I höstas struntade jag plötsligt i klimathot och välgörenhet och blev lite halvnarcissist när jag lade pengar på håret. Jag bad alltså frissan om några lite mörkare slingor i allt det solblekta.
Vips, kom jag hem och såg ut som en zebra. (Se bilden.) Efter en hel dags frissfnissande, gick jag tillbaka till frisörskan som trollade mig lite mindre kontrastrik. Under hela proceduren var jag förvånansvärt cool och obrydd – jag lutade mig bara lugnt tillbaka och läste tidningar och överlät mig till frisyrkompetensens drottning. Och blev nöjd.
Under den gångna helgen kom jag på att min nudelsoppefrisyr var alldeles för fransig, så jag gick till frisörskan igen. (Jaja. Efter att först ha räknat mina sista slantar, övervägt nödvändigheten samt tänkt på klimathot och välgörenhet. )
– Några ljusa slingor och klippta toppar! beställde jag, och lutade mig som vanligt tillbaka för att lära mig allt om Lindsay Lohan och svenska bönder i såpor.
När det var dags att tvätta bort färg och klet ur håret, pillade frisörskan lite på mitt hår samtidigt som hon sa:
– Å herregud!!! Åh … förlåt, jag sa inte ”herregud” till dig …
Men det gjorde hon. För jag hade fått knallgula slingor i hela håret. Ville jag att hon kanske nu direkt skulle börja om från början och bleka dem istället? Jatack.
Efter tre timmar var jag gul- och vitrandig med gamla zebraränder här och där. Jag ser ut som en polsk *host* … snickare.
Jag matchar vårt halvmålade hus perfekt med orangefärgade, ljusgula och vita ränder med svarta konturer. Jag ser ut som:

Ska jag gå tillbaka och be att få lite gröna, blåa och lila slingor så att alla tror att jag är gul i håret som en liten påskhappening? Eller trillar allt hår av då? Siggan, Brittan, Sinead, Demi och jag.
Där fick jag för att jag inte tänkte mer på miljö och välgörenhet.
35 kommentarer