Med hoppsasteg gick jag fem i tolv (eller rättare sagt tio i åtta) med min djefla man, Tioåringen och Sextonåringen till vallokalen för att få rösta sist av alla i valdistriktet.
Och jag vann! Jag var sist!
Men magontet i rubriken då? Nej, det är inte politiskt relaterat, tror jag. Ända sedan jag igår var på fest, har magen på ett konstigt sätt mullrat, bullrat och knipit.
Det dukade bordet: till kräftskiveknytisen hade jag med mig den helt naturliga kombinationen 1) kronärtskocka och 2) krabba.
Fast … Kanske är det så att mitt val med fredagspalten och lördagens kronärtskocka med krabba är som en koalitionsregering där magen nu drar blandningen i långbänk? Palten har inget drag under galoscherna och kronärtskockan vägrar att befatta sig med citronvodkan om inte krabban först lovar att avveckla kärnkraften.
Jag vann en paltätartävling igår. Nu är ju det inte som att hoppa 2,42 m rakt upp eller att komma på att E kan vara mc². Men jag vann!
Innan jag fortsätter, måste jag bara definiera skillnaden mellan kroppkakor och palt:
palt är mer renlärig och brutal och görs på rå potatis
kroppkakan vänder kappan efter vinden och har ibland kokt potatis, ibland lite kokt och lite rå och har lök i fyllningen och är dessutom smaksatt med kryddpeppar.
Att tävla om vilken av dem som är godast är som att bestämma vilken av Eiffeltornet och Frihetsgudinnan som är finast. Det kan man inte! (Eiffeltornet vinner förstås på smak.)
Inte nog med att jag gjorde palt igår – jag gjorde samtidigt jämförande fuskpalt: Kungsörnens påse med mjöl som man bara blandar med vatten! (Resultatet kommer lite längre ner.) Men nu till den riktiga palten!
Mandelpotatisen på kö till schavotten.
Eftersom jag igår valde att göra palten på mandelpotatis trots att man kan ta vanlig pöbelpotatis, blev paltarna igår lite dyrare. Men man ska vara försiktig när potatisen i affären fortfarande kallas ”nypotatis”, för av sådan blir det dåliga paltar.
1. Riv eller mal potatisen.
Småsnuttarna kräfva en gitarrists fingertoppar: tuffa som bildäck.Kära Moulinex.
Kanske hade det varit lättare att mala potatisen i en köttkvarn eller en gammal Moulinex, men jag har varken eller just nu eftersom illasinnade människor har tvingat mig att rensa i källaren och slänga livsviktiga ting. Jag har till exempel inte kvar mammas zebrarandiga bikini längre, vilket jag påtalar så ofta jag någonsin kommer åt. Så här kan jag säga:
– Ja, om jag hade fått ha kvar den zebrarandiga, då hade jag kanske stått här halvnaken och gjort palt just nu!
Potatisrivet, nu med kornmjöl på sig.
2. Häll kornmjöl och kanske lite vetemjöl samt salt över potatisen.
Och det är nu ni undrar: måste man verkligen ha händerna där nere i maten just nu? Japp. Man måste känna hur den känns, för den känns väldigt rolig.
3. Och så blandar man ihop allt!
Hurra! Det blev en deg!
Det här tycker jag är lite konstigt: att potatisen och mjölet blir en stabbig deg utan att man tillsätter något annat vattnigt och rinnande. Men så är det.
4. Fixa fläskfyllningen.
Men oj! Jag glömde att ta bild på sidfläsket – som enligt det recept som jag någorlunda följde inte skulle putsas eller stekas. Det kändes lite väl fläskigt för mig, så jag skar bort svålen och lite annat vitt och stekte upp köttet. Med bacon! (Bafatt bacon är gott till allt.)
Fläskfettet som jag inte ville ha med inne i paltarna.
Det sägs att man kan lägga ner svålen i paltarnas kokvatten, men det glömde jag bort.
5. Stoppa in fläsket och forma paltarna!
Paltplätt med sidfläsk och bacon, som strax kläms ihop till en boll.
Det här med att göra paltbollarna känns lite som att leka med lera eller att bearbeta en lerklump strax innan man ska dreja. Jag fick lust både att skapa små krukor och att ha snöbollskrig.
Snyggaste paltarna i staden!
6. Lägg ner paltarna i kokande vatten – försiktigt en och en med en slev. Sjud i 45–60 minuter.
Nu har ni sett finpaltarna och följt hur de tillagades: mycket kladd och klet, men kul och lite knasigt. Här kunde jag ju ha nöjt mig, men om man nu hittar paltmix i affären, så måste man ju testa. Det måste man. Att inte testa är som att tacka nej till en bal på slottet bara för att tv-soffan är så inbjudande.
Paltmjölspulver och vatten.
Något måste jag ha gjort tokigt, för paltdegen blev inte stabbig och tjock utan klumpig och oerhört kladdig. Alltså va. Hur svårt kan det då vara att blanda en påse mjöl med 12 dl vatten? Vad kan gå fel? Min degblandarassistent kämpade och kämpade, men de oblandade klumparna fick jag till slut klämma sönder med de i detta läge vattenliksskrynkliga fingrarna.
Och så skulle paltarna fyllas med kött och formas till, eh …
Kleeeeeet!
… boll… ar?
Släpp! Loss! Plums.
Om jag inte hade älskat bacon, hade jag i detta läge säkert slängt Kungsörnens fuskpaltar i komposten och inte tänkt mer på dem. Men man kan ju äta degklumpar med baconsmak, tänkte jag och fortsatte ända in i kaklet.
Nej, inte helt lyckat.
Ni ser att ”paltarna” efter kokningen ligger och skäms i en slajmhög på botten av kastrullen? De gick att sära på, men hade en konsistens som påminde om uppblött sockerkaka. Jämför nu kladdet med de äkta paltarna här:
Finpaltarna i den bernadottska emaljgrytan.
Men nu till det intressanta. Finpalten var underbar på alla sätt och vis och hade rätt konsistens och smak. Men fuskpalten med sitt slemmiga utseende och hopplösa slafskänsla i munnen smakade faktiskt ok. Det kan ju ha att göra med baconet – men kanske är fuskpåsen inte på helt fel spår trots allt.
Till palten åt jag ohemult stora mängder smör (de som ville fick ha lingonsylt på) och så drack jag förstås champagne. Och vann med 3,75 paltar i magen gjorde jag.
Diskussionen runt bordet handlade plötsligt om bantning eftersom någon räknade ut att man ju inte kan äta för mycket av palt, och det ju är det som är problemet med mat. Att ”man” äter för mycket. Så då gjorde vi det eftersom jag hade lagat tre efterrätter.
Tre äppelefterrätter på väg mot utgallring.
Lokaltidningen hade nämligen en äppeldessert-tävling och jag kände för att testa de tre på prispallen. Alla i familjen var dock rörande eniga om att den som jag alltid annars gör är godare. (Mycket lydig och väluppfostrad familj.)
Avslutningsvis har jag hittat anledningen till att alla i Sverige äter pasta hellre än palt:
Kränkande behandling av Google.
____
Recepttillägg: min äppelpaj
Smörj en form.
Lägg i äpplen i tunna skivor eller klyftor. (Skala eller inte skala, det är frågan.)
Droppa över citron.
Riv över mandelmassa tills du skäms.
In i ugnen på 180 °C i ca 20 minuter – lägg folie på om mandelmassan ser farligt mörk ut.
När alla barnen i morse hade klivit upp på sina cyklar och bussar, satte jag mig att njuta av en kopp te och halvnjuta av en trist tallrik fibrig havregrynsgröt. Någonstans i bakhuvudet fantiserade jag om en av mina skottar – David – eftersom han gör en underlig havregrynsgröt där han kokar grynen alldeles stabbiga med sojamjölk och sedan äter klatjofset utan att förgylla med russin eller äppelmos eller ens mjölk. Och det är gott!
Men det hör alls inte hit, utan ska bara få er att känna mitt filosoferande lugn där vid frukostbordet.
Jag hittade ett par läsglasögon på huvudet och började läsa gårdagens tidning, när telefonen ringde – den där telefonen som aldrig ringer numera: den fasta på väggen. Jag tittade på den som man gör på filmer och sa sådär dumt som de gör i filmer: ”vem kan det vara så här dags?”. Och oj, det var en gråtande Tioåring:
– Hej *hulk*, jag gick på fel buss *snyft*, jag kunde inte gå av, *snörvel*. Jag har lånat en … [visk] tants [visk] mobil och nu står jag utanför sjukhuset *hulk* och det går inga bussar tillbaka. *jättesnörvel* Mamma, jag kommer att komma för sent till skolan!
– Men vad bra att du fick låna en telefon! Stå kvar där du är, jag kommer så snabbt jag kan! Ska jag köra barfota eller med skor?
– Hihihi. Med skor. *snörvel*
Broder Jakob åkte alltid fel när han var liten. Oavsett vilken buss han satte sig på, hamnade han till slut alltid i Svartöstaden (som är ett bostadsområde i Luleå som inte alls ligger i närheten av vårt område – Björkskatan). Det här har underligt nog inte gått över. När han för något år sedan skulle ta tåget från oss till Stockholm, som ligger 60 minuter rakt österut, ville jag – som den storasyster jag ju är – ge honom några råd om perrongval och tidsåtgång.
– Sluta, sssscchhhh! sa Broder Jakob. Jag är vuxen nu! Jag är van vid att resa och tåg är inte alls lika förvirrande som buss.
– Jamen lyss…
– Det kommer att gå bra. Hejdå!
Två timmar senare ringde han.
– Hej. Jo, det är så att jag är i Norrköping …
(Som ligger 90 minuter söderut.)
Men det hör inte heller hit utan var bara en passus som ska få er att känna er lätta till sinnet.
När jag kom till sjukhuset, stod Tioåringen och grät bakom ett blomsterarrangemang. Hon såg inte att jag kom eftersom hon med grumlig blick försökte fokusera på sina fötter. Jag ropade hennes namn. Och nu kommer anledningen till att jag har skrivit alla dessa bokstäver om en pytteliten händelse som inte har någon poäng egentligen.
Hon ryckte till och tittade upp och hennes ansikte var i ett ögonblick förtvivlat – för att i nästa sekund lysa av den enorma lättnad och glädje som hon kände av att jag var där. Jag kände hennes smärta, jag kände hennes lättnad, jag kände hennes tårar och så kände jag plötsligt hennes hand i min hand. Och jag tänkte ingenting. Jag som i vanliga fall är full av tankar och funderingar, för att inte tala om formuleringar och associationer – jag bara kände.
Vi har alltid haft fasta rutiner med barnen på kvällarna:
mat
förberedelser inför morgondagen
bad
tandborstning
läsning
släckning kl 20.
Det är inte med militärisk precision, men det här mönstret följde vi i tio år. Fem barn i badkaret samtidigt? Jahadå, det gick alldeles utmärkt. (Numera är det bara två barn i badkaret – endast Tioåringen och Sjuåringen är ok med att visa sig nakna för varandra.) Vad jag vill säga är att nattningen faktiskt har varit en dans på rosor och mysiga sagor i olika sängar samt ett avslutande skratt precis innan lampan släcks.
Men morgonrutinerna …
Så här tycker jag att det ska gå till:
väckning
gäspning
stånk och stön
frukost
påklädning
tandborstning
kontroll av vad som behöver tas med till skolan/jobbet
hejdå!
Men så här ser det sällan ut. Det är alltid för sen uppstigning, det är halvpåklädning, det är frukost i garderoben och tjafs om tandborstar och försvunna nyckelband samt bortglömda läxor medan min djefla man sitter djupt försjunken i morgontidningen eller försöker hålla 15 halvfärdiga bollar i luften samtidigt som han sjungande går på lina mellan två deadlinear. Istället för att berömma honom för hans koncentrationsförmåga och idérikedom samt glada humör, blir jag frustrerad och gömmer tidningen samtidigt som jag pekar med hela handen och ger order som inte alls påminner om militärisk precision utan bara om den elaka häxan i Trollkarlen från Oz.
Därför har jag idag gjort ett morgonschema (medvetet utan klockslag). Det ska jag sätta upp i köket och så ska Sjuåringen och andra slarvrar få pricka av allt eftersom morgonen framskrider. Man kan laminera den och kladda med whiteboardpenna eller kanske ta en klistrig notislapp och flytta runt allt eftersom.
1. Väckning inklusive gäspning, stånk och stön. 2. Massa frukost!
3. Påklädning – men vänta ett tag med ytterkläderna. 4. Tandborstning.
5. Tänk efter vad som behövs just denna dag. 6. Ta på ytterkläderna och vråla hejdå!
Själv är jag förstås ett under av ordning och reda och behöver varken tillsägelser, påminnelser eller kom-ihåg-lappar.
Jag behöver er hjälp med en sak – och det gäller litteratur. Barnlitteratur!
Tidigare har jag ett antal gånger skrivit om Richard Scarry och de olika upplagorna av hans böcker – och berättat om mina egna förtjusande minnen av läsningen. Lilla, Lilla Lotten tyckte nämligen väldigt mycket om Scarry-böckerna.
