Detta är ett inlägg som kommer att uppdateras uppdaterades under hela dagen.
09:28
Varning! Varning! Varning!
Gå för allt i världen inte in på Moderna museets toaletter om ni vill må bra. Lysrören inne på toan lyser upp speglarna så att jag sedan igår kväll – när jag senast tittade på mig – har fått mustasch, vårtor och ytliga blodkärl som påminner om Londons tunnelbanesystem.
Men annars är det fint här. Jag önskar mig detta av denna dag:
- spirituella föreläsare
- ickeflum
- proffsiga powerpointbilder utan de förbaskade punktlistorna och grälla färgerna
- frågvisa åhörare (250 personer!)
- en massa mat.
09:38
Huga, de spelade muzak-jazz-versionen av Nirvanas Come as You Are strax innan det hela satte igång. Moderatorn Tilde de Paula klev upp på scenen och berättade hur irriterad hon var på sin man. Hm, tänkte jag, som en halvtimme tidigare hade sett henne kyssa just denne karl otroligt intensivt utanför Moderna museets entré.
”Bibliotek är en helt unik företeelse, det är helt fantastiskt att vi har det i Sverige!” sa Tilde nu. (Och så sa hon ”tv4” ungefär 13 gånger. Precis som att jag nämner ”basket” i varannan mening.)
09:45
Oj! Wow! Daniel Kjellsson livebloggar på uppdrag av Företagsuniversitetet! Här! Så unikt! (Gah. Jag är alltid sist med det senaste.)
09:53
Lars-Gunnar Andersson, som svarar på frågor i Språket i P1, har en poäng i att det spelar stor roll i hur man uttrycker sig. Det räcker liksom inte med att man är korrekt. Ha! Han kallade talpedagogen i skolan för ”läspefröken”!
– Den stora skillnaden om man jämför med ”förr i tiden” är att idag kan alla – vem som helst – publicera sig. Förr var det den bildade medelklassen, de som var som jag – akademiker på universitet – var normgivande. Idag stavar vissa grupper ”ju”, medan andra skriver ”juh” – s.k. subversiv verksamhet!
10:05
Allmänna tendenser när det gäller förändringar i språkmiljön är enligt Andersson (Lars-Gunnar kallar sig själv ”Andersson”) att
- dialekterna utjämnas
- skriftspråket har blivit allas egendom
- alla tilltalar varandra vardagligare
- språket anglifieras
- språket teknifieras
- skriftspråket fungerar dialogiskt – man säger att man pratar med någon fastän man faktiskt bara har chattat eller sms:at
- språket visualiseras – skrivmaskinerna har blivit textmaskiner med diagram, staplar och bilder.
Allt stämmer på mig (alltså Lotten, inte Andersson): jag har ingen dialekt, jag bloggar som en tok, jag duade aldrig min mormor (men hade gjort det idag), jag får fokusera väldigt för att inte släppa in engelska uttryck all the time, jag älskar all ny teknik och jag sms:ar hellre än ringer samt tycker att det är trist när jag bloggar utan illustrationer.
– Ett exempel på hur språket förändras: man säger och skriver ”att bero på” istället för ”apropå”! säger Andersson.
10:18
Ojojoj, nu kommer han in på grammatik och hjälpverb och det allt oftare försvinnande ”att”. Hur ska publiken reagera på detta? Kommer den att somna? Kommer den att börja tänka på kvällsmaten?
– Adverb är väldigt svårt att beskriva. Men jag vet ett sätt: det är det som är resten! Alltså de ord som man inte kan placera in i en av ordklassgrupperna är resten – alltså adverb! sa Andersson.
Hela publiken skrattar våldsamt. Heureka!
10:30
Lena i publiken har skickat in en fråga i förväg: när ska man säga före (preposition) och innan (konjunktion)? Andersson säger att vi faktiskt har använt innan som preposition i 500 år … så det borde faktiskt vara ok att göra det fortsättningsvis. Men jag (och förmodligen Andersson också) vet att man riskerar att irritera den petiga läsaren och den obstinata lyssnaren såpass att de sätter armarna i kors och vägrar ta in vidare information om man säger ”innan klockan fem”.
En annan fråga kommer: visst är det bedrövligt med folk som säger hennes/hans istället för sin?
– Sin har sin syftning inom samma sats, men det är inte solklart vad som är samma sats, säger Andersson. Måste sin syfta på subjektet. Nja, det verkar inte så. Nya brott mot den här regeln är av exemplet ”Eva gick hem till hennes mamma” när man faktiskt menar Evas mamma. Det är fel, och blir vanligare. Men hur ska man säga det här?
”Jag ska hem till hon som är snäll.”
”Jag ska hem till henne som är snäll.”
(Jag säger ”jag ska hem till henne, hon den där som är så snäll”.)
10:36
– Ett hett tips för att kolla hur ord används är att kolla konkordanserna! Det är en utmärkt källa till hur orden används idag och användes förr! Aktör t.ex., användes förr bara om skådespelare men är nu ett ord för alla som agerar på något sätt.
Nu är Andersson lite stressad:
– Oj vad tiden går!
– Oj vad länge jag pratade om det här då!
– Jag skyndar på lite för jag märker att jag inte hinn..
Här kommer Lottens Lathund för föreläsare: tala inte om att du är stressad eller att du inte kommer att hinna med allt du har tänkt. För det bryr vi i publiken inte oss om. Låtsas att allt sker helt enligt planerna.
