Hoppa till innehåll

Dag: 8 april 2014

Stycken, alltså bokmärken som man inte har i böcker

– Har du lekt med bokmärken? sa jag till Fjortonåringen.
– Lekt?
– Alltså, bilder på allt möjligt och så samlar och byter man dom …?
– Njaaa … sitter dom ihop som i ett nät?
– Ja! Innan man klipper isär dom! Ja!
– Ska man klippa isär dom?

Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.
Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.

Med andra ord – inget av de fem barnen har inte lekt med bokmärken. Och varför skulle de egentligen det? Ni kan väl se framför er hur jag galopperar fram till något stackars barn med min gamla bokmärkespärm och säger ”titta titta titta så roligt vi hade när jag var liten” och hur barnet klentroget tittar på pärmen med en … hiskelig majblomma på?

På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.
På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.

Eftersom jag bodde i Lund när jag var 2–9 år, heter bokmärkena för mig ”stycken” med väldigt skånsk intonation. (Alltså inte med samma betoning som i ”åtta stycken basketskor”.) De kallas inte bara stycken eller bokmärken, utan även (enligt Språket i P1)

  • glansbilder (Helsingfors och på Åland, på finska heter det Kiiltokuva, som betyder exakt ”glansbilder”)
  • minnen (Borås, 1950- och 60-talen)
  • märken (Göteborg på 1950-talet).

Det är inte lätt att leta fram orsaken till att de kallas stycken – i SAOB står det bara:

… ursprungligen såsom egentligt bokmärke använd, på olika sätt formad, mindre papperslapp (av tjockare papper) försedd med kulört bild (i synnerhet använd av barn i den lägre skolåldern såsom bytes- och samlarobjekt).
”Så hade vi styckeböcker, vari klistrades in stycken, inköpta i boklådan.”
”Varje genombildad läsare vet att stycken är den skånska motsvarigheten till det göteborgska bilden och det svenska bokmärken.” (SvD 25/6 1984)

Styckeböcker? Jamen självklart! Se vad man finner när man pärmen öppnat haver!

En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)

Styckeboken är tillverkad av en bra gammal skrivbok – våra hade ju vita sidor, smalare rader och bubblor på utsidan. Kanske är det min mammas? Alla sidor och pärmen är invikta så att en ficka skapas. I fickan ligger ett bokmärke som man är beredd att förlora (med andra ord inga änglar) och så kommer en kompis med sitt bokmärke och sticker ner på måfå bland de vikta sidorna.

– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur den lilla Charlotten kunde hålla sådan ordning på allt. Alla bokmärkena är sorterade och placerade i plastfickor efter kategorier som djur, flickor och pojkar, sagor, pinjaste (minns inte vad det stod för, men några av märkena föreställer Pinocchio, några Bamse) och …

… kärlek …
… kärlek …
… tomtar …
… tomtar …
… baby huvud …
… baby huvud …
… änglar.
… änglar.

Änglarna måste ha varit de finaste och dyrbaraste eftersom de har fått specialbehandling i förstaklass och slipper trängas med fulänglar, tomtar och igelkottar. Nej, vänta! Glitterbokmärkena var ju de allra, allra dyrbaraste!

Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.

Jag är egentligen inte det minsta lilla nostalgisk när det gäller bokmärkena. De finns där i fina pärmen och jag har inte lust att slänga dem, men ojojoj vad jag hoppas att jag inte börjar tvinga dem på eventuella barnbarn i framtiden. Tunnband, jojo, kasperdocka, elektriskt leksakståg, lådbil och alla andra bortglömda leksaker kommer om några år att trängas bland Pokémonkort och … ja vaddå?

Share
63 kommentarer