Jag har en väldigt romantisk bild av ”att ligga i fält”. Alla är män (inklusive jag, för jag är med i det här), det är 1937, alla har vadmal, våt ylle samt stenhårda läderpjuck och alla röker. Allt är tungt och skramligt och om det inte är svinkallt så är det i alla fall plaskblött. Alla har köttiga skavsår, skrapsår på näsan efter granruskor, valkar i händerna och ont i en inflammerad tand. Någon torkar snor från överläppen och smetar då sot i halva ansiktet från det eviga eldandet. Vi (jag är verkligen en av dem) berättar om våra skavanker och längtar till en varm säng med nymanglade lakan och att få dricka kaffe på bit.
Det romantiska i kråksången är att vi alla i denna bild är rätt nöjda.
Min söndag:
- Tidigt i morse slog jag vänster hälsena i en vilsen hantel när jag skulle backa från en bokhylla med böcker vars titlar hade krympt såpass att gammelögonen behövde lite avstånd.
- I trappan på väg ner till frukosten fastnade jag med ärmen i ledstången så att både axeln och koftärmen sa knirk.
- Teet var skållhett och brände mig – inte på tungan för den är härdad – på foten när jag med muggen i handen ryckte till för att jag hörde musfällan slå igen.
- Vänster lillfingernagel bröts tvärt av (som nu naglar som är mjuka som öronbrosk kan brytas av) när jag skulle pilla upp en skosnöreknut som nog inte har knutits upp sedan i oktober.
- Jag blev fem gånger på raken slagen i Skitgubbe och därför svartmålad i ansiktet av en bränd kork.
- Nyss slog jag huvudet i mitt eget knä när jag skulle göra en ny sit up.
Med andra ord känner jag mig precis så här:
Åh, tänk att det finns fenomen i den mänskliga tillvaron som nästan aldrig blir omtalade. Som att fastna med ärmen, och därmed dess inneslutna arm, i ledstänger och dörrhandtag och därför abrupt och synnerligen oavsiktligt utföra diverse kroppsrörelser. Man kan vara på vippen att ramla nerför trappen. Man kan snurra runt helt okontrollerat, och spilla och tappa allt man har för händer. Man kan slå på *rsl*t. Och man kan bli närapå ryckt ur led. Ja, fy ja.
Eller så kan man böja sig ner under soffan som man sitter på för att plocka upp nystanet som just rullade in där — och glömma att man hade brutit axelkulan och drabbas av en smärta så det svartnar.
Jag har alltid tänkt att det är ”bara ett sätt att beskriva hur ont det gör”, men det svartnade verkligen.
Men vad har ni för sekrutthus som har möss? Har de inte fattat att de invaderat hos allergiker? Eller är detta ett sätt att försöka ha husdjur?
Är det här ni är?
Mitt bidrag: Krig är ett helvete. Inget bra med det. Och då har jag bara krigat torrsim. Inte varit i det på riktigt.
Nu ska jag lägga mig.
…sen kan man hålla om dörrkarmen i gånggärnssidan på fel sätt och dra igen. Ljudet var som när man knäcker ett ägg och nageln utväxt i sommar.
Men nu är det ju lite synd om dig, Lotten!
Dom där mössen får ni göra nåt åt. Min mellansyster och hennes darling har nån liten grej som sitter i ett eluttag i deras hus på landet och som tydligtvis får mössen att undvika huset.
Nån berättade om en mus som hade hört talas om elektriskt ljus, trodde att det var lika matnyttigt som stearinljus och återfanns elektrokuterad (svenskt ord för detta, tack?) i proppskåpet efter kortslutningen.
Det var lite så jag bröt min tå häromåret, LarsW.
https://lotten.se/2008/11/lilltn-from-hell.html
(HÄROMÅRET? Det är ju nästan sex år sedan!)
Brid
Den musen är ett bra exempel på elöverkänslighet.
Elektrokuterad är nog det ord vi använder idag. Eller ”förolyckad genom strömpassage på grund av oskickligt och okunnigt umgänge med elektrisk energi”. Då föredrar jag elektrokuterad.
