Under alla mina år som föreläsare har jag flängt runt till t.ex. Stockholm, Sollefteå, Kiruna, Umeå, Malmö, Karlstad, Örebro, Luleå samt Schweiz, Italien och Finland. Men inte någon gång har jag i min hemstad fått föreläsa för annat än pensionärer och studenter (extremt billiga föreläsningar, nästan gratis faktiskt, åååå vilken fin människa jag är) – förrän idag! Jahooo!
Eftersom jag skulle föreläsa ”hemma”, gick jag upp i helt vanlig tid och tog det lugnt (man ska inte jäkta, det vet ni väl) och drack mitt te och åt min filmjölk och pratade med barnen. I vasken stod gårdagens gryta med en trevlig lapp:
När det var dags att köra till föreläsningen, körde jag till föreläsningen ba. Så enkelt, nimmt, lätt och fantastiskt skönt att få jobba i sin egen stad! Eh … eller. Jo. Hrrrm. Det hade ju kunnat vara på det viset. I själva verket gick det till så här:
- Jag klev in i bilen.
- Jag körde till Bolinder Munktell-hotellet där konferensen skulle äga rum.
- Jag letade efter parkeringsplats samtidigt som jag trevande grävde i ryggsäcken efter något.
- Jag insåg att datorn var kvar hemma.
- Jag sprang in på hotellet, hittade arrangörerna, flåsade att jag hade glömt sladden (vet inte varför, det var bara fel ord som flög ur munnen), sprang ut till bilen igen och körde hem.
- Jag hämtade datorn och körde tillbaka till hotellet och parkerade på helt fel plats och sniskan.
- Jag sprang in till arrangörerna och kopplade in datorn och bad om ett glas vatten.
- Jag spillde ut hela glaset med vatten.
- Jag sprang ut till bilen och körde iväg till en vettig parkeringsplats.
- Jag sprang till föreläsningslokalen för tredje gången på bara en halvtimme.
Och så föreläste jag i lugn och ro för ett gäng chefer som var hur fnittriga och frågvisa som helst. Perfekt.
Efter strömmingslunchen (med hotellpersonal som inte hade koll på brickor, bestick, servetter och kösystem – en enda kö till all mat är SÅ 1973) gick jag 200 meter till en helt annan föreläsningslokal där jag fick tala inför ett jättestort gäng ”aktiva seniorer” som liksom jag hade koll på innan/före, han/honom, de/dem och Luleå/Piteå.
De var om möjligt ännu fnittrigare än cheferna, varför jag efter föreläsningen flöt iväg på små rosa moln för att kasta mig på tåget mot Stockholm eftersom det vankades champagnemingel på Språktidningens redaktion … där jag hittade en fantastisk tavla.
Där träffade jag Lingvistbloggen, Rikstermbanken, en massa skribenter och föreläsare samt den förtjusande Bo Löfvendahl. I alla fall tror jag att han är förtjusande för maken till poppis person har jag då sällan varit med om. Alla kastade sig om halsen på honom och ville växla några ord och jag var tvungen att tackla omkull några kvinnor för att få en syl i vädret.
På plats var även Lisa Förare Winbladh, som släpade fram en mängd olika karlar som jag borde prata med. Under en karlfri paus visade hon mig en punkt mitt på huvudet som man ska trycka på för att uppleva något som liknar berusning. Jag tryckte allt vad jag kunde på hennes punkt tills hon sa ”nä hörru, nu går vi på supé runt hörnet”.
”Runt hörnet” visade sig vara ”Rolfs kök”, som är bland det hippaste och trevligaste man kan gå till.
Lisa och jag försökte berätta vilket vin vi ville ha, men kyparen misstog oss för ett par damer och gav oss helt fel sorter, så vi tackade nej till tre viner innan det rätta kom in. (Jag var till och med ännu kräsnare än mitt sällskap och kan snart inte kalla mig rumsren såsom jag larmar och går på, tappar bestick och mobiler och äter med kameran i tallriken.)
Vi beställde grisöron samt en tallrik full med kött och avslutade med en brinnande julpudding. Man skulle hälla kolasås på, men det gör jag minsann inte under annat än pistolhot eftersom kolasås faktiskt alltid smakar pyton.
Naturligtvis kom krogägaren Johan och hälsade, och tillsammans beslutade vi att han skulle köpa ett slott i Skottland och bjuda in mig ett par gånger per år.
Nu sitter jag bara och rapar på tåget hemåt.
Är tåget i tid?
Tack rapport
Avundsjuk?
Jag avundsjuk?
Självklart!
Dig – väl bekomme. Förhoppningsvis annorlunda och trevlig kväll
Grisöron! Tillagade hur? Jag tänker ju bara på hundgodis, jag.
Jag avundsjuk. Visst för jag tvingas fantisera om rätternas tillagning och smak.
Annika: Grisöronen – gissar att de först var ”välrakade”, därefter kokta i saltad/kryddad buljong ”till konsistens”, (som kockar brukar säga). Avsvalnade.
Kalla. Uppskurna i strimlor/bitar.
Därefter friterade, utan panering. Serverade.
Detta min gissning.
Ett hårt liv, Lotten!
Men du är ju en hårding – det vet vi alla.
Och så har jag lärt mig en sak; nämligen att den sjutumsspik, som jag alltid trott var den dominerande storspiken, numera krympt till sex tum. (Jo, jag har kollat. Sju tum verkar vara utgången som spikstorlek).
Tåget var föredömligt i tid!
