I Utvandrarna av Moberg står det ungefär ”Han visste redan att hon med sin kropp lockat många oförvitliga män in i sitt syndanäste.” Och Mölle kallades minsann för ”syndens näste” eftersom folk sprang omkring såhär olämpligt halvnakna och badade tillsammans och hade sig:
Näste betyder inte bara ”ett djurbo” utan även ”en hemvist i största allmänhet”, så att kalla en så stor (bad)plats som Mölle för ett näste verkar lite överdrivet, eller hur? Men varför kom jag nu in på detta?
Jo, idag föreläste jag i en konferenslokal som rymmer 300 personer och som är nybyggd och nog Faluns allra bästa och modernaste scen – i Lugnetkyrkan.
När jag föreläser på stora scener ser jag alltid till att förvirra mig i kulisserna. Detta för att stilla min scen- och teaterhunger och lägga plåster på den olyckliga kärleken jag hyser till tiljorna. (För nytillkomna tittare: jag skulle bli skådespelerska, men blev det inte eftersom varken Ingmar Bergman eller Bo Widerberg eller för den delen Woody Allen upptäckte mig och ödet istället lät mig springa på långa basketspelare dagarna i ända.)
Idag snubblade jag (efter målvedvetet letande) uppför denna trappa bakom scenen. Stenarna ligger nog där för att hålla trappan på plats eftersom den nog är rymningsbenägen, tänkte jag fnissande till mig själv. Och klev uppåt.
Och där! I det stora rummet en trappa upp från scenen fann jag det slutligen:
