Hoppa till innehåll

Dag: 1 september, 2010

Filmstånk och ett fall

Jag är gift med en djefla man som kan många konster men som är gräsmatteblind. Eller klippdyslektiker. Kanske till och med lite arbetsblyg? Han klipper nämligen inte gräset. Han skriver däremot poesi och sjunger och spelar gitarr och ger beröm, vilket ju är väldigt trevligt. Men gräsmattan rör han inte.

Då får ju någon annan göra det – till exempel gräsallergikern som heter Lotten. Eftersom jag har varit bortrest i en hel vecka, ligger jag efter med klippningen. Inte kul. Inte ett dugg roligt. För att göra det hela lite mindre plågsamt, satte jag på både musik i öronen och RunKeeper i Iphonen – en GPS-mojäng som mäter hur (långt) man rör sig.

Oh dear. Jag har tydligen varit inne på grannens tomt och klippt deras bilar.
Oh dear. Jag har tydligen varit inne på grannens tomt och klippt deras bilar.

För att dessutom få lite medlidande, filmade jag mitt slit och skickade till min djefla bortresta man. I mitt huvud tänkte jag att man på filmen skulle kunna se att

  1. gräset var jättehögt
  2. gräsklipparens handtag wobblar trots att jag har lagat det med nya bultar och muttrar
  3. jag trots allt är en hejans quinna med spelande muskler.

Tyvärr går det inte fram. Inte alls. Jag och gräsklipparen är hur mesiga som helst. Men ljudet är bra!

Och ja, det är tungt när man måste klippa med en hand för att den andra är upptagen med filmningen. Men det var verkligen förfärligt eftersom gräset var 15–20 cm högt på sina ställen och jag kämpade i en dryg timme med en inte alls särskilt stor tomt.

Ni hör snörvlet och den lätt astmatiska andhämtningen? Tydligen låter jag alltid så. För när jag häromdagen klättrade upp på Omberg, lät det inte mycket bättre trots att jag kände mig som en kung on top of the world, på platsen som heter ”Hjässan”. Inte nog med detta. (Det måste vara syrebrist eller annat som ställer till det.)

Eh. Hrrm. Fin film. Öh. Jag

  • påstår att man kan se till Skåne och låtsas som ingenting när min geografiska allmänbildning sänder varningssignaler till munnen
  • kallar regnbågen för väderkvarn eftersom jag ser flera vindkraftverk i ögonvrån och munnen inte frågar formuleringsförmågan om lov innan den bara häver ur sig saker.

Så klättrade jag ner från utkikstornet och började min vandring neråt. Och föll pladask. En medeltida byggjobbare anade inte att han år 2010 skulle kunna få mig att stå på huvudet, där på Hjässan.

– Aj! Jag föll! Kameran! Nämen kolla, vad är det där?
– Aj! Jag föll! Kameran! Nämen kolla, vad är det där?

(Det är helt normalt att ta en bild när man har trillat och att se till att foten syns i nederkanten så att publiken kan ana fallets överraskningsmoment.)

Visst är den medeltida?
Visst är den medeltida?

Hade jag nu varit driftig så hade jag sett till att blodvite uppstått – kanske bankat huvudet i järnpluppen som satt fast i berget – och stämt någon på en miljard kronor. Men icke. Jag reste mig upp, borstade av knäna, satte på min RunKeeper och gick visslande ner för berget medan jag funderade på om jag skulle köra över Örebro eller Linköping. (Jag måste ha varit i mitt livs form eftersom jag körde in i Vadstena och sedan tvärändrade mig och körde mot Linköping. Som att gå över ån efter vatten eller åka till från Stockholm till Malmö via Eastbourne.)

Ojojoj så HIMLA intressant.
Promenaden ner. Ojojoj så HIMLA intressant.
Share
41 kommentarer