På väg ner till källaren har vi tre hyllplan som är ca tre meter långa. På vintern står det kängor, snöskor och gympadojor på tillväxt där. På sommaren byts allt ut till sandaler, sandaler, sommarskor och några sandaler till. Nio meter skor.
– Mamma, har vi nya skor till mig? Det står 32 under dom här.
– Japp. Prova de här 31:orna och 34:orna också. Ah, 33 också!
– Jamen dom är ju rosa.
– Oj, ok stumpan, då får vi spara dem till Sigge.
Bästisgrannens barn och barnens kusiner går också som vore de hemma i skoförrådet. Vuxenskorna hänger en masse på spikar i taket. Om jag hade kunnat bjuda hem Imelda Marcos på skokontroll, hade hon inte gillat det hon såg.
I eftermiddags skulle jag hänga upp ett par myrsloksliknande stövlar som var snygga för två år sedan. Jag stod på ett trappsteg i nerförsbacke och sträckte mig uuuppåt och fraaaamåt. Stönade lite sådär som man gör efter 30-årsåldern. Och föll plötsligt utan varken förvarning, snubbel eller knuff. Tyngdpunkten lyckades jag dock balansera fram bortåt rumptrakten, så jag trillade inte framlänges och slog ut tänderna, krossade okbenet och fick hjärnskakning. Istället duns, dunsade jag tre-fyra trappsteg på min baskettränade gluteus maximus. Samtidigt höll jag hårt i stövlarna som om de vore av porslin och offrade istället mina egna armbågar mot stentrappan. Kras och krask i brosket. Duns, krask, duns, knak.
Då stönade jag igen, fast lite mer som man gör när man föder barn.
– Uuuuhuuuufff. Oooooo. Ooooooo… oooo… lle! Olle!
Det är så där det går till i skräckfilmer. Någon faller handlöst och tappar minnet och skorna. Helst rullar de ner till foten av trappan så att det kommer lite blod ur mungipan. Iiih, säger de på sin höjd. Jag duns-dunsade helt oglamoröst på rumpan som när man åker rutschkana. Duns, krask, duns, knak. Oooooolle!
Nu har jag en golfboll på vardera armbågen. I min ensamhet här på Göteborgshotellet har jag försökt fotografera eländet, men det är stört omöjligt. Mina armar ser ut som blodsprängda elefantöron med en rynkig blåbula och om man inte koncentrerar sig skulle man kunna tro att armbågsbilderna föreställer hälen på en svampig stenåldersfot.
Nä, om man skulle ta och äta lite hotellchips?
Ajaj.
Håll ut armbågarna genom hotellfönstret och känn den lilla brisen som kommer från ost — det är jag som blåser.
F.ö. tycker jag att du ska ta chipsen som går ut 2024. De andra är ju flera år gamla vid det här laget.
Psata kan jag inte ety jag är så trötter. Sällsamt blir att i morgon läsa. Men jag säger à la bonne heure! Eller snarare à la tarde heure.
ygknku!
Och ja, jag är nykter. Jag är ALLTID nykter.
Jag ägnar mig åt SAKfrågan:
Också jag har medelålders fallit.
Jag slank på nednötta kalkstenstrappor i en skola,. Hamnde med ett dovt tjhh på ett nedre trappsteg.
Det resulterade i en större inre blödning , ej i gluteus maximus, men väl i den framförliggande fettväven.
Det resulterade så småningom (flera månader senare) i ett ärr och ingröpning som förändrade profilen för alltid.
Min man tyckte det var riktigt chic!
gyicrsc är 8 men SER inte så långt ut!
Har ny minikylen på rummet som du kan stoppa armbågarna i? Sånt gör man när man stukar och…
Jag har inte fallit ännu…men för chipsen!
*tycker jättesynd om dig*
nwymc
Snälla, glöm inte bort vad La Imelda sa när hon skulle sätta sin skofetischism i perspektiv:
”I did not have three thousand pairs of shoes, I had one thousand and sixty.”
Där ligger du i lä, Lotta!
Ujuj. Tur du föll så. För ett år sen var det en man i bekantskapskretsen som föll nerför källartrappen och dog!
Jag gjorde också en skoräd igår. På vår veranda. Upptäckte att sonens växande fötter lämnat efter sig vinterskor till både mamma och pappa nästa säsong. (Inga kommentarer om att vi har flera års vinterskoårgångar framme samtidigt, tack…)
”wofbjs” – är det hundskit?