10:44
Oj, nu är vi oense, jag och Lars-Gunnar Andersson! Han har fått frågan om man ska använda ”Du” för att vara artig. Jo, det är ok, säger Andersson.
Och det tycker jag inte att man ska eftersom väldigt få idag anser att det är artigt utan faktiskt bara svårläst. Jämför de här två texterna som jag (Lotten, alltså) brukar använda i mina föreläsningar:
”När Du besöker dina vänner i Eskilstuna måste Du be dem att visa Dig vägen till Sundbyholm. Där ska Du ta Dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på Dig. Tänk om Du hade levt på vikingatiden! Hur skulle Du ha klarat Dig då?”
”När du besöker dina vänner i Eskilstuna måste du be dem att visa dig vägen till Sundbyholm. Där ska du ta dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på dig. Tänk om du hade levt på vikingatiden! Hur skulle du ha klarat dig då?”
Har jag rätt eller har jag rätt?
11:15
Jag är sockerhög. Jag ser blommor, färgglada sifoner och snurriga skor när jag blundar och tänker på gula ubåtar. (Ok, jag överdriver bara lite.)
11:25
Susanne Sznajderman Rytz – språkvetare, mentor, retoriker och förespråkare av jiddisch ska prata under temat ”från ordbruk till jordbruk”. Men vill hellre kalla sig språkryttare än språkpolis. Så gärna så, jag är gärna Sveriges enda regelrätta språkpolis.
– Alla ord och uttryck som lever kvar från tiden när vi livnärde oss på jordbruket är ett arv, en kronlogisk ordning som visar att andra gått före och att vi har tagit över. Varje tid formar sin norm, säger Sznajderman Rytz.
Hon heter Snajdermanryts. Underbart. Eller Znajdemanrutts med lite tysk brütning där på slutet? Åh, varför heter jag bara Bergman. Jag vill ha ett bättre namn, ett sådant som alla minns och som jag måste bokstavera. Fast när jag hette Stenson och fick bokstavera pga. det där lilla ensamma s:et var jag ju inte så gl… Oj, förlåt. Jag irrar bort mig. Måste lyssna.
11:40
– Redan de gamla grekerna visste att språket kunde tjäna olika syften, att språket gynnade samhällsbygget, att talspråk och skriftspråk varierade och att form, innehåll och funktion stod under ständig förändring, säger Susanne. Är språket var mans egendom idag?
11:45
– Ordet och språket är obegränsat – svenskan kan bygga hur många nya och hur långa ord som helst. Får jag höra nr den stora svenska språkreformen ägde rum? säger Susanne.
Jag rycker till. En fråga som jag kan! Vill någon annan svara? Nej! Jag kan, jag kan! Frööööken!
– Ja – du som viftar så ivrigt där borta, kan du?
– Nittonhundrasex! Stavningsreformen 1906!
(Jag tycker att just detta årtal och denna reform är synnerligen intressant och begriper inte att firandet 2006 inte existerade över huvud taget.)
– Nej. Nej. Det jag tänker på är förstås Gustav Vaaaasas biiiibel. Har vi ett arv kvar från den tiden?
Åh. Varför lyssnar jag så slarvigt. Varför tror jag att jag kan svara på frågor när drömmer mig bort i sockerdimmorna? Jag ska aldrig mer någonsin räcka upp handen. Eller äta wienerbröd.
12:10
– Vet ni hur det kommer sig att och stavas så ologiskt?
Ja. Jag vet. Men jag tänker inte på några villkor räcka upp handen. Jag tänker sitta här och veta utan att svara.
– Man hade att välja mellan dessa stavningar: oc og ogh och ok ock okk å åg ågh åkk – men i kraft av den heliga skrift (att man skrev så i Bibeln) vann ”och”. Och det är det enda ordet som i svenskan uttalas [k] men stavas med ch, säger Susanne.
Visste jag väl.
– Minns ni stencilerna? Den underbara doften av nytryckta papper med texten till Den ljuva sommartid! Berusningsmedel för skolever!
Nämen stopp. Nu satt jag och tänkte på wienerbröd. Hur kom vi in på stencilerna?
– Det har skett en stor förändring, och det är att talspråket gick före och bestämde hur skriftspråket skulle utvecklas. Men numera sker förändringarna simultant i tal och skrift. och många hävdar att vi är på väg tillbaka till ett symbolspråk med alla förkortningar och smileys i sms. Ooooj, vad tiden rinner på! utropar Susanne förskräckt.
Ajajaj. Lottens Lathund säger att man inte ska tala om det där med tidens flykt. Sa jag ju alldeles nyss. (Är det ingen som lyssnar på mig?)
– Om man som svensktalande pratar engelska med någon som inte heller har engelska som modersmål, kallas det globish.
Globish! Det hade jag ingen aning om! Ordet globish har jag aldrig stött på! Vad lever jag i för bubbla egentligen? (Ok. Wienerbrödsbubblan.)
– Vissa nyord är väldigt laddade. Ta t.ex. galna chipssjukan, pimpa, fickla, jobbtorg, skajpa och inåskad – om Islands vulkanaska, fortsätter Susanne.
Nämen vänta, om det handlar om vulkanen på Island borde det vara inaskad ..? Ska jag fråg… Nej. Jag kan gå fram efter föreläsningen och humma lite. Oh, hör vad kul:
– Grannen har köpt en ny, riktigt fet tv!
