Hoppa till innehåll

Månad: mars 2008

Minns mig för att jag … vaddå?

I släkten här har vi en av sjutton veterinärer. Han lär under tidigt 1900-tal ha dött en hiskelig död av kobett. Som sedan visade sig vara galopperande syfilis. Men man skyllde på en infekterad spene som hade gett honom blodförgiftning. (Hej alla läsande släktingar som kanske vet bättre – mejla mig.)

Och så har vi finsläkten på mammas sida – en massa Eurenius. Den stora anfadern (f. 1625) som var den duktigaste och mest upplyste skrev långa drapor om hur han hade varit med häxor. Britta Magdalena var en mystisk kvinna som utan förklaring ”blev av” med sina barn, som istället uppfostrades av någons moster. För att inte tala om en annnan av mammas förfäder som ”dog av åskan”, men som inte är ihågkommen för något under sin livstid.

Men moster Rut! (Min mammas moster, that is.) Hon, som kallades ”faster Snutte” åkte motorcykel på väggar i Ryssland, men dog i en bilolycka i Schweiz. [schveits]
moster rut i rysland bilolycka faster snutte schweiz

Share
Lämna en kommentar

Föräldrauppror som rebellrevoltör?

Jag attackerar min Femtonåring med frågor om hur man idag revolterar mot sina föräldrar. Han berättar om emo (med vederstyggligt plural: emos) som färgar håret svart, svärtar ögonen och har svarta kläder (tajta brallor) med röda detaljer och helst converseskor. Tydligen vill emosarna inte själva kallas emo utan bara ”alternativa”.

– Om du skulle vilja revoltera mot oss, hur skulle du göra då? frågar jag honom.
– Va? Varför skulle jag vilja det? svarar han och pekar på först sina jeans och sin hoodie och sedan på mina exakt likadana jeans och identiska hoodie.
– Alltså, du vill ju inte vara som vi töntiga vuxna – hur skulle du kunna markera det?
– Ok … öh, propellermössa och alldeles för små kläder?

Hopplösa unge. Swingpjattar och nalensnajdare gled ju runt i stora kavajer och hattar på 1930-talet – ska jag kanske tipsa honom?

Mods år 1964.

Raggare, skinnknuttar, mods, punkare, hårdrockare, syntare, hipphoppare och den mystiska grupp som nu har jeansen på halva rumpan har följt – alla för att (väl?) irritera den äldre generationen. Långt hår, yviga polisonger som går vilse i mustaschen och borttappade bh:ar har förstås följts av rakade skallar och en och annan strut- eller balkong-bh.

Nyss lärde jag mig att det i början av 1900-talet fanns en ungdomsgrupp som hette Wandervögel (ja, plural med umlaut). De levde sunt och enkelt och idkade friluftsliv och sjöng trevliga sånger i protest mot den äldre generationens konstlade, tillgjorda liv. Nämen så trevligt!

– Nä nu jävlar ska jag irritera mina föräldrar!
– Ja! Låtom oss tillsammans sjunga en sång och gå en promenad!

Så, ack bloggläsare, hur har ni revolterat?

Jag själv och mina barn är dåliga revoltexempel. Jag skolkade visserligen under tre månader den första terminen i gymnasiet, och visst hade jag supersnäva jeans … men annars är det ont om rebellerfarenheter. Den djefla mannen revolterade genom att tvinga sina föräldrar att inte titta på tv. Det värsta jag kunde ha gjort mot mina föräldrar hade nog varit att konsekvent stava fel eller strunta i regeln om dubbelt supinum.

 

Om detta hade varit mina föräldrar hade jag bara behövt kamma mig och stryka en knytblus.

 

Fotnot:
Ordet ”hiphopare” (se ovan) stavas inte med fyra s fyra p. Men det tycker jag att det ska.
Tillägg:
Man lär sig massor om emosar i kommentatorsbåset.
Share
42 kommentarer

Igår kom jag på en sak

Igår på väg till radion satt jag som vanligt och mejlade och surfade. Resan tar bara en kvart, men jag hinner fantastiskt mycket samtidigt som jag har radion i öronen och skygglappar så att jag inte ser någon som känner mig och som vill tala om livet och vädret. Jag är alltså helt komplett asocial 06:31–16 06:46. Då tä…

Nej, det var ju inte det jag skulle berätta om.