Stackars Lotten! Det var nog en freudiansk feltrillning, eller en av Jungs arketyper som knuffade dig. Det finns en mening med allt, brukar jag säga. Ibland.
erik j: för din kännedom har Lotten lite svårt att tolerera när folk kallar henne för Lotta. Möjligen sitter hon nu och surar på sitt hotellrum för denna fadäs. (Tips: man kan få henne på gott humör igen om man kommenterar hennes biceps.)
Även jag har gjort en medelålders trapprumpåkning. Aj vad ont det gjorde och tvåårsbarnet som såg mig kommer nog att få reda ut det på analyssoffan om sisådär fyrtio år. Snygga biceps förresten.
Trappramlingar gjorde jag ett antal hösten 2003 då jag hade virus på balansnerven. Det slutade med källartrappsförbud.
Jag har också försökt hoppa längdhopp i tajt långklänning och snubblat på en baugette och landat på en tröskel. Båda gångerna tog jag emot mig med tuttarna. Ajont gör det.
Idag knäckte jag den ena bygeln i min BH (gör tokont när den lirkar sig genom sitt ”skinn”)och slogs av tanken: Varför bygel? Det är ju tokfarligt när de går av och man till exempel snubblar och kör denna bygel rakt mellan revbenen och punkterar lungan..
Chips försöker jag dock hålla mig ifrån.
” Nu har jag en golfboll på vardera armbågen”
Vad kommer Sigge att säga?
Allt detta prat om chips fick mig att återgå till urkunden: nu har poletten trillat ner!
dojzrj
apropos Imelda!
AJ! Det var väl högst onödigt att göra sådana spektakulära utsvävningar just i en trappa. Hotellchips. hm. det ger mig flash backs från ett hotellrum i Bangkok, två magsjuka backpackers, hotelljordnötter och en toalett som svämmade över.
Du förgyller som alltid min dag!!!*kram*
Lotten!
Schyssta biceps!
😉
Erik J: Det satt långt inne, men nu är du förlåten. (Orangeluvan sitter inne med djup personkännedom.) En gång lappade jag till en barnmorska som mitt i mina krystningar tjoade ”bra Lotta, jättebra, Lotta!”.
Nu skulle ni se mina lårmuskler. Håller på att jobba upp den där avlånga på utsidan, strax ovanför knäskålen eftersom jag vill se ut som Eric Heiden.
Oj! Jag får inte sitta här! (I en hotellfoajé.)Återkommer!
Om ni undrar över Den Blygas kommentar ”undrar vad Sigge kommer att säga”, så beror det på att denne treåring är armbågsfetischist.
Kicki: Jag har i snäv kjol satt mig i spagat på toppen av en snödriva. Nyårsafton 1982. Kjolen var inte slitsad innan jag satte mig.
Var rädd om golfbollarna! Golf är en dyr sport & det är ju helt fantastiskt att du får ut sådana ur armbågarna! Lysande!
Stackars dig…
[…] Och eftersom man provtutar i alla svenska städer klockan 15 den första måndagen i mars, juni, september och december, ska det ju tuta även hos oss. I juni skickade jag upp min djefla man på taket, vilket inte gick så bra. Idag var det jag som klättrade – efter att först noggrant ha flärpat strömbrytaren åt rätt håll, satt på mig hjälm och hörselkåpor och laddat telefonen samt skickat ut två av barnen på gatan för att fotografera tutandet. Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15. Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.) […]
[…] Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.) […]
[…] man faller nerför en trappa och landar på armbågarna och läkningen går så här förfärligt långsamt, ja då sitter tvångströjan i armvecket. Jag […]
[…] Och här breder jag ut mig som den skånska slätten. Det mest fascinerande med bilden är för mig att man så tydligt ser att min högra armbåge ännu inte hämtat sig från källartrappsfallet i våras. […]
[…] Vänster armbåge har läkt, medan höger har begåvats med en uppåtbacke som Janne Boklöv hade kunnat göra […]
[…] oftast i förbifarten nämner måste vara basket. Eller kanske spaghetti och köttfärssås. Kanske källartrappan? I tio-i-topp kommer säkerligen ”utstående” i kombination med […]
[…] Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.) […]
[…] jag var 42 år, drattade jag omkull i källartrappan. Inga armbågsskydd: deformerade […]
[…] som har hängt här ett tag minns kanske hur jag föll i källartrappan och landade på armbågarna, hur jag sprang nattorientering och låg ner mer än jag stod upp, hur jag ideligen cyklar omkull, […]