Det var på den tiden när vi fortfarande hade lantbruk och råttor och möss åt sig feta på lagrad säd i magasinet. Vi hade några katter förstås som höll sig framme vid tröskningen och de hade så mycket att göra att de varken hann äta upp sitt byte eller ens leka med det.
Resultatet var en lång prydlig rad med råttlik på loggolvet som min pappa sopade upp i en skyffel och bar ut på dynghögen.
Minnesvärdast är nog den gången då sotarn skulle ta sig an vår stora vedspis som fortfarande är ett under av gångar och sotluckor och spjäll. Ut ur en sotlucka drog han en jättestor väl grillad råtta och man kan ju undra hur den kom in, troligen via skorstenen. Vad nu den skulle där att göra när det fanns lättare sätt att ta sig in.
I skrivande stund står en lite svart fälla vid namn Snap från Bayer gillrad med en liten karamell i. Dessa fällor är lätt gillrade och lätt
tömda och effektiva när så att säga slaget träffar rätt.
Ett råd från en luttrad råttjägare är bland annat att inte låta några väskor med intressant innehåll stå öppna varken på golv eller bänkar.
En blivande utflyktsmatsäck och Blå Bands soppor ligger illa till när mössen är i farten. De äter tvål, stearin ock skumplast när inget annat finns, plockar jordnötter ur en skål kvarglömd på soffbordet och stuvar undan sitt rov bakom kuddarna i soffan.
För flera år sedan var vi på besök i Hameln och bland souvenirerna hittade vi en råtta bakad av deg och förnissad som vi tog med oss hem. Så kom den stora musinvationen i september 2006 och innan vi hade fått ut fällorna hade åtskilligt skattat åt förgängelsen bland annat denna souvenirmus som vi fann med avätet huvud.
Det är ett intressant liv vi lever här på landet! Eller hur?
Den där järnspisen, Hyttis, den får ett kärnkraftverk att se lättmanövrerat ut.
Du kanske gör för många sit ups? Muskler tar ju plats … Midjan blir större och starkare …
Plankan är bättre 🙂
Jaha, jag läser lite förstrött i The Guardian att det just i dag är 75 år sedan Steinbecks The grapes of wrath först utkom.
Jag tror att jag tänker ”Vredens druvor” men det gör jag inte, min egen hjärna begår en korrekturmiss och det jag faktiskt tänker är ”Vredens duvor”. Varpå jag obehärskat börjar fnissa. Det är något fel på mig.
Vredens duvor — en roman om hjältemodiga brevduvor under första världskriget.
Vredens luvor — tomtenissarna gör revolution.
Vredens struvor — bittra uppgörelser i köket under julbaket.
Vredens snuvor — pollenallergi kan orsaka humörsvängningar.
Vredens gruvor — själva jorden gör uppror mot exploatering av naturtillgångar.
(Jag ska sluta nu, jag lovar.)
Vredens tuvor — nybyggarnas vedemödor
Vredens huvor – en kanske alldeles seriös bok om bankrån
Vredens Gunvor – en portvakts hårda liv på 40-talet.
I feel a new julkalendertröja approaching!
Våra möss flyttar ut nån gång i mitten av april när maten utomhus är lättare att få tag i. Annars bor de mest i skafferiet (med tomt golv och en meter till nedersta hyllan, i plåtlådan i ugnen och bland kartongåtervinningen.
Hihi, nu har vi precis räddat vår första mus ut ur vårt kök! Den kröp ner i en stövel i hallen, som vi kunde lyfta ut. Den måste haft riktig tur, för på vår gata bor det fyra katter, varav en i vårt hus!
Det var vänster tumnagel. Tröst i eländet tycker väl ni, men jag är ju vänsterhänt. Då är det inte helt lätt alla gånger.
Efter alla möss kommer tråden osvikligen in på katter: Här i Lykien ser man de mest välfödda frispringande jag sett.
Förklaringen kom från en vakt på Artemistemplet. Alla vet att frispringande djur är herrelösa och förbarmar sig över dem. Vi har till och med sett restaurangkatter som personalen inte kastar ut, till kattallergikernas i sällskapets förtvivlan.
