Du, vilken är skillnaden i innebörd, eller i värdeladdning, mellan ”att sätta någon på piedestal” och ”att bära någon på sina händer”? Jag har fått för mig att det är i stort sett samma sak, men att piedestalen implicerar att man alltid är helt okritisk samt att uttryck nummer två bara kan tillämpas på två personer som står varandra väldigt nära.
/Marianne
Svar:
Hej Marianne!
Jag sitter på min mammas födelsedagskalas (74 år blir hon), och läser lite mejl och skakar på huvudet – för jag kan inte känna vad ”att bära någon på sina händer” har för värdeladdning. Men vi diskuterar det här mitt i blåbärspajen och kommer fram till något:
Mamma kan svara bestämt – hon som vill bli buren genom lifvet.
– En man som älskar en kvinna väldigt väldigt mycket, bär henne på sina händer! säger mamma.
– Nejmen, vänta, säger min Broder Jakob. Kan det inte vara tvärtom en kvinna som älsk…
– Men kvinnor brukar inte bära män! säger mamma.
– Jamen om du har en väldigt storvuxen kvinna som bär sin lilla kvinnliga partner på sina hä…
– Äh, nu blir du ju bara fånig!
Så nu är grälet i full gång. Argument och vaniljsås flyger genom luften, men ungefär så här har vi enats om att det nog är:
Att sätta någon på en piedestal: ett förhöjande, glorifierande av någon (kan vara både positivt och negativt).
Att bära någon på sina händer: ett stöttande, hjälpande av någon (enbart positivt).
Man kan alltså (enligt oss) inte bära någon på sina händer om man ”bara” är vänner.
Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.
Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:
1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter ”nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!
Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.
Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:
Italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.
2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.
På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.
En sådan här tror jag visst att det var.
När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.
3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.
Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)
