Ända sedan hakke förra veckan berättade att han har en skruv lös som tycker att jordnötssmör passar bra med kaffe, har jag funderat. Jag måste ju ha en skruv lös jag också. Om inte annat så vill jag ha en skruv lös bara för att få berätta om vad den tycker om. Ok:
Jag gillar verkligen inte nötglass och verkligen inte kolasås. Men tycker att det är helt ok med regnväder.
Fast hur vrickat är det? Inte särskilt. Så jag funderade en stund till.
Så kom jag på det – jag skulle trots att jag har fem barn ändå vilja ha fler. Den djefla mannen är på min order steriliserad, så det är alls inte aktuellt. (Det var ungefär som när någon som är begiven på vin säger ”Åh, öppna inte en till, då kan jag inte låta bli att dricka” eller som när folk inte tar ut pengar för att de då måste göra av med dem.)
Jag sneglar på små barn i barnvagn och tänker att jag nog skulle kunna sno hem dem utan att skämmas. Jag går omkring och hoppas att jag ska möta ett en liten flicka med svavelstickor som behöver räddas av mig och jag njuter som mest när grannbarnen kommer hem till oss så där så att alla toaletterna är upptagna samtidigt, alla bananerna tar slut och joller blandas med målbrottsröster. Häromdagen, när jag fick en ovanligt oansenlig hicka, kändes det lite grann som när jag var höggravid och barnet där inne hickade. Plötsligt tänkte jag helt seriöst att jaaaaa, jag är nog gravid igen, vad kul, redan i nionde månaden. Ett marsbarn!
Pfuh. Jag har en skruv lös.