Grisöronen var friterade (så hårt att finskt bröd stod sig slätt) och smakade alldeles förträffligt. Örjans gissning kan vara korrekt, men jag har nog en känsla av att det var något slags panering på. LISA! KOM HIT OCH SVARA!
Avvaktar med spänning Lisas svar.
Tror själv öronbitarna klarade sig utan panering.
Öron? -som dubbel svål med extra mycket kollagen (geleämnen)? Och svål kan jag tillagas till knaprig konsistens.
Lisa? Osäker. Kommer jag ihåg/tolkar jag rätt från din eminenta bok om matmolekyler?
”Tror själv öronbitarna klarade sig utan panering.”
Dvs efter vald förhands-/mörkokning, men utan panering.
Grisöron? Som dom där som man hittar på hundmatsavdelningen?
Avundsjuk! Jag försökte spontanäta på Rolfs kök för några veckor sen utan framgång (fullt). Min brittiske kollega stod utanför och fotograferade fnissande skylten eftersom det i hans ögon uttalades ”Rolf’s cock” …
I vår närmaste ICA-butik i Skåne säljer dom torkade grisöron som hundarna ska ha att tugga på … Skånehundarna har vanor, ska jag säja.
Pysseliten: Har dom torkade grisöron i butikerna hemmavid hos dej? Vi har uppfattat dess hundöron som en skånsk specialitet för vi har aldrig sett såna om hemomkring.
Nu har vi migrerat från spröda förrättsöron via hundmat till sådant som man fick bannor för när skolböckerna inte var tillräckligt varsamt hanterade.
Vad blir nästa steg? Neptune’s Ears?
I djurmatsbutiker finns det grisöron.
Men det är ju förskräckligt va illa jag skriver här. ”dessa hundöron” och ”såna här hemomkring” ska det stå. Är jag inte nykter?
Visst var det skojigt, SG, det där med ”hundöron”?
Ja, jag väntar med intresse hur det ska utveckla sig!
Havsöron heter de på svenska.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Havs%C3%B6ron
Har ätit sådana på Fisherman’s Wharf i San Fransisco. Bättre än andouilette, men ändå ingen stor succé.
Nu när vi röjer i hemmet säljer vi böcker och bl.a. Antikvariat Hundörat uppe på Söder har köpt. Trots namnet är dom extremt petiga; boken får knappt se läst ut över huvud taget.
Tänk att jag tror att jag njuter MER av en hundörad och verkligen läst bok som luktar konstigt än av en sprillans ny.
Ja, det är väl bara trevligt om böckerna har haft ett tidigare liv? Om de inte är påfallande smutsiga eller trasiga förstås.
Ibland hittar man böcker i antikvariat eller på loppisar som någon har klippt bort dedikationen från. Det ser lite märkligt ut.
Nittonåringen brukar lägga små lappar med meddelanden i sina låneböcker.
Min lilla Mormor klippte ut recensioner och la i respektive bok. Väldigt trevligt att nu hitta dom.
Jag har nog en del recensioner i respektive bok också. Och en del andra författar- eller ämnesanknutna klipp.
Jag svarade just på en enkät om brunnslock. Den fanns på Aftonbladet.se. Vidskeplig? Nej. Men praktisk.
”Vid promenad till fots har jag inga betänkligheter att kliva på brunnslock. De är vanligen stabila och håller bra för mina cirka 100 kilo.
När jag kör bil kan det däremot hända att jag försöker att undvika dem. Det beror på att många gator asfalterats om så att brunnslocken ligger nersänkta några centimeter under gatans nivå. Det gör att bilen vaggar till varje gång och det är lite otrevligt. Framför allt om det börjar bli aktuellt att tömma blåsan.
Om det beteendet skulle leda till att jag tvingas lämna blodprov så vet jag inte om jag skulle acceptera den tidsutdräkt det medför. Jag skulle förmodligen bli riktigt besvärlig. Sån är jag!”
Reseledaren var snäll i dag, men kunde inte avhålla sig från att pika oss fyra som avstod från att köpa tillägget för att vi sinkade sällskapet genom att de fick åka tillbaka till den skitmysiga lilla stan och hämta upp oss i stället för att köra direkt. Varför han inte lät oss vänta utanför utflyktsmålet vet väl bara han.
Vi har också fått veta att två par till ville avstå, men gav efter för pressen. Resebyråns villkor är entydiga: Tillägget är frivilligt. Därför kommer vi att reklamera honom när vi kommit hem. Jag har god lust att reklamera hans sätt att prata också; Inte engelskan, för den är okej, men väl hans otydlighet i uttalet och den kassa mikrofontekniken. Det är bara riktiga Rockmikar som klarar högt ljud på läppavstånd (Andra har testat bussmikrofonen med bättre avstånd och röstläge. Då var den OK). Nog gnällt.
För er som eventuellt inte vet: LarsW är på en resa som arrangeras av samma företag som anordnade min resa för en dryg månad sedan. Dock är LarsW i den varma delen av Turkiet och slipper hacka tänder och frysa ihjäl som jag.
Det var ett bra enkätsvar, Skogsgurra!
Vilken tur att Lotten är återtinad och dito -uppstånden efter sin ihjälfrysning.
Det håller jag verkligen med om, Örjan. Brrrrrr.
Väldigt bra restaurang!!
Men var har du ortosen?
Bra fråga, Jessica!
Ortosen gör så ini bänken ont, så jag kan faktiskt inte ha den när jag måste tänka. Nu har jag den på och se —– jga kninte stänka länkre.