Hoppa till innehåll

Dag: 10 april, 2014

Typisk torsdag?

Under alla mina år som föreläsare har jag flängt runt till t.ex. Stockholm, Sollefteå, Kiruna, Umeå, Malmö, Karlstad, Örebro, Luleå samt Schweiz, Italien och Finland. Men inte någon gång har jag i min hemstad fått föreläsa för annat än pensionärer och studenter (extremt billiga föreläsningar, nästan gratis faktiskt, åååå vilken fin människa jag är) – förrän idag! Jahooo!

Eftersom jag skulle föreläsa ”hemma”, gick jag upp i helt vanlig tid och tog det lugnt (man ska inte jäkta, det vet ni väl) och drack mitt te och åt min filmjölk och pratade med barnen. I vasken stod gårdagens gryta med en trevlig lapp:

Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.
Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.

När det var dags att köra till föreläsningen, körde jag till föreläsningen ba. Så enkelt, nimmt, lätt och fantastiskt skönt att få jobba i sin egen stad! Eh … eller. Jo. Hrrrm. Det hade ju kunnat vara på det viset. I själva verket gick det till så här:

  1. Jag klev in i bilen.
  2. Jag körde till Bolinder Munktell-hotellet där konferensen skulle äga rum.
  3. Jag letade efter parkeringsplats samtidigt som jag trevande grävde i ryggsäcken efter något.
  4. Jag insåg att datorn var kvar hemma.
  5. Jag sprang in på hotellet, hittade arrangörerna, flåsade att jag hade glömt sladden (vet inte varför, det var bara fel ord som flög ur munnen), sprang ut till bilen igen och körde hem.
  6. Jag hämtade datorn och körde tillbaka till hotellet och parkerade på helt fel plats och sniskan.
  7. Jag sprang in till arrangörerna och kopplade in datorn och bad om ett glas vatten.
  8. Jag spillde ut hela glaset med vatten.
  9. Jag sprang ut till bilen och körde iväg till en vettig parkeringsplats.
  10. Jag sprang till föreläsningslokalen för tredje gången på bara en halvtimme.

Och så föreläste jag i lugn och ro för ett gäng chefer som var hur fnittriga och frågvisa som helst. Perfekt.

Efter strömmingslunchen (med hotellpersonal som inte hade koll på brickor, bestick, servetter och kösystem – en enda kö till all mat är SÅ 1973) gick jag 200 meter till en helt annan föreläsningslokal där jag fick tala inför ett jättestort gäng ”aktiva seniorer” som liksom jag hade koll på innan/före, han/honom, de/dem och Luleå/Piteå.

Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.
Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.

De var om möjligt ännu fnittrigare än cheferna, varför jag efter föreläsningen flöt iväg på små rosa moln för att kasta mig på tåget mot Stockholm eftersom det vankades champagnemingel på Språktidningens redaktion … där jag hittade en fantastisk tavla.

PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!
PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!

Där träffade jag Lingvistbloggen, Rikstermbanken, en massa skribenter och föreläsare samt den förtjusande Bo Löfvendahl. I alla fall tror jag att han är förtjusande för maken till poppis person har jag då sällan varit med om. Alla kastade sig om halsen på honom och ville växla några ord och jag var tvungen att tackla omkull några kvinnor för att få en syl i vädret.

På plats var även Lisa Förare Winbladh, som släpade fram en mängd olika karlar som jag borde prata med. Under en karlfri paus visade hon mig en punkt mitt på huvudet som man ska trycka på för att uppleva något som liknar berusning. Jag tryckte allt vad jag kunde på hennes punkt tills hon sa ”nä hörru, nu går vi på supé runt hörnet”.

”Runt hörnet” visade sig vara ”Rolfs kök”, som är bland det hippaste och trevligaste man kan gå till.

Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Bröna spetsades på sextumsspik.
Bröna spetsades på sextumsspik.

Lisa och jag försökte berätta vilket vin vi ville ha, men kyparen misstog oss för ett par damer och gav oss helt fel sorter, så vi tackade nej till tre viner innan det rätta kom in. (Jag var till och med ännu kräsnare än mitt sällskap och kan snart inte kalla mig rumsren såsom jag larmar och går på, tappar bestick och mobiler och äter med kameran i tallriken.)

Vi beställde grisöron samt en tallrik full med kött och avslutade med en brinnande julpudding. Man skulle hälla kolasås på, men det gör jag minsann inte under annat än pistolhot eftersom kolasås faktiskt alltid smakar pyton.

Naturligtvis kom krogägaren Johan och hälsade, och tillsammans beslutade vi att han skulle köpa ett slott i Skottland och bjuda in mig ett par gånger per år.

Grisöron och en sås på senap och pickles.
Grisöron och en sås på senap och pickles.
Efterrätten brinner upp!
Efterrätten brinner upp!

Nu sitter jag bara och rapar på tåget hemåt.

Share
31 kommentarer