På inskyndan av reseledaren lade vi i morse undan extra korv och leverpastej från hotellfrukosten och trakterade sedan katterna vid Afroditetemplet. Det var både givande och kul.
Brid, det dråsade ut sex möss ur proppskåpet på landet. Extremt omdömeslösa möss där, med obegriplig längtan till det elektriska.
Vredens carnivor = Ilskna köttätares sammankomst
Vredens ameivor = Uppror i ett ödlesläkte
Vredens gåvor = Oväntade presenter
Vredens skivor = Festligt bland grälsjuka
Förslag till dessa?
Vredens halvor =
Vredens kurvor =
Vredens utgåvor = Smädeskrifter
Vredens halvor=För folk med dåligt ölsinne
Vredens kurvor=Ilskna turkiska luder
Vredens Hurva= När domedagsstämningen nådde Skåne
Vredens stuva=Det förbannade lussetågets egen uppehållsort
Vredens UVI= Inte nu igen, aldrig mer en kall sten
Vredens IVA= Ligg inte här och dräll, ut med slangarna och schas iväg.
Vredens IVA=Avdelning för fotbollshuliganerna
Vredens driva=Kung Bore vurte sint
Vredens dravel=Hon låg i hans famn och lyckans rosa moln fick henne att utbrista:-nä nu jävlar!
Vredens hiva= Våldsam vindsstädning
Som lite omväxling till det stereotypa urvandet bidrar jag med inskriptionen ”Mitt i Hurva” som jag såg på en husvägg när jag passerade det lilla samhället för några år sedan.
Då förstod jag inte riktigt. Men nu inser jag att det troligen var en obscenitet. Om M och H får byta plats.
Ninja: Vredens hiva är förmodligen det enda raka. För oftast blir man ju vankelmodig när man ska röja: Jamen, det kan vara bra att ha. Den var så dyr. Jag fick den av snälla faster Lisa som dog förra året. Och det kanske kan vara bra att ha!!!
En lösning är att ha nån form av mellanlagring, för sånt där man behöver tänka efter lite till. Vår hemröjning har hittills resulterat i att vi kunnat eliminera en garderob och en 80-centimeters Billy. Den tomma Billyn har tills vidare flyttats ut i en smatt och i den parkerar vi sånt som är på väg ut – förhoppningsvis. Och sånt som vi ska ha kvar men inte vet var vi ska placera det.
Tycker ni inte att SG hamnar lite mycket under ekvatorn nu för tiden?
Jag har börjat undra om han inte ha ett rejält nageltrång nånstans.
Väldans unika, våra jåglar.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/varldens-mest-unika-faglar-utsedda
Det var rätt många år sedan senast. Då var det ett jobb utanför Jakarta. Och att jag kanske ska göra ett jobb i Christchurch snart kan jag inte minnas att jag sagt något om. Är ni clairvoyanta?
Den enda jag vet som varit under ekvatorn nyligen är syster Karin. Kan det vara en förväxling på gång?
Ska du till Christchurch? Wow! Då ska du veta att det är Elvaåringens arkitekt-gudfar som har ritat om och designat stan sedan den förstördes i jordbävningen 2011!
Elvaåringens arkitekt? Ja, det blev ju en synnerligen lyckad elvaåring.
Det har varit snack om det jobbet i flera år. Hyttis vill gärna. Men jag är så tråkig så jag tycker att det ska löna sig lite också. Åtminstone inte bli en ren förlustaffär. Det är det det hänger på.
Hur sjutton kan elvaåringsarkitekten och Christchurchs återskapare vara samma person? Är inte det ett bloggämne? Jag blir i alla fall rätt så intresserad.
Du vill att jag ska skriva om David Sim? Men självklart!
Om honom kan man ju läsa lite varstans. Det intressanta är hur han blev elvaåringsarkitekt. Varför just han och inte Oscar Niemayer? Fast det senare vet jag förstås svaret på.
Vredens kurvor: Ilskna POLSKA luder, faktiskt. Om det inte råkar heta likadant på turkiska?