Hoppa till innehåll

Dag: 9 september, 2010

Styrke- och konditionsträning med madrass

Sent igår satt jag med Artonåringen i ett hus i Hjärup, strax söder om Lund. Artonåringens gudmor hade serverat oss kött och potatis, vilket är bra särskilt med tanke på att Artonåringen efter tre veckors studier i Lund har dragit på sig en skörbjuggsförkylning. Plötsligt kom vi på att vi skulle gå NU-NU-NU för att hinna med nästa tåg till Lund och att den där madrassen som bara låg där på golvet i ett av husets tonårsrum borde ligga under sagde Artonåring och inte ensam och olycklig på ett golv i Hjärup.

– Ta den! skrek gudmodern. Ta den! Spring nu! Ta lakanet som sitter på! Skynda!
– Var är min telefon? skrek jag.
– Vi hinner nog inte, sa den snörvlige Artonåringen som sällan hetsar upp sig.
– Lycka till! skrek gudmodern från dörren när vi älgade iväg i kvällsmörkret.
– Nej! Jag glömde telefonen! skrek jag och sprang in i huset igen.

Det tar ungefär 15 minuter att gå till Pågatågsstationen. Vi hade en madrass och 14 minuter på oss. I ett sådant läge är det fullkomligt självklart vad man gör. Man tar upp telefonen och filmar lite:


(Ni som inte ser så mycket på filmen ska veta att det inte är mycket som syns.)

Det var tur att jag inte släppte madrassen eller filmade en liten extrasnutt med extrarepliker och omtagningar. För när vi klev upp på perrongen rullade tåget in. Raskt upp med telefonen igen!


(Ja, det är första gången Artonåringen syns och hörs så tydligt här på bloggen. Men han är nu myndig och tycker att det är helt ok. Nästan lite kul rentav.)

Jo, det hade varit mer praktiskt att rulla ihop den med ett snöre runtenom.
Jo, det hade varit mer praktiskt att rulla ihop den med ett snöre runtenom.

Sedan gick vi genom Lunds gator och torg med madrassen.

– Jag tog min säng och gick, sa jag vänligt till en stirrande man.
– Joråsåatt … sa jag och nickade vänligt mot bekymrade miner som jag tror egentligen uttryckte ”har pojkn inget hem?”.

När jag slutligen återvände till mitt granna rum på Grand, var det mycket som skulle fixas: sammanställning av Facebooktrams, Twitterfrågor och bloggreklam i kombination med basket-VM på tv, hårtvätt och ett fullständigt hopplöst strykjärn.

Jag är lika kompatibel med strykjärn som med nylonstrumpbyxor. Alltså inte alls. Och jag stryker nästan aldrig. Ett av barnen sa i treårsåldern när han för första gången såg ett strykjärn:

– Va e de? E de en båt?

Mitt problem hade inte med strykovanan att göra utan själva materialets förankring. Strykjärnet var nämligen fastlimmat på brädan.

Johodå. Jag slet och drog och vickade och vred, men det satt som järnet.
Johodå. Jag slet och drog och vickade och vred, men det satt som järnet. (Höhö.)

Jag måste ha sett rolig ut i min kamp för att få stryka. Ett tag vände jag hela alltet uppåner. Inget resultat. Sedan pratade jag med strykjärnet om lämpligheten i skjortors skrynkelsträvan och pillade lite på konstiga pluppar. Skulle det kanske lossna som larm i affärer om jag bara kunde hitta en magnet? Skulle jag som världens starkaste man ta i från tårna medan Gunde skriker att jag inte ska ge upp? Till slut gav jag de facto upp och hängde tillbaka hela klabbet i garderoben. Ganska lättad, faktiskt. Men lossnade strykjärnet och föll med en duns ner i garderoben och väckte hela hotellet.

Föreläsningen företogs alltså för en gångs skull i en någorlunda platt skjorta. Samt mystisk träningsvärk i armarna.

Uppdatering:
Någon som vet varför filmerna är jättesega och svåra att få fram och titta på? (Inte för att det är mycket att titta på, men nu ligger de ju där som stora bromsklossar och irriterar!)

Share
28 kommentarer