– Vi har en tjock-tv.
– Samma sak, väl?
12:11
Om man vill twittra språkfrågor till arrangörerna och bloggaren Kjellsson, kan man göra det med hashtaggen #sprakvard.
Oj. Tilde de Paula säger att hon är ”för gammal för allt det här nya med Twitter och sånt”. Nejnejnej, din toka. Du är född 1972.
12:12
HJÄLP! DET ÄR BRANDLARM! VI UTRYMMER LOKALERNA!
12:32
Tillbaka! Ingen brann upp! Det var bara matos i köket, sa brandmannen här nedan.
Brandmannen och jag var rörande överens om att brandsäkerheten och utrymningen hade funkat bra förutom det lilla faktum att alla som satt i Moderna museets restaurang fick äta på i lugn och ro och titta på oss, där vi stod och huttrade.
12:34
Något försenade sätter sig Tilde de Paula med Jessika Gedin på scenen för att diskutera om språkliga tendenser – använder vi alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk? På Twitter skriver samtidigt Ola Johansson:
”Jessica Gedin, språkdramaqueen i Språkvårdsdagsdrama: brandlarm och utrymning.”
Jessika:
– Alla, nej inte alla, men väldigt många ger ut böcker, alla skriver, många bloggar – och man måste synas i bruset. Och då kanske man använder för svulstiga ord. Kolla på den här tidningen ”Laila påhoppad efter sändning – är i chock”. Det handlade om att det var jättejobbigt att välja ut vilka av finalisterna i Idol som skulle få stanna kvar. Ja, det här är kopplat till musikprogramsfenomenen som Idol och Melodifestivalen – och förstås kvällstidningarna. Det rasas nästan aldrig för något relevant.
Jag håller förstås med. Särskilt gäller det Aftonbladet och Expressen. Man läser rubrikerna om chock, rasande, påhopp, terror och vendettor som bara drabbar xx-stjärna. (Musikstjärna, tv-stjärna, idrottsstjärna.) Men kanske har jag nu när jag tänker efter en teori om varför det blir så här. Men oj, jag måste lyssna på svaret till Tildes fråga:
– Vad säger det här om vårt samhälle?
– Vi är väldigt oroliga, säger Jessika. Rentav rädda. Det finns något som heter mis-lit – misery literature. Det är som om vi värderas genom våra svårigheter på ett konstigt och hopplöst sätt. För att inte tala om självhjälpslitteraturen, som innehåller de lite gladare tillropen. Men varför skriver de inte om att du måste hjälpa dig själv. Det kanske är någon annans fel att du behöver hjälp eller att någon annan kan hjälpa dig ut ur misären.
– Men finns det någon motreaktion? säger Tilde.
– Jorå, nja, man får ju hoppas att vi går från detta till glädje och hurra och lyckliga rubriker, säger Jessika. Det är förresten intressant med alla som skriver så mycket utan att vara särskilt vana vid att skriva. Jag tycker faktiskt att smajlisarna är ganska vedervärdiga – man tar liksom tillbaka det man just sagt. Det spritter faktiskt av hopp när folk experimenterar på t.ex. Twitter. Där jobbar man väldigt hårt på att fylla de där 140 tecknen med så mycket innehåll eller mening som det går.
– Jaha … så Twitter …
– Twitter är vår väg ut ur språkchocken!
Och med de slutorden rör vi oss alla ut mot maten, som nyss tillagades med sådan frenesi att brandkåren fick rycka ut.
13:33
Alla har ätit färdigt och kissat, snusat, tagit en nypa frisk luft och ingen av åhörarna har kommenterat min fina t-shirt.
13:50
Daniel Kjellsson ställer sig nu på scenen för att prata om ”Språket under internetattack”. Jag funderar på om man skulle kunna använda en av Abbas sista låtar ”Under Attack” som en inledning:
”Don’t know how to take it, don’t know where to go
My resistance running low
And every day the hold is getting tighter and it troubles me so”
Apropå språk då. Han skulle kunna sjunga … lite?
Men nej, Daniel berättar istället att han ansvarar för i runda slängar 674 miljoner tidningar på Aller Internet (det som vi andra kallar Allers, fast nätavdelningen).
– Hela vår värld bygger på att ”vinna klick”, alltså få uppmärksamhet. Nya kanaler ger nya beteenden och nytt språk. När man har klickat på ”publicera” har man bara gjort 20 % av jobbet. Sedan måste jag hitta läsarna – ute på Twitter, ute på bloggarna och jag vet inte allt. Vi måste böja oss för läsarna på ett helt nytt sätt!
Säger Daniel och jag tänker ”hjälp … jag jobbar alltså bara 20 % … hjälp” eftersom jag är helt oförmögen att hitta läsare på ett annat sätt än att … eh … klicka på ”publicera”. Han visar i mikroministil olika skärmdumpar.
Vi kisar och fnittrar när han visar att han har skrivit:
”va de nu vi skulle köra”
– Vilka av er skulle döma mig om ni såg att jag skrev så här? frågar Daniel.