I radion yrade vi om hur vi älskade våra Macdatorer och hur konstigt det är att materiella ting kan generera så starka känslor och att det känns som om vi numera inte kan leva utan datorn, när en av de andra på redaktionen rusade in och sa att vi ju var på tok för sakfixerade för hon kunde i alla fall inte leva utan sin Leffe. Helt korrekt, sa vi och försö…

Men det var ju alls inte det jag skulle berätta.

Efter radiojobbet kastade jag mig på tåget för att åka till Stockholm och föreläsa. Jag åt en utsökt macka med brie och salami, men fick en chock när allra sista tuggan bestod av en oliv i en jättestor smörklump. Mannen bredvid mig vi…

Fast nu kom jag bort från ämnet.

I föreläsningslokalen var stora vita tavlan ovanligt kletig och svår att sudda ut när jag kom dit, så jag bad om en sådan där sprutflaska som sprejar bort gamla anteckningar – och som får mig att verka noggrann och renlig. ”En som bryr sig om att the white board ser fräsch ut måste vara synnerligen kompetent” ska deltagarna tänka. Det första som hände var att när kurssekreterarna strömmade in, lyfte en av dem på huvudet och drog ett djupt andetag.

– Åååh! Här luktar det ju … sprit! sa hon med ett förväntansfullt leende.

Men inte var det sprit jag skulle berätta om. Utan om en av kursdeltagarna.

Ibland står jag inför en grå massa och talar utan att någon utmärker sig förrän efter kanske tio minuter. Ibland är det en arg karl med armarna i kors längst fram till höger som sätter stämningen tills jag börjar berätta om citattecken, för då blir alla på bra humör. Men igår behövde jag inte titta på någon annan än Bodil, som satt någonstans i mitten. Här är mitt kärleksbrev till henne:

Bästa Bodil!
Du är den i särklass bästa åhörare jag någonsin har haft. Visserligen sa du inte ett ljud under föreläsningens tre timmar, men du såg från första sekund helt salig ut. Du log, du lade huvudet på sned och rynkade pannan, du gapade av förvåning, du ruskade på huvudet och jag tänkte att snart skriker du Halleluja! och ställer dig upp med armarna uppåt sträck som jag när vi gör mål i VM.

Tack!

Och detta är vad jag kom på: jag älskar Bodiltyper.

Inte Bodil, men ett liggande halleluja.
Share
23 kommentarer

Fråga:

Hur kommer det sig att man säger:

  • i Irland men på Island
  • i Globen men på Hovet?

Tack för svar på förhand!

/Alex, Stockholm

Svar:

Irland heter det om man menar landet, dvs Eire. Menar man Den gröna ön ska det heta på Irland, liksom på Island. Regeln är att en ö är man på.

Den andra frågan är knepigare. Att säga ”på Globen” är väl inte helt otänkbart, och jag får 41 500 träffar på den varianten i (på?) Google. Men jag får förstås ca en miljon träffar på ”i Globen” …

”I Hovet” ger 9 000 träffar och ”på Hovet” 130 000 st. Och då har jag kollat att det allra flesta träffarna gäller just idrottsarenan. En viss osäkerhet här också.

Normalt använder man i om det är fråga om inuti. Men regeln håller inte alltid. Man säger ju i en taxi, men på en buss.

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att om man säger att man är på en glob så är man på utsidan. I en glob betyder inuti. Och i Globen är man ju inuti. Ordet Hovet kommer ju från stadsdelen Johanneshov, och en sådan kan man förvisso bo på. Ett närliggande exempel är att man bor på Söder (men i Vasastan).

Still confused, but on a higher level?

/Per

Share
2 kommentarer

Jajajajaaaa: mitt jobb

Abbes pappa formar händerna till en tratt och ger oss alla order att berätta om vad vi till mans har för yrke. Jag drar som vanligt vid ordergivning något gammalt över mig, ynkar en liten stund och gör sedan som jag ska.

Så här hade jag velat skriva:

”Jag är som ni alla vet en världsberömd skådespelerska. Sedan fem år jobbar jag endast med Johnny Depp. Kalla mig petig, men så är det när man faktiskt inte längre måste jobba för brödfödan.”

But no. Jag jobbar helt enkelt häcken av mig.

1. Radioprat februari–juni. Det innebär att jag kl. 07–10 står i en radiostudio och lattjar med lyssnarna och spelar inte särskilt upphetsande musik. Som jag inte själv får välja.

Min roliga kollega Zoni vid spakarna.

 

Att hitta på pratämnen och formulera sig är bara roligt och intressant samt okomplicerat. Att inte somna stående kl. 10:15 är däremot nästintill hopplöst – detta jobb sliter på hjärnfunktionen som en rejäl fylla, vilket komplicerar planeringstiden fram till 12:00 när jag får gå hem. (Jag hoppas att tröttheten bara beror på att jag är ovan.) Betalningen är kass om man som jag bara jobbar fem timmar per dag och är frilans med eget företag som kostar pengar.

2. Skriverier för t.ex. Språktidningen. Det är hur lätt som helst och en dans på rosor. Och ger yttepyttiga kaksmulor när det gäller betalning. Om jag fick välja, skulle jag skriva en artikel per dag och sälja dem för 100 000 kr styck. Realist har jag aldrig varit.

3. Redigering av text – jag arbetar som en redaktör och tvättar bokstäver som besudlats med språkfel i allt från offentliga utredningar till kokböcker.

Del av älskade SIS 03 62 01.

 

Det sker numera oftast rakt in i datorn, men jag tycker mest om att skriva röda korrekturtecken på papper. Det får mig nämligen att se kompetent ut, vilket jag alltid är men inte ser ut att vara. Betalningen är ok eftersom jag njuter så vansinnigt av att inte behöva resa mig ur sängen för att börja tjäna pengar. (Pun not intended.)

4. Föreläsningar om moderna skrivregler – om hur man skriver roligt, om hur man skriver i största allmänhet och hur man gör för att i skrift göra sig förstådd på ett informativt sätt. Och mina föreläsningar äro de roligaste. Därför tjänar jag relativt bra på dem. Problemet är bara att nu när jag jobbar i radio så mycket, måste jag tacka nej till föreläsningar. Nä, jag kommer aldrig att bli rik på pengar.

5. Bloggand… eller nej, det räknas kanske inte som jobb? Eller kan man ta upp sådant som tar tid och som man har nytta av men som inte genererar någon inkomst? Ok, nej.

Ni som nu svarar på denna s.k. utmaning, kan väl lägga till vad ni skulle vilja ha för yrke? Jag gör så här:

6. Basketproffs i USA hade jag velat vara.

Share
30 kommentarer

Äckelpäckel och ideellt arbete

– Äntligen fredag! tjoar man.

Sedan blinkar man till och så är det måndag morgon.

Denna helg (liksom alla andra) är det basket och basket och basket. Ungdomsmatcher, damligamatcher, herrmatcher och kioskförsäljning samt golvsopning. Ideellt arbete is my middle name. När basketen tar slut, är det orienteringssäsong. Då städar vi djurparken.

Här sitter jag i sekretariat med en tidtagningsdil… pinne. Men det gäller att inte titta på den, för då blir logiken helt fel. Sedan när är rött färgen för start?

 

I pausen mellan två matcher hittade jag och en tvåmetersman (vars fötter inte fick plats på bilden) en soffa med perfekt utsikt mot planen och uppvärmningen. Klart att man tar fram datorn då.

 

Snart ska vi gå in här och hämta vatten till kaffekokning åt sponsorerna. (Nu kommer den egentliga anledningen till att jag bloggar direkt från basketläktaren.)

Stans sporthall är inte ny. Den byggdes 1956 och borde liksom Borg & Stenmark ha pensionerats för ett tag sedan. Speakern måste artikulera som en talpedagog för att publiken ska höra. Man ser extraväggar som är uppbyggda av omålad plywood, damm och smuts i många hörn samt handbollsklister överallt … men man ser inte många tekniska finesser. (Det är alltså samma hall som jag var i på Kentkonserten i torsdags.)

Här är vasken där vi hämtar vattnet till kaffet … (klicka gärna för förstoring).

 

Månne får jag nu skäll för att jag har offentliggjort detta. Men det är faktiskt för läskigt för att inte berättas om. Hur noggranna vi än är, hur mycket vi än sköljer och putsar, är risken stor att en och annan kemikaliebasilusk smyger sig ner i kaffet. Fast det kanske bara rensar tarmarna?
Share
20 kommentarer

Troglodytrepris

För drygt två år sedan blev jag skitförbannad, och igår fick jag anledning att i morgonradion berätta om hur det gick till eftersom jag blev … ehrrrm … påmind om den inte särskilt muntra höstdagen 2005. Så här var det:

Jag skulle ta ett förmiddagståg till Stockholm, och var tvungen att ta bilen till stationen. Redan här är förutsättningarna dåliga: parkeringen är alltid full och inte ens om man som jag är i god tid, är det riskfritt. Men denna dag hade jag tur – en tjej med dåligt bilsinne höll i en liten pyttebil på att backa ut för att lämna en plats till mig. Förmodligen svettades och svor hon, för det tog en halv evighet och hon betedde sig som om den lilla bilen var ett truckmonster med tre släp. Skriiiitsch sa det i växellådan. Men jag satt lugnt och väntade, med bilen i rätt svängposition och med blinkern blinkande.

Precis när tjejen lyckades backa ut, kom en idiotkarl och snodde parkeringsplatsen rakt framför mina ögon.
Och det var då jag blev arg. Jag klev ur min bil och knackade på karlns fönsterruta.

– Flytta dig härifrån! Du smet ju förbi mig och tog min plats! sa jag.
– Hur skulle jag kunna veta att du ville ha den?
– Jag stod ju och väntade med blink…
– Jaja, men det kan inte jag ta hänsyn till! Jag måste med tåget, sa han.
– Men jag måste med samma tåg! Jag har 100 personer att föreläsa för!
– Det kan jag inte ta hänsyn till! sa han, klev ur sin bil och låste den.
– Skitstövel! Förbannade skitstövel! sa jag, men gav upp eftersom jag ju hade bråttom till tåget.

Men. Jag hann inte med tåget och kom försent till min egen föreläsning, vilket är ytterst olämpligt när man är egen företagare och mån om sitt rykte. Min hämnd blev att jag

  • lade ut en arg text liknande denna på min dåvarande blogg
  • genomgående kallade idioten för troglodyt
  • kollade upp troglodytens registreringsnummer
  • mejlade hans företag för att berätta hur en viss anställd betedde sig med tjänstebilen.

Sedan väntade jag. Det tog inte lång tid innan troglodyten mejlade mig och berättade att han

  • ju hade haft feber och mådde dåligt och därför inte visste vad han gjorde
  • var på väg till ett läkarbesök
  • hade ljugit och alls inte skulle med tåget
  • hade barn på samma dagis som jag.

Nämen så trevligt. Slutet gott, allting gott? Jag förlät honom. Och tänkte inte mer på det. Men igår när jag i arla morgonstund satt på bussen och mejlade och läste bloggar, kom en i mina ögon helt främmande man fram till mig, tog mig hårt i handen och frågade om jag visste vem han var.

– Ööööh, neeej. (Men det är bombis en radiolyssnare som ska ge mig beröm, hann jag tänka.)
– Det är jag som är troglodyten.
– Ojoj, ojoj. Nämen. Haha! Men hoppa nu av bussen så att du inte missar tåget! sa jag uppriktigt.

Fast visst hade det varit coolare om jag hade sagt det med en röst som dröp av ironi?

Uppdatering
Ha! Jag är förföljd! Kolla i kommentarerna!

Share
31 kommentarer