Den ursprungliga versionen. (Richard Scarrys från 1960-talet. Klicka på bilden för större version.)
Men i jakten på nya och gamla Scarry-upplagor, talade jag med flera bibliotekarier eftersom de ibland ringer och hör om jag verkligen vill göra ett fjärrlån som kostar så mycket nu när biblioteken har så ont om pengar och Scarrys böcker ju är så himla stora till formatet.
Och bibliotekarier tycker ofta inte om Rickard Scarrys böcker.
Alltså: många bibliotekarier som jag har talat med tycker illa om Rickard Scarrys böcker. Få bibliotekarier som jag har talat med tycker om Rickard Scarrys böcker. (Säger jag helt ovetenskapligt utan stödjande statistik.)
– Det står ju inget!
– Det finns ingen handling!
– Det saknas fullständiga meningar!
– Bilderna är fula!
– Vi har dem magasinerade längst ner i källaren numera.
Lilla, Lilla Lotten hade alltså fel. Eh.
Därför behöver jag er hjälp i kommentatorsbåset! Svara på några frågor – en eller två eller alla eller ingen. Motivera om ni kan.
1. Vilka barnböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
2. Vilka ungdomsböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
3. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du om nu – när du (väl?) är vuxen?
4. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du inte om nu när du är vuxen?
5. Ge exempel på barn- eller ungdomsböcker som barnen obegripligt nog gillar trots att du som ju är vuxen (väl?) klart och tydligt ser att det är rena skiten.
Vill du inte svara på frågor? Skriv då om tokiga bokminnen, åsikter om moderna barnböcker eller något annat. ”Bibliotekarie”, t.ex., är ett väldigt svårt ord att få till snabbt och lätt på tangentbordet. Det kan man också skriva om.
Nya versionen. (Det är osäkert om det är Scarry själv som gjorde ändringarna.)
Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.
Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.
– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!
*klick*
Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.
– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…
*klick*
Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.
Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:
Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.
Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!
Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.
Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.
Typisk basketglädje.Typisk löpartävlingssorg
Allmänbildningsfotnot:
Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.
Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.
Det är i sådana här lägen som jag egentligen vill skriva om mina tankar inför valet, den nya analysen av ”Ett moln i byxor” samt hur kommersialismen förgiftar samh…
Nope.
Men jag måste ju få berätta att denna lördag inte hade något att kräva av oss. (Väldigt underligt om man är sju personer som alla andra dagar på året försöker jämka så att inte pusselbitar från olika pussel måste filas på, slängas bort eller målas om.)
Så detta var vad som hände:
1. Ännu ett öppet flingpaket föll från kylens ovansida.
2. Blåbärsbyttan i frysen föll nästan samtidigt ut ur frysen och kräktes 1 liter blåbär på det (ehum) vita köksgolvet:
3. Jag fick hicka.
4. Toalettstolen som föddes runt 1975 tappade synnerligen viktiga småbitar som hör spolningsmekanismen till. Jag och Trettonåringen laminerade snabbt en informativ en skylt:
Toan har ätit upp en pinne som gör att den där blåa mojen lyfts upp när man drar i den omoderna spolmojen.
5. Sjuåringen och Tioåringen övertalade mig att se på ”Beverly Hills Chihuahua”. (Betyg 3,4 av 10 på IMDB. Huäärrk.)
6. Jag åkte till affärn för att handla lite:
Bacom kulisserna.
6. Hickan gick över.
7. Jag tog en fjärdedel av en pizza, högg med tänderna i den två gånger, rapade och lade tillbaka biten där jag tog den. Och ojdå, se vad som hände:
Jag är så himla romantisk. (Sorry. Dagens osanning. Jag är faktiskt helt hopplöst oromantisk. För att inte tala om min djefla man, som inte såg detta när han kom hem utan bara åt upp rubbet.)
8. Jag fick ny hicka.
9. Jag gäspade.
Men nästa lördag blir det andra bullar av: då ska jag på kräftskiva hos en familj med två katter! Hurra! Jag kommer att må pyton dagen efter! (Är ohyggligt allergisk mot katter jue.)
Sent igår satt jag med Artonåringen i ett hus i Hjärup, strax söder om Lund. Artonåringens gudmor hade serverat oss kött och potatis, vilket är bra särskilt med tanke på att Artonåringen efter tre veckors studier i Lund har dragit på sig en skörbjuggsförkylning. Plötsligt kom vi på att vi skulle gå NU-NU-NU för att hinna med nästa tåg till Lund och att den där madrassen som bara låg där på golvet i ett av husets tonårsrum borde ligga under sagde Artonåring och inte ensam och olycklig på ett golv i Hjärup.
– Ta den! skrek gudmodern. Ta den! Spring nu! Ta lakanet som sitter på! Skynda!
– Var är min telefon? skrek jag.
– Vi hinner nog inte, sa den snörvlige Artonåringen som sällan hetsar upp sig.
– Lycka till! skrek gudmodern från dörren när vi älgade iväg i kvällsmörkret.
– Nej! Jag glömde telefonen! skrek jag och sprang in i huset igen.
Det tar ungefär 15 minuter att gå till Pågatågsstationen. Vi hade en madrass och 14 minuter på oss. I ett sådant läge är det fullkomligt självklart vad man gör. Man tar upp telefonen och filmar lite:
(Ni som inte ser så mycket på filmen ska veta att det inte är mycket som syns.)
Det var tur att jag inte släppte madrassen eller filmade en liten extrasnutt med extrarepliker och omtagningar. För när vi klev upp på perrongen rullade tåget in. Raskt upp med telefonen igen!
(Ja, det är första gången Artonåringen syns och hörs så tydligt här på bloggen. Men han är nu myndig och tycker att det är helt ok. Nästan lite kul rentav.)
Jo, det hade varit mer praktiskt att rulla ihop den med ett snöre runtenom.
Sedan gick vi genom Lunds gator och torg med madrassen.
– Jag tog min säng och gick, sa jag vänligt till en stirrande man.
– Joråsåatt … sa jag och nickade vänligt mot bekymrade miner som jag tror egentligen uttryckte ”har pojkn inget hem?”.
När jag slutligen återvände till mitt granna rum på Grand, var det mycket som skulle fixas: sammanställning av Facebooktrams, Twitterfrågor och bloggreklam i kombination med basket-VM på tv, hårtvätt och ett fullständigt hopplöst strykjärn.
Jag är lika kompatibel med strykjärn som med nylonstrumpbyxor. Alltså inte alls. Och jag stryker nästan aldrig. Ett av barnen sa i treårsåldern när han för första gången såg ett strykjärn:
– Va e de? E de en båt?
Mitt problem hade inte med strykovanan att göra utan själva materialets förankring. Strykjärnet var nämligen fastlimmat på brädan.
Johodå. Jag slet och drog och vickade och vred, men det satt som järnet. (Höhö.)
Jag måste ha sett rolig ut i min kamp för att få stryka. Ett tag vände jag hela alltet uppåner. Inget resultat. Sedan pratade jag med strykjärnet om lämpligheten i skjortors skrynkelsträvan och pillade lite på konstiga pluppar. Skulle det kanske lossna som larm i affärer om jag bara kunde hitta en magnet? Skulle jag som världens starkaste man ta i från tårna medan Gunde skriker att jag inte ska ge upp? Till slut gav jag de facto upp och hängde tillbaka hela klabbet i garderoben. Ganska lättad, faktiskt. Men då lossnade strykjärnet och föll med en duns ner i garderoben och väckte hela hotellet.
Föreläsningen företogs alltså för en gångs skull i en någorlunda platt skjorta. Samt mystisk träningsvärk i armarna.
Uppdatering:
Någon som vet varför filmerna är jättesega och svåra att få fram och titta på? (Inte för att det är mycket att titta på, men nu ligger de ju där som stora bromsklossar och irriterar!)
Jag sitter på tåget mot Lund (får snart skaffa mig en övernattningslägenhet där). Tåget är fullt av arga människor. Det är inte för att vi är sena – nja, det är vi så vana vid nu. Nej, det beror på att internetet har tagit slut.
– Halleå halleå. Vi har fel på en hårdvara, så idag blir det inget trådlöst internet på detta tåget. Det är någon apparat … eller maskin … som har gåtti söndår.
Jag har ju andra resurser – men det är långsamma modemresurser. Jag klickar någonstans och tar sedan upp en bok och läser 4–5 sidor tills klicket har gett effekt. Sedan klickar jag igen och läser igen och tänker på telefonledningarna i Inre Mongoliet år 1923.
Nu är det dags att bestämma sig. Två gånger har jag bett om hjälp med min lilla underrubrik som jag ville ändra. (Del 1 och del 2.)
Golgatavandringen sker ju alltmer sällan på legobitar – oftare på obetalda räkningar och stulna cyklar. Fast som Bengt helt korrekt skrev:
”Jag ser legobitarna som en metafor. Legobitar kommer alltid att finnas i livet.”
Några (jag har valt på måfå, inte valt ut med hjärnan) av era fantastiska förslag var dessa:
En (ständig) kamp mot språkliga väderkvarnar
Eklektiska och elektriska epistlar
Presbyopiska betraktelser ur basketspelares språkperspektiv
Dribbelbabbel och babbelbubbel
Dråp- och språkligt
Tänkt & tyckt i mångt & myckt
En pyttipanna med basket och mögel
En språklig och mänsklig fatabur
En golgatavandring på basketbollar
I skuggan av ett plommonstop
Språkvett och basketsvett med Bergmans ätt.
En golgatavandring på väderkvarnar?
En daglig pendang till kommentatorsbåset
En golgatavandring med och utan plommonstop
En räkmackesurf i en champagnefontän
Bättre ett plommonstop i handen än nudelsoppa i skogen.
När Lotten är borta dansar kommentarerna i hatten
Lotten är tjockare än vatten
Lifvet och fest i perfekt, presens och futurum.
Lotten och hennes pittoreska bås
Din lysande pitt i språkmörkret.
Golgatatåg utan ströv men med pitt i plommonstop mot väderkvarnarna
Men nu. Jag har fattat ett beslut. Jag har till och med beställt en jacka med nya texten på. Bannern (heter vad på svenska?) ska göras om, jag ska ta ett djupt andetag och försöka vara lite mer proffsig och yrkesinriktad så att jobben bara faller över mig och jag belönas med … lön … och därför kommer det att stå:
LOTTEN
– den skrattande språkpolisen
Men det står sannerligen inte skrivet i sten. Dyker det upp något bättre, så ändrar jag, trallala.
– Kom igen nu då! (sa Zlatan till Råsundapubliken i fredags – med krav på att den inte skulle vara mesig).
Detsamma säger jag till er. Idag är det nämligen Den stora namnbytardagen!
Skatteverkets namnbytesblankett.
För hundra år sedan hette en gren av min pappas släkt Harnesk, men bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och hade inga som helst problem med det.) Men det är inte mitt efternamn jag tänker byta ut.
Den förra lika stora namnbytardagen (Snellmansdagen) ägde rum den 12 maj 1906, så det är på tiden att vi har en i modern tid. Fast år 1906 var det nästan 25 000 finländare som bytte från svenska (eller ryska) till finska namn för att bättre smälta in i det finska samhället. Men vem bryr sig väl om att smälta in idag? Finskifiering i all ära, men nu handlar det om simplifiering; jag vill bara slippa heta det jag heter. (Hjälp! Vad håller jag på med?)
Men äsch, vad är jag nervös för? Författaren Magnus Ottelid hette förr Glenn Olsson och partiledaren Rick Falkvinge hette Dick Augustsson. Felix Herngren hette Tobias och Cher hade ett efternamn. Vågar de, så vågar väl jag?
Nu har jag skrivit på blanketten. Och jag djupandas nu. Detta kommer att följa mig resten av livet som en tatuering, en amputering eller en tandställningsmodifiering (nästa steg, kanske?). Eller får man ändra sig när man blir gammal och galen?
Hej kära Skatteverket! Jag skulle vilja …
Nu är brevet lagt på lådan. (Märker ni hur spännande bloggen blir såhär med realtidskänsla?) Jag har inte som andra bett om att få byta till Slafs, Grus (får man heta Sten och Stig så …), Fjorton, Chonny, Plumsan, Pilsnerflaska och Östfront. Jag har inte ens tagit bort ett av mina förnamn och ersatt det med något annat. Jag har bara bett om ett extranamn.
Stackars mina föräldrar som kämpade i drygt sex månader med att hitta en lämplig namnkombination till mig. Det skulle passa med efternamnet Stenson och det skulle vara internationellt gångbart och framför allt skulle tilltalsnamnet Charlotte kunna uttalas på engelska, franska och tyska. (Jo, förstår ni att 1964 var andra språk än engelska av vikt.) Den 19 juli döptes jag (utan pappa närvarande – han låg hemma i influensa, men mamma var med i röd shantungklänning) till Charlotte Lilly Elisabeth Stenson.
Nu får vi hoppas att Skatteverket inte bråkar för att det tror att mitt nya namn kommer att åsamka mig problem, så att jag i fortsättningen kan få heta detta: Lotten Charlotte Lilly Elisabeth Bergman.
Visst är jag väl jättemodig? Vilken enorm förändring detta kommer att bli! Sällan har man väl läst något så omvälvande?