Och nästan bara jag räcker upp handen. Så skäms jag och inser att ”döma” betyder att jag skulle se ner på honom. Vad jag menar är att jag medvetet eller omedvetet skapar mig en bild av skribenten. Jag låter Daniels svada åka genom mina fingrar ner på tangentbordet:
– Embraca det här. Jag försöker proklamera det här med att om folk vill uttrycka sig, måste vi uppskatta det: som mediekanal är det enda chansen, vi har inget val annat än att acceptera det här. Nya media-lingon är ungdomarnas förstaspråk! Vi kanske ser en växande klyfta ta vid! En bloggare som har 50 000 unika i veckan kanske bara skriver skriver om vad hon åt till lunch, och det är en smäll i ansiktet på oss att hon inte bryr sig om sitt varumärke när det är allt för oss. Vi [på nätsidan] ser det som att printmagasinen inte ser. Ni vet bättre än mig vad talspråket har gjort för utvecklingen av skriftspråket. Jag och mina medarbetare agerar korrekt som journalister – inom vissa ramar. Äh. Nu går vi vidare med de oerhört pretentiösa slajdsen.
Puh.
Daniel fortsätter:
– Språkets ambition får aldrig vara att distansera folk, det måste föra alla närmare varandra. Om man uttrycker sig på ett sätt – som kanske är felstavat, googlar man ju på samma sätt. Måste vi då stava fel för att de ska hitta oss via Google? Vi måste alltså börja skriva ”smutsigare” för att folk på internet skriver så. Lösningen är att vi välkomnar engagemang, relevans och närvaro.
14:20
En intressant situation uppstår när Tilde de Paula ställer några frågor till Daniel. Han visar upp vilka tidningar han ansvarar för med orden ”ja, vi har ju haft en hel del grejer om dig på de här”. Tilde kommenterar:
– Jodå, jag har haft en av redaktörerna på knä. Han bad om ursäkt. Journalisten i mig står nu och svettas.
– Jomen jomen jomen … börjar Daniel.
– Äh, kan vi inte bara enas om att vi inte är överens? säger Tilde.
– Ja, fast du har fel! svarar Daniel.
Vi i publiken skrattar.
14:30
Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket ska nu berätta hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag. Skillnaden mellan de två instanserna är att alla måste ha kontakt med Skatteverket – oavsett om de vill det eller inte – medan Telia vill ha kontakt med folk som inte nödvändigtvis söker upp Telia.
– Konkret, hur stora är ni? säger Tilde.
– Jag är i alla fall 1,78 säger Karin Sten Pettersson.
Vi i publiken skrattar. Jag tänker hm, kanske har hon spelat basket.
Telia har en ordbank, där de listar termer som de behöver vara överens om att använda: 3G-mobil och inte vice, 3G-lur, videomobil, terminal. Karin Sten Pettersson förklarar:
– Vi tyckte till för några veckor sedan att smart-phones skulle kallas datormobil. Det tycker vi inte längre. Observera att det här är inte vad vi tycker att alla ska säga utan vad vi tycker att vi ska säga. Kanske säger vi något annat om två år!
14:50
– Vilken är den största utmaningen för er när det gäller språket på Skatteverket? frågar Tilde.
– Gamla föreställningar om hur det ska se ut när en myndighet talar och skriver, säger Camilla Lindholm.
– Och att det produceras ohyggliga mängder text – vi kan inte kontrollera allt! säger Charlotta Carlberg Eriksson.
– Skulle man kunna anmäla er om man hittar en broschyr från Skatteverket som man faktiskt inte begriper? säger Tilde.
– Ptja, jo, ja, det skulle man ju.
Det tycker jag är en lysande idé: när man inte fattar vad Skatteverket skriver, säger man till. Man behöver kanske inte JO-anmäla, men man kan ju i alla fall klaga till Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.
– Ni på Telia, vad stöter ni på för problem? frågar Tilde Telia.
– Ja, vi har tung teknik i ena änden och användarvänlig teknik som sms i andra änden. Och alla användare är på sin egen nivå. Vi hade en tekniker som hotade att säga upp sig om vi envisades med att skriva ip istället för IP, svarar Ola Johansson.
Jorå, det där känner jag igen. Jag har haft några kursdeltagare som har gått ut ur föreläsningslokalen när jag inte har gått med på att de får stava hur som helst. Språkanvändare är ett envist folk.
Alla fyra på scenen är rörande eniga om att det är bättre att försvenska ord än att ta ett engelskt och med våld klämma in i det svenska språkbruket. Och att man blir lite smartare när man kommunicerar på sitt modersmål. De berättar att för tio år sedan sa nästan alla ”lap top”, numera säger de ”bärbar”. Hm. Jag säger minsann bara ”dator” jag.
14:59
– Vet ni vad! säger Tilde plötsligt. Jag måste få säga till er alla fyra att jag inte gillar när ni sorterar in oss under personnummer! Jag har sagt till alla instanser som jag möter att de ska fråga efter mitt namn – inte personnumret. I och för sig … det hjälper ju att heta Tilde de Paula. Jo. Ja.
– Själv heter jag Ola Johansson, säger Ola Johansson.
15:05
Kaffe med sockerchock!
15:34
Tilde de Paula är mycket, mycket skicklig som moderator och hålla-i-tråden-människa. Hon kallade nämligen upp mig på scenen för att berätta lite om bloggen.
15:35
Nu kommer Fredrik Skavlan. Man kan säga att jag var förband till honom.
Skavlan berättade att han är så glad att man har slutat undertexta honom på SVT eftersom han numera pratar svorsk så bra att svenskarna nu tror att de förstår norska.
– Vet ni vem jag är? säger Skavlan. Man tror nämligen som tv-personlighet att man är kändare än man är. Men det finns faktiskt människor som tittar på en utan att veta att man är den man är.
– Det här med kommunikation är svårt, särskilt när man ska kommunicera om kommunikation. Det är svårt att bedöma vem som är bäst på att kommunicera eller använda sitt språk eftersom man svårligen kan bedöma den grenen.
– I Norge har vi ett stort problem med massa polfarare – de åker till Syd- eller Nordpolen och när de har gjort det, har de inte något mer att göra och måste hitta ett yrke. Och då blir de föreläsare. Vi har så många polfarare som åker runt och föreläser om … något.
15:47
Nu berättar Skavlan om när Robbie Williams fick Fredrik Strage att fria till sin flickvän i tv – när det egentligen var Skavlan som var programledare. Han berättar att han aldrig har fått så mycket beröm för någon intervju som för den. Där han inte fick en syl i vädret!
– Men vad skulle jag göra? Skulle jag ha stoppat honom för att jag ju hade en plan och visste precis hur intervjun skulle ha gått till? ”Ursäkta, men tyst nu Robbie, jag ser att du håller på att skapa tv-historia här, men jag vill också synas.” Nej.
Här är den korrekta (jag hade fel förut):
(Säg till om ni hittar intervjun någonstans med lite bättre kvalitet.)
15:55
Skavlan berättar hur viktigt det är att bli sedd och förstådd. Och att det syns väldigt tydligt efter en sändning.
– Gäster som skulle ha kunnat gå hem för länge sedan, håller sig kvar och cirklar runt studion … för de väntar på beröm! Som sälar väntar på sill! Negativ kritik är bättre än ingenting – man vill ha återkoppling!
Det är likadant som all annan uppmärksamhet. Om man går in i en affär och inte blir sedd, fortsätter Skavlan, går man ut.
– Därför har jag på mig ett par svindyra, svenska jeans som jag köpte i N.Y. Och jag köpte dem bara för att han i affären var så trevlig. Jag ville inte ens prova jeansen, men plötsligt så stod vi bägge två i provrummet! Och affärsinnehavaren sade till mig ”Aldrig i hela min karriär har jag sett en man som bär upp sådana här jeans som du gör just nu”. Aldrig i hela min karriär har jag tagit upp mitt betalkort så snabbt, skrattar Skavlan.
16:02
Och så fortsätter han och berättar om lögner. Om hur vi alla ljuger. En gång träffade han en f.d. gäst som han inte mindes. Men han låtsades och ljög sig blå om att han kände igen henne för att inte såra. Men den f.d. gästen vidhöll att hon såg att han inte mindes henne. Lika envist förklarade Skavlan att det gjorde han visst, men när han ljuger, talar han i falsett. Till slut sa han:
– Jag minns dig visst, men jag minns bara inte vad du jobbar med.
– Jag är vittnespsykolog, sa f.d. gästen.
– Jahaja. Så du såg att jag ljög nyss?
– Jaadå.
16:13
Skavlan har en teori om att de som är folkkära är det för att de säger som det är. De ljuger inte.
– Det handlar om att våga vara närvarande i en situation, när man inte är inne i sina planer och sina förberedelser. Jag har problem med det här. Ibland kan jag titta på mina egna program och tänka ”jaha, jaså, det där blev tydligen sagt”. Man blir distraherad hela tiden och är inte närvarande. När jag intervjuade Kofi Annan kunde jag inte sluta tänka på om jag kanske borde sitta på min kavaj eller inte.
– För att inte tala om hur distraherad man blir av sin egen plan! Tänk er att man ställer en fråga till den man intervjuar. Och i svaret får man svar på den tre nästföljande frågorna! Vad gör man då?
16:25
Nu berättar Skavlan om hur det gick till när han var ung och skulle intervjua två personer och han inte hörde vad de sa eller såg vad de gjorde, för han var bara full av sin egen planering och hur han hade bestämt att de skulle svara.
16:30
När George Harrison dog, intervjuade Skavlan Paul McCartney. Och inte förrän Skavlan var tyst och inte ställde frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.
En gång intervjuade han Meat Loaf, som tog över intervjun och till och med bytte stol med Skavlan. Han insåg under intervjun att han blev fullständigt förödmjukad – men också att han ju hade gjort bra tv och tagit fram den sidan av Meat Loaf som kanske Meat Loaf ville ha fram.
16:41
Såja. Det var det!
Jag har under dagen flera gånger fått frågan ”varför gör du det här?” och har egentligen bara ett vettigt svar:
Det är roligt.
Nu blev jag hungrig.
Men vad du flänger och far! Låter intressant med en språkvårdsdag, skulle jag också vilja ägna mig åt. Fick en liknande spegelupplevelse som den du beskriver: från hemmets trygga spegel med välkänd bild till svettigt cykeljehu med flagnande mascara och lurviga ögonbryn i jobbhissen 20 minuter senare.
Din uppdatering 10.44
Om Du envisas med att skriva Du hela tiden så känns det som att Du försöker sälja något till Dig (mig alltså) och det är inte trevligt att känna sig som en förmodad plånbok på två ben.
Men samtidigt, hur ställdes frågan? Du eller Ni?
Jag tycker att du har så rätt som så! Svårläst och krystat är just vad det blir.
Frågan inbegrep inte alls Ni utan handlade bara om ”Du” — alltså kan man fortsätta skriva Du för att visa att man är artig?
(Och där försöker jag alltså omvända alla till att skippa Du och istället uttrycka sin artighet med formuleringar, ordval och andemening.)
9:38 Du glömde ordet Pitt i slutet av sista meningen.
10:05 Va? Säger och skriver man ”att bero på”? Har jag aldrig hört eller sett.
10:18 Vad är det för fel med regeln ”När? Var? Hur? och liknande”?
10:30 hon
10:44 Håller med. Opsalut.
Jisses, vad du hänger med i svängarna! Jag är ju på Språkvårdsdag, fast jag sitter kvar vid mitt skrivbord.
Har hunnit till 10.30 – tur att det blev brandlarm så jag kanske hinner läsa resten …
Äsch, var är ångerknappen när man behöver den?
”… så hinner jag kanske läsa resten …”
Måste bara inflika att beror på [nej, skriver folk verkligen så!?] de Paulas konstiga idé om Twitter och ålder:
Jag HATAR när folk påstår att de är för gamla för x eller y. Nej, du är inte för GAMMAL, du råkade bara ha passerat den ålder där man tar till sig saker inom ett visst område enkelt och utan att tänka sig för. För en del inträffar den ålderspassagen när de är 14, väldigt många når den någonstans i trettioåren men vissa når den först när de varken kan se, höra eller förstå.
Det handlar nämligen om INTRESSE.
Bah.
Ja, jag är till exempel alldeles för gammal för handboll.
Håller helt med Malinka!
T.ex. har jag upptänkt att min käre make är en kvarleva från en tidigare generation när det gäller förhållande till mobil, sms, bloggar, facebook, twitter (men spelar gärna spel på Internet) och mina barn uppvisar liknande tendenser.
Betyder ”använde in te vice” användarinterface? Jag trodde de flesta sa gränssnitt.
Och flikan heter Tilde, som ~, inte Tilda.
Tack Christer — där åkte text ut som inte var riktigt färdig. Det skulle stå ”använd inte vice,”
Jag hade skrivit Tilda hela två gånger, nu står det ~ istället.
Jag tycker Du har helt rätt. Förlåt. Jag kunde inte låta bli. Och dessutom skulle jag (som copywriter) vilja lägga till att om ett företag skriver Du och Ni framstår de som ofattbart mossiga. Inte artiga. Plus lite lismande som Cecilia N var inne på här ovan.
Undrar jag om det där var rätt klipp med Robbie Williams …
Var det Tilde som var skicklig som fick upp dig på scenen, eller var det du som var lika skicklig som Pippi Långstrump på cirkus?
Det var fel klipp, Cecilia N! tack! Nu är det rätt — men ganska dålig bild. Nåväl, man ser i alla fall vad som händer. (Hoppas ljudet är ok, jag sitter på ett bibliotek och kan inte sätta på volymen och har trampat sönder>/i> mina hörlurar.)
”Vi måste alltså börja skriva ”smutsigare” för att folk på internet skriver så.”
Förstod först inte. Ordet är ju rättstavat, en nu inser jag- nya stavningar och uttryck.
Egna undringar
-sms och twittrande, och dess koncentrerade språk inklusive förkortningar. Hur kan det tänkas påverka vårt framtida accepterade skriftspråk?
-ungdomars frekventa bloggande med stort utnyttjande av nystavning och nyord. Kommer de fortsätta med detta när de blir journalister/kulturredaktörer?’
(Tänk vad positivt det är att så många ungdomar bloggar- vilken språkträning. Gäller ju även sådana som enbart kommenterar)
Vad kommer språkpolisen att tvingas acceptera, vad gäller det nya svenska skrifspråket innan hon lägger av?
Stor generell fråga .
Svar i kommande blogginlägg?
Bra idé, Örjan! Om inte annat för att jag själv ska kunna reda ut tankar och funderingar – även om det bara är fantasier om framtiden.
(Och framsynt har jag då aldrig varit med någon större framgång.)
Jag har bara sett ett enda Skavlanprogram i hela mitt liv, och det är precis det med Strage och Williams. Men det med Meat Loaf hade jag velat se! Nu ska jag kolla om det är till det inslaget som din Meat Loaflänk går.
Nähä. Då får jag leta på DuTub.
Skavlan är sympatisk. Fast det kanske mest beror på programformatet? Det är rätt trevligt att lyssna på människor som pratar med varandra utan morgonsoffans {ett litet mord} reklampauser {en eldsvåda} och avstumpande {nu ska vi laga något dyrt och avancerat som du inte kommer att äta till middag ikväll}.
För övrigt vill jag bara meddela att båset spinner sina sambandstrådar över Europa – i detta nu sitter min vän Dirigenten och käkar med Niklas. Vi hälsade ju på i lilla stugan på Gotland i somras, och då konstaterades det att vi alla tre hade rätt mycket gemensamt, samt att de två hade London in common i höst. Niklas, jag är avis om du lyckas pricka en föreställning där Dirigenten får rycka in!
Miss Gillette: säg till om du hittar — jag sitter på tåg med modemuppkoppling och då funkar Youtube som folie på svarta tavlan. Eller hur det nu var.
Luna: jag känner en rödhårig dirigent som har spelat basket.
Det tog ett tag innan jag fattade vad lingonen gjorde i din text.
Rödhårig som spelat basket …
Hm.
Är det någon från det legendariska brännbollslaget ”Visst är det fint att älska med rödhåriga”?
Det var alltid kul att se deras matcher.
Tyvärr hittar jag inget. Hoppas nån annan tubterrier kan apportera bättre. När sändes programmet?
Luna, middagen är aväten, både huvudrätten och chokladfondanten. Ingen av oss var rödhårig och ingen spelade basket men vi hade väldigt trevligt!
Kul att detta inlägg dyker upp i min RSS-läsare kl 23…
Så fantastiskt att du rapporterat precis som kvällspressen gör under viktiga rättegångar! Det slår an en positiv ton som jag uppskattar!
Jag är rysligt imponerad över hur du verkar minnas långa repliker ordagrant. Hur hinner du få ner allt? Skavlanbiten var intressantast och jag kan inte låta bli att undra om det beror på att det är för att Skavlan var intressantast av dem alla eller om det var du som lyckades få honom att framstå så.
PS: Jag har inga chockerande avslöjanden att göra om mitt samröre med nämnda Skavlan. DS
Nämen Suvi, ingenting om varken bröst eller sängliggande?
Jag tror att Skavlan var … karismatiskast. Men framför allt var han en väldigt duktig berättare.
Joru Bengt, nu får du ligga i för att hinna läsa allt. För att inte tala om Niklas, som måste ligga efter nu när han har varit ute och rullat hatt och haft sig. (Vilket jag också har gjort. Mer om det imorrn.)
Nix, jag ligger inte efter, jag ligger ner. Med datorn på magen. Det går ganska långsamt att skriva men det går.
Tssst, du ska ha datorn på benen och använda låren som ett uppåtvinklat skrivbord, Niklas. Knäna ihop, men fötterna isär. Knatter, knatter går det ganska snabbt.
Ja men det passar inte riktigt med slipningen på mina progressiva glasögon. Läsandet blir lixom suddigt.
http://www.youtube.com/watch?v=-NKXNThJ610
Knän ihop och fötterna isär är inte en speciellt manlig position. Vi vill ju gärna vara lårbreda.
Niklas, det är nästan fånigt roligt att du är där med min Bästa Kompis. Fast jag hoppas att du inte har sagda Dirigent i sängen, förstås.
Och vilket roligt klipp!
Vilken rolig och bra vinkling från Språkvårdsdagen. Du har lyckats fånga mycket av det väsentliga. Jag ville bara säga att jag räckte också upp handen när frågan ”skulle du döma mig?” kom. Dessutom satt jag och väntade på att bli lite fördömd av Jessika G för jag tillhör typen som missbrukar, och älskar att använda…när jag jag skriver. Det kan jag bara inte sluta med.
Vilken härlig dag det var igår och var jag inte lite förälskad i Skavlan redan innan så är jag det definitivt nu!
Luna, lugn bara lugn. Men vi hade väldigt trevligt och babblade oavbrutet i närmare fyra timmar.
Luna,(igen) jag hoppas du läser Christer Hermansson ”Kulturchefen” som recenseras i DN (papperstidningen, hittar den inte i nätupplagan) idag. Den verkar innehålla massor av bra idéer!
Den där powerpoint-bilden – så konstigt man kunde läsa den. Det gjorde jag. Högt upp till vänster läste jag Från ett ideal format av överheten ett särskrivet ”idealformat”. Så van vid särskrivningar att det påverkar en läsande; farligt. (”Ett ideal som formats” hade ju varit riskfritt.) Längst ned till höger på skärmen läste jag inseminering. Man väntar sej vad som helst när folk kommer i gång och föreläser, nya djärva grepp på alla vis, inget skull förvåna en. Bort med intimisering och fram för inseminering – rationellare, antagligen.
Såg du att jag vinkade till dej, Lotten?
Va? Var vinkade du till mig, Ökenråttan? (=Nej, jag såg inget! Gah! Mäh! Pah!)
När det gäller PPT, är det så enkelt att göra dem riktigt, riktigt bra. Och ännu enklare att göra dem halvbra, vilket är tillräckligt ibland.
niklas: Den var cool!
Tack för en fullödig, intressant och rolig rapportering. Det känns som att jag också var där.
Vill bara tacka för en underbar redogörelse för vad som pågick igår. Vill bara poängtera att jag minsann älskade din t-shirt men fick aldrig riktigt chansen att säga det till dig. Och så är det underbart att höra att någon annan också ser likheten mellan Skavlan och Palin, folk brukar se her konfunderade ut när jag säger det. Eller så kanske de inte vet vilka det är jag pratar om?
Jobbar och hinner inte läsa hela rapporten just nu, tyvärr. Men undrar bara nyfiket: är du säker på att det var Tildes egen man som hon kysste intensivt?
Jag tänkte bra länge på samma sak, Lo. Och funderade både en och två gånger på om jag fick skriva om det eller ej. (Jag har ju inte en susning om hur hennes man ser ut!) Men sedan visade det sig att jag hade haft rätt — och att det var ok att skriva om.
Jenny: Jag har inte tänkt på det förut, men där på bilden är han ju Palin! Så, Katarina, du är kanske lite förälskad i Palin också?
Kolla nu på Niklas länk — det är ett roligt klipp.
Är du säker på att du inte har någon ”dialekt”? Jag tycker du låter som uppfrån landet, liksom.
Jag? Dialekt? Jomenvisst!
(Om jag får välja, pratar jag lite norrbottniska. Men jag tycker själv att det är en platt, trist och mesig norrbottniska.)
Vilket roligt och intressant inlägg!
Jag vill inte läsa talspråk, jag tycker det är sorgligt att mina barn inte får lära sig skrivreglerna i skolan och jag ogillar när jag, som är en lekman på området, noterar språkfel gjorda av journalister och författare.
Nyligen var jag på en fem-dagars konferens. Från 9:00-17:30 alla dagar hölls 15-minuterspresentationer i ett rasande tempo. Nu ska jag plita ihop en reserapport från den konferensen och jag önskar att jag gjort som du, skrivit rapporten direkt, live på plats. Jag fyllde två block med kludder, som jag måste renskriva istället.
Ditt inlägg är både bra skrivet och intressant: en avslöjande rapport från besserwissrarnas förening för inbördes beundran. Och en hel dag: det måste ha känts som ett gammaldags väckelsemöte. Men alla deltagarna var väl redan frälsta.
”Språkets ambition får aldrig vara att distansera folk, det måste föra alla närmare varandra.” Det betyder alltså att vi alla måste uttrycka oss som fjortonåringar? Räkna inte med mig, jag kan många fina ord och använder dem också.
Jag skulle heller aldrig säga ”gränssnitt”, ”pekdon”, ”freestyle”, ”utloppsledning” eller ”lokalvårdare.” Likaså envisas jag med ”fnutt” på ”muséet” eftersom det heter ”muséet” och inte ”muset”.
Eftersom jag huvudsakligen vistas i tyskspråkig omgivning skrev jag länge Du men gav upp eftersom jag kände mig mobbad på nätet. Men jag tror jag skall börja nu igen.
Får jag någon med mig kan vi starta en Befrielsefront!
Vabaha, nä nu jävlar Bengt – ”en avslöjande rapport från besserwissrarnas förening för inbördes beundran.”
Eller vänta. Jo, det stämmer nog. Sådana äro vi.
Pysseliten: Jag brukar rekommendera till och med mötessekreterare att sitta med datorn i knät. Man blir så himla effektiv och klarsynt, liksom.
Tack för bra rapportering. Särskilt tack för Skavlan-referatet, jag hann inte stanna och lyssna på honom. Jag gillade verkligen din t-shirt, men var i vanlig ordning lite för tillbakadragen för att gå fram och säga det.
Oss språkpoliser emellan tror jag väl att du menar att man ”menar” Evas mamma i stället för att man ”manar” henne?
Oh, tack Lena! Inte ens jag har orkat läsa allt som jag skrev. Nu ska här korrigeras!
Niklas, jag ska ge mig på Kulturchefen och lovar att länka till möjlig recension författad av mig själv. Kulturchefen skriver om kulturchefen som skriver om kulturchefen. Som en stor kanelbulle, och så blire mörkt.
Tack Luna, jag ser fram emot den recensionen. Tveksamt om jag läser boken själv, nöjer mig förmodligen med din kria.
Annars regnar det i London.
Annars regnar det i London, som en logisk följd av att du inte kommer att läsa boken, eller?
Här är det minusgrader, men på måndag dras det till breddgrader med plus tjugo och sådant. Helt abstrakt. Heja höstsemester!
Apselut! Eller möjligen kanelbullen. Eller så börjar jag med prequelen. Jag kan inte bestämma mig. Och ja, mörkt blir det.
Non sequitur-fenomenet tenderar att uppträda betydligt mer frekvent fram på småtimmarna. Gå nu och lägg sig!
Instämmer för övrigt med Bengt O. Visst kan man tala med bönder på böndernas vis, men det är roligare med lärde män och latin.
Roligast är dock när man försöker och det blir fel! Hellre lyss till den sträng som åtminstone försöker. Till och med en dramatisk rekapitulation av ett sjukhusbesök blir ju till humor när någon sägs hamna i despirator på defensiven. Och nu följer jag min egen uppmaning.
Tack för du återgav Skavlan-intervjun!
(här hoppadejag över att:et)
Tur för mig att språkpolisen ej har hittat min sida – för jag stavar t ex alltid vi med stort dubbelve = Wi – och jag skriver alltid du som Du.
Att jag skriver vi som Wi – hänger samman med att jag nästan aldrig använder pronomet man – för det tycker jag rimmar illa med att man är en mansperson – och att man som kvinna därför ej skall behöva sänka sig till den nivån.
Wi gör lättare för mitt ”körda” ego att förstå – att det innefattar mig själv också.
Språkpoliserna skulle nog, som så mycket annat, passa bra i TrögFattarFöreningen (video ca 4 min) trorJag. 💡
Wi anser oss faktiskt nödsakade att testa wi-formuleringen för att kolla hur det funkar i det moderna språkbruket trots att wi inte tidigare har insett problemet med man, Josef.
Malin: gå genast och ställ dig i skamvrån. Basta!
Wi meddelar härmed att det känns lite krångligt med wi. Men wi tycker verkligen att det ger språket en ny dimension och w:et en renässans.
Aaaaaaaaaaah: ”Hellre lyss till den sträng som åtminstone försöker.”
DET ska jag säga i tid och otid.
Jag tar tillbaka det här om trögfattarföreningen – och Wi hoppas nu på att språket fortsatt kan förändras. 🙄
Förändring = rörelse = liv. Stillastående = död.
[…] A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens […]