Nu serveras det sista kapitlet i seren ”NK:s leksakskatalog från 1973”.
Ser man på: trots att vi inte hade NK i Luleå, var det exakt, exakt detta tennsoldats-set vi hade hemma. Vi gjorde eld i den enorma, tegelbrutala öppna spisen i vardagsrummet och sedan smälte vi tenn och hällde i dessa svarta gummiformar som luktade illa. Talkade (pudrade?) dem gjorde vi också. Klämmorna var svåra att klämma fast. Men nu blir jag förbryllad:
- Jag har inget som helst minne av att vi målade soldaterna.
- Jag har inget som helst minne av att vi ställde upp dem i fältslag och flyttade dem efter Napoleons geniala strategier.
Så vad gjorde vi då med dem?
Detta dockhus hade vi däremot inte. Vårt måste ha varit av en tidigare modell, med enbart två våningar och sannerligen inte någon pool. (Jisses, pool i Luleå, hur hade det sett ut i spåren av det inställda Stålverk 80 och kamp mot det kommersiella förtrycket och kapitalistiska fördärvet?) Det fanns ett enormt batteri på baksidan och de små lamporna lyste så vackert. Jag möblerade och möblerade om ändrade och gjorde små fruktskålar av halva valnötter och … och … Det var ju konstigt. Ingen bodde i dockhuset. Bara möblerna.
Ingen tvingade mig att leka med tennsoldater och ingen tvingade mig att leka med dockhus och ingen puttade in mig i någon som helst riktning när jag var liten och ovetande. Jag fick liksom leka vad jag ville. Det kan ju inte ha varit bra …
Kolla, bilden på tennsoldaterna har ju till exempel mycket bättre upplösning än den på dockhuset. Typisk förtryckarteknik!
17 kommentarer