla har köttiga skavsår, skrapsår på näsan efter granruskor, valkar i händerna och ont i en inflammerad tand. Någon torkar snor från överläppen och smetar då sot i halva ansiktet från det eviga eldandet. Vi (jag är verkligen en av dem) berättar om våra skavanker och längtar till en varm säng med nymanglade lakan och att få dricka kaffe på bit.
Det romantiska i kråksången är att vi alla i denna bild är rätt nöjda.
Min söndag:
- Tidigt i morse slog jag vänster hälsena i en vilsen hantel när jag skulle backa från en bokhylla med böcker vars titlar hade krympt såpass att gammelögonen behövde lite avstånd.
- I trappan på väg ner till frukosten fastnade jag med ärmen i ledstången så att både axeln och koftärmen sa knirk.
- Teet var skållhett och brände mig – inte på tungan för den är härdad – på foten när jag med muggen i handen ryckte till för att jag hörde musfällan slå igen.
- Vänster lillfingernagel bröts tvärt av (som nu naglar som är mjuka som öronbrosk kan brytas av) när jag skulle pilla upp en skosnöreknut som nog inte har knutits upp sedan i oktober.
- Jag blev fem gånger på raken slagen i Skitgubbe och därför svartmålad i ansiktet av en bränd kork.
- Nyss slog jag huvudet i mitt eget knä när jag skulle göra en ny sit up.
Med andra ord känner jag mig precis så här:
