När alla barnen i morse hade klivit upp på sina cyklar och bussar, satte jag mig att njuta av en kopp te och halvnjuta av en trist tallrik fibrig havregrynsgröt. Någonstans i bakhuvudet fantiserade jag om en av mina skottar – David – eftersom han gör en underlig havregrynsgröt där han kokar grynen alldeles stabbiga med sojamjölk och sedan äter klatjofset utan att förgylla med russin eller äppelmos eller ens mjölk. Och det är gott!
Men det hör alls inte hit, utan ska bara få er att känna mitt filosoferande lugn där vid frukostbordet.
Jag hittade ett par läsglasögon på huvudet och började läsa gårdagens tidning, när telefonen ringde – den där telefonen som aldrig ringer numera: den fasta på väggen. Jag tittade på den som man gör på filmer och sa sådär dumt som de gör i filmer: ”vem kan det vara så här dags?”. Och oj, det var en gråtande Tioåring:
– Hej *hulk*, jag gick på fel buss *snyft*, jag kunde inte gå av, *snörvel*. Jag har lånat en … [visk] tants [visk] mobil och nu står jag utanför sjukhuset *hulk* och det går inga bussar tillbaka. *jättesnörvel* Mamma, jag kommer att komma för sent till skolan!
– Men vad bra att du fick låna en telefon! Stå kvar där du är, jag kommer så snabbt jag kan! Ska jag köra barfota eller med skor?
– Hihihi. Med skor. *snörvel*
Broder Jakob åkte alltid fel när han var liten. Oavsett vilken buss han satte sig på, hamnade han till slut alltid i Svartöstaden (som är ett bostadsområde i Luleå som inte alls ligger i närheten av vårt område – Björkskatan). Det här har underligt nog inte gått över. När han för något år sedan skulle ta tåget från oss till Stockholm, som ligger 60 minuter rakt österut, ville jag – som den storasyster jag ju är – ge honom några råd om perrongval och tidsåtgång.
– Sluta, sssscchhhh! sa Broder Jakob. Jag är vuxen nu! Jag är van vid att resa och tåg är inte alls lika förvirrande som buss.
– Jamen lyss…
– Det kommer att gå bra. Hejdå!
Två timmar senare ringde han.
– Hej. Jo, det är så att jag är i Norrköping …
(Som ligger 90 minuter söderut.)
Men det hör inte heller hit utan var bara en passus som ska få er att känna er lätta till sinnet.
När jag kom till sjukhuset, stod Tioåringen och grät bakom ett blomsterarrangemang. Hon såg inte att jag kom eftersom hon med grumlig blick försökte fokusera på sina fötter. Jag ropade hennes namn. Och nu kommer anledningen till att jag har skrivit alla dessa bokstäver om en pytteliten händelse som inte har någon poäng egentligen.
Hon ryckte till och tittade upp och hennes ansikte var i ett ögonblick förtvivlat – för att i nästa sekund lysa av den enorma lättnad och glädje som hon kände av att jag var där. Jag kände hennes smärta, jag kände hennes lättnad, jag kände hennes tårar och så kände jag plötsligt hennes hand i min hand. Och jag tänkte ingenting. Jag som i vanliga fall är full av tankar och funderingar, för att inte tala om formuleringar och associationer – jag bara kände.
Det var kärlek, det.
39 kommentarer