Djupingen:
– Mitt liv är en deadline. Livslinje och sedan död. Punkt.
Redaktören:
– Livet består av deadline:ar. Att lämna blåkopia var sjätte vecka. Sedan dör man.
Coolingen:
– Nä, haru ingen dölinje, närå fåru ingen artikel. Kante skriva utan dölinje.
Barnet:
– Deadline är den dära vägen dääär, men om du trycker på mellanslag när du kommer dääär, då får du nytt liv så då är det inte nån deadline längre.
Lotten:
– Olle, din deadline på nästa tvättmaskin är kl. 13.15!
Jag tror att jag sedan 1988 har sagt deadline en miljard gånger. Först var det på Nationalencyklopedin, där vi jobbade i bokstavsintervaller. Så här delades uppslagsordslistorna in:
a-ale
anp-ass
ast-bau
bav-bog
boh-bru
brv-car
cas-cob
coc-dat …
Kan jag rabbla alla dessa fortfarande? Ja. (Uppdatering! Nej, tydligen inte: hakke påpekar att det är ett hål i listan. Jag har ju glömt alf–ano! Ur NE:s djupa deadlinehjärta beklagar jag detta.)
Men precis som när det gäller att rensa ut skräp i källaren, måste jag rensa ut sådant här ur huvudet för att kunna koncentrera mig på mina nya deadline:ar som ju innebär inkomsternas förvärvande och familjens överlevnad. 
Jag ska även rensa bort sångtexten till ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” som kom sist i Melodifestivalen 1975. Behöver jag komma ihåg att mina gamla klasskamrater fyllde år t.ex. 15 januari, 18 mars, 24 mars, 20 maj och 7 juli? Nej, bort, bort! Mitt telefonnummer på Mätaregränden 8 åren 1969–1973 var 14 55 14.
Så, nu har jag bloggat om det, och då kan det glömmas.
Iiiiiiih. Det går inte. Jag behöver en Men in Black-penna. Tills vidare ska jag inventera och sortera och kompostera och kassera sådant som vi har för mycket av hemma i huset. Jag börjar i badrummet.
Deadline 1 i mitt nya, utrensade liv: fram till den 1 juni ska alla i familjen borsta tänderna fem gånger per dag så att vi får slut på några tuber.
