För drygt två år sedan blev jag skitförbannad, och igår fick jag anledning att i morgonradion berätta om hur det gick till eftersom jag blev … ehrrrm … påmind om den inte särskilt muntra höstdagen 2005. Så här var det:
Jag skulle ta ett förmiddagståg till Stockholm, och var tvungen att ta bilen till stationen. Redan här är förutsättningarna dåliga: parkeringen är alltid full och inte ens om man som jag är i god tid, är det riskfritt. Men denna dag hade jag tur – en tjej med dåligt bilsinne höll i en liten pyttebil på att backa ut för att lämna en plats till mig. Förmodligen svettades och svor hon, för det tog en halv evighet och hon betedde sig som om den lilla bilen var ett truckmonster med tre släp. Skriiiitsch sa det i växellådan. Men jag satt lugnt och väntade, med bilen i rätt svängposition och med blinkern blinkande.
Precis när tjejen lyckades backa ut, kom en idiotkarl och snodde parkeringsplatsen rakt framför mina ögon.
Och det var då jag blev arg. Jag klev ur min bil och knackade på karlns fönsterruta.
– Flytta dig härifrån! Du smet ju förbi mig och tog min plats! sa jag.
– Hur skulle jag kunna veta att du ville ha den?
– Jag stod ju och väntade med blink…
– Jaja, men det kan inte jag ta hänsyn till! Jag måste med tåget, sa han.
– Men jag måste med samma tåg! Jag har 100 personer att föreläsa för!
– Det kan jag inte ta hänsyn till! sa han, klev ur sin bil och låste den.
– Skitstövel! Förbannade skitstövel! sa jag, men gav upp eftersom jag ju hade bråttom till tåget.
Men. Jag hann inte med tåget och kom försent till min egen föreläsning, vilket är ytterst olämpligt när man är egen företagare och mån om sitt rykte. Min hämnd blev att jag
- lade ut en arg text liknande denna på min dåvarande blogg
- genomgående kallade idioten för troglodyt
- kollade upp troglodytens registreringsnummer
- mejlade hans företag för att berätta hur en viss anställd betedde sig med tjänstebilen.
Sedan väntade jag. Det tog inte lång tid innan troglodyten mejlade mig och berättade att han
- ju hade haft feber och mådde dåligt och därför inte visste vad han gjorde
- var på väg till ett läkarbesök
- hade ljugit och alls inte skulle med tåget
- hade barn på samma dagis som jag.
Nämen så trevligt. Slutet gott, allting gott? Jag förlät honom. Och tänkte inte mer på det. Men igår när jag i arla morgonstund satt på bussen och mejlade och läste bloggar, kom en i mina ögon helt främmande man fram till mig, tog mig hårt i handen och frågade om jag visste vem han var.
– Ööööh, neeej. (Men det är bombis en radiolyssnare som ska ge mig beröm, hann jag tänka.)
– Det är jag som är troglodyten.
– Ojoj, ojoj. Nämen. Haha! Men hoppa nu av bussen så att du inte missar tåget! sa jag uppriktigt.
Fast visst hade det varit coolare om jag hade sagt det med en röst som dröp av ironi?
Uppdatering
Ha! Jag är förföljd! Kolla i kommentarerna!
