Hoppa till innehåll

Etikett: armbåge

Så dags att bli sömnig … nu?

Det finns saker man bara måste få ur sig. Man och man, förresten, det är ju olika för alla. Olle måste ju få ur sig en massa fakta om andra världskriget ideligen, Broder Jakob måste få ur sig massa politiska åsikter hela tiden (vilka som helst, bara de inte överensstämmer med någon annans åsikter) medan treåringen ständigt rapporterar om antalet och längden på sina egna nyproducerade bajskorvar.

Jag vill berätta om min nattsömn. Och smärtor. (Ja, jag är ungefär 82 år idag.)

1. Vänster armbåge har läkt, medan höger har begåvats med en uppåtbacke som Janne Boklöv hade kunnat göra underverk i.
2. Fåglarna i gamla köksfläkten verkar nu ha kommit in i förpuberteten eftersom de är uppe och grälar och röjer på nätterna.

Krafs krafs, krafsar jag på min armbåge, medan krafs krafs, krafsar fåglarna runt i skorstenen.

– Ta upp den där pinnen, väser pappafågeln. Kräää.
– Ska jag? Kraaaaaaväääs. Det var ju hon som tappade den!
– Ska du säga, du som kraaaaahäääääää kackar i eget bo!
– Roligt, hörru, det där var ett gammalt skämt. Väääskrahaa.
Piiiiväääskraaaa på er allihop, gör nu som jag säger så att människorna får sova, säger mammafågeln som en fin medsyster.

Men inte somnade jag. Jag bytte säng och bytte säng (vi har trots inhysingarna flera sängplatser lediga), men somnade inte. När jag väl vaknade i morse sade jag förstås till alla att jag inte hade sovit en blund, vilket måste vara osanning eftersom jag de facto vaknade.

Hade jag varit en fotbollsturnering eller en travhäst hade man nu kunnat satsa pengar om (på?) vilket klockslag jag kommer att somna med pannan mot tangentbordet så att det i mina inkomstbringande försäkringsspråksredigeringar bara står sdkljööööd ööösdklf jöööööööf …

Share
14 kommentarer

Mffffffffgrrrrrr

Jag har munkavle och tvångströja och fotbojor.

(Dagens nyskrivna inlägg skulle illustreras så fint och Blogger/datorn/systemet/programmet vill inte lägga upp bilderna och då kan jag inte publicera inlägget och detta är första gången jag bloggar om att inteblogga och det tycker jag inte om och en gång när Blogger strulade lyckades jag ändå fippla in bilderna genom att liksom fuska men nu kommer jag inte på hur jag gjorde och nu känns det som om jag måste springa en mil i fotbojor och göra 73 armhävningar i tvångströjan samtidigt som jag reciterar Shakespeare på fornengelska.)

Detta är min ena onda armbåge. Jag har ingen anledning att visa upp den nu, men jag måste testa om jag kanske kan fusklägga upp en bild här när Blogger nu trilskas.

Uppdatering: Ja, ooo så bra det gick.

Share
11 kommentarer

Tvångströjor

När man är berusad, har man liksom en tvångströja på hjärnan. Fast den är ju selektiv, det enda den hindrar är sådant som man i vanliga fall sköter med den äran. Sj-ljudet till exempel.

När man får mjölkstockning, sätts en tvångströja på tankarna. Man sitter med fetvadd och fallskärmsbehåar och gråter i feberdimmor och kan inte tänka på något annat än den där stockningen. (Jag tror att det är likadant med t.ex. tandvärk, men si det har jag aldrig haft.)

När man faller nerför en trappa och landar på armbågarna och läkningen går så här förfärligt långsamt, ja då sitter tvångströjan i armvecket. Jag är rörelsehindrad, men bara lite och ganska sällan. Under en halvtimme i morse, fick jag dock bita ihop och som när Anja Pärson åker störtlopp med knävärk eller Björn Borg spelar trots en sträckt magmuskel gå i mål ändå. Eller som när Foppa bara ska kliva ur sängen. Rörelsemönstret är klumpigt och begränsat och mina annars yviga rörelser är satta inom parentes.

Barnen och jag (Olle är i Skåne) vid frukostbordet kl. 07.14:

– Det var värst vad lite vi har att äta! sa jag.
– Gröt! sa Elvaåringen.
– Ja. Och en liten bit ost. Inget smör, inget bröd, ingen fil, ingen skinka, ingen frukt, inga grönsa… jisses. Det ekar ju i torkskåpet!
– Kylskåpet, mamma.
– Mmmm.
– Mamma! Vet du att idag ska jag ha matsäck. Både till förmiddagsfika och lunch och eftermiddagsfrukt, sa åttaåringen.

Talande tystnad. Kl. 07.16:

– Sätt på vatten! Sätt i pasta när det kokar! Tycker du om pastasall… Aj! Armbååååågen!
– Andas, mamma!
– Jag åker till affären! Hacka … tusan, vi ihar inget att hacka! Jag åk… aaaaaaj!
– Jag kan blåsa!
– Åååå. Tack. Du gör dig i ordning, borsta tänderna, packa gympapå… aaaaj! Om jag inte är tillbaka innan du måste gå till skolan, så gå ändå! Ni andra: kolla så att Sigge inte rymmer!

I bilen lyckades jag slå än den ena, än den andra armbågen i allt man kan slå dem i och växelspaken var trög som klistervalla. Inne i affären satt alla hyllor på armbågshöjd och jag rörde mig – inte helt olikt Anja – mellan hyllorna, stönandes.

Hemma igen. Kl. 07.42.

– Blanda! Skär av den! Ta den här! Aaaaj! Får du upp den här burken? Så!
– Vi hann!
– Vi hann! Hejdå! Ha så rol… aaaj!
– Andas, mamma!

Frågan är om det inte är läge för en riktig tvångströja, nu slår jag ju upp skadan och försvårar läkningen precis som Ljungberg gör hela tiden.

Share
22 kommentarer

Jag skulle bara sortera skor

På väg ner till källaren har vi tre hyllplan som är ca tre meter långa. På vintern står det kängor, snöskor och gympadojor på tillväxt där. På sommaren byts allt ut till sandaler, sandaler, sommarskor och några sandaler till. Nio meter skor.

– Mamma, har vi nya skor till mig? Det står 32 under dom här.
– Japp. Prova de här 31:orna och 34:orna också. Ah, 33 också!
– Jamen dom är ju rosa.
– Oj, ok stumpan, då får vi spara dem till Sigge.

Bästisgrannens barn och barnens kusiner går också som vore de hemma i skoförrådet. Vuxenskorna hänger en masse på spikar i taket. Om jag hade kunnat bjuda hem Imelda Marcos på skokontroll, hade hon inte gillat det hon såg.

I eftermiddags skulle jag hänga upp ett par myrsloksliknande stövlar som var snygga för två år sedan. Jag stod på ett trappsteg i nerförsbacke och sträckte mig uuuppåt och fraaaamåt. Stönade lite sådär som man gör efter 30-årsåldern. Och föll plötsligt utan varken förvarning, snubbel eller knuff. Tyngdpunkten lyckades jag dock balansera fram bortåt rumptrakten, så jag trillade inte framlänges och slog ut tänderna, krossade okbenet och fick hjärnskakning. Istället duns, dunsade jag tre-fyra trappsteg på min baskettränade gluteus maximus. Samtidigt höll jag hårt i stövlarna som om de vore av porslin och offrade istället mina egna armbågar mot stentrappan. Kras och krask i brosket. Duns, krask, duns, knak.

Då stönade jag igen, fast lite mer som man gör när man föder barn.

– Uuuuhuuuufff. Oooooo. Ooooooo… oooo… lle! Olle!

Det är så där det går till i skräckfilmer. Någon faller handlöst och tappar minnet och skorna. Helst rullar de ner till foten av trappan så att det kommer lite blod ur mungipan. Iiih, säger de på sin höjd. Jag duns-dunsade helt oglamoröst på rumpan som när man åker rutschkana. Duns, krask, duns, knak. Oooooolle!

Nu har jag en golfboll på vardera armbågen. I min ensamhet här på Göteborgshotellet har jag försökt fotografera eländet, men det är stört omöjligt. Mina armar ser ut som blodsprängda elefantöron med en rynkig blåbula och om man inte koncentrerar sig skulle man kunna tro att armbågsbilderna föreställer hälen på en svampig stenåldersfot.

Nä, om man skulle ta och äta lite hotellchips?
