– Döööhden! brukar jag mullra ibland för att ta udden av allvaret.
Det är inte alltid populärt. Men jag kan respektera både död och sorg med en blinkning, så det så. Om mina gener inte spelar mig ett spratt, har jag runt 50 år kvar och det räcker gott och väl för att fundera ut en lattjo begravning och en cool gravsten. Kanske kan prästen och kantorn spela upp en liten dialog? (Fuska nu inte. Läs orden.)
Döden: Jag sågar ner ditt träd eftersom din tid är ute.
Skat: Det går inte, jag har inte tid.
Döden: Har du inte tid?
Skat: Nej, jag har min föreställning.
Döden: Den är inställd, på grund av dödsfall.
Skat: Men mitt kontrakt?
Döden: Ditt kontrakt är uppsagt.
Eller:
Mr. Praline: He’s not pining! He’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! He’s expired and gone to meet his maker! He’s a stiff! Bereft of life, he rests in peace! If you hadn’t nailed him to the perch he’d be pushing up the daisies! His metabolic processes are now history! He’s off the twig! He’s kicked the bucket, he’s shuffled off his mortal coil, run down the curtain and joined the bleeding choir invisibile! THIS IS AN EX-PARROT!
(paus)
Owner: Well, I’d better replace it, then.
Igår svamlade Swanberg för sista gången – i sin egen dödsannons.
”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar råttor är det en bra katt”, lär Deng Xiaoping ha sagt. Bara så att ni vet.Humor och populärkultur kan förstås vara på dödligt allvar. Den vackraste begravningsmusiken jag har hört var t.ex. Sunny Side of the Street på min farbror Stens begravning. Själv funderar jag förstås på instrumentala versioner av Knocking on Heaven’s Door eller helt tvärtom Highway to Hell samt ont-style: italic;”>Another One Bites the Dust. Sådär så att mina inhyrda gråterskor ler mellan hulkningarna.
Aaaah. Nu vet jag:
Tillägg från kommentatorsbåset:
Från Graham Chapmans minnesstund.
Robert Klein intervjuar Pytongänget om sorgen efter Chapman.
Massa rolig läsning.
(Tack Pseudonaja, Ö-helena och Cecilia N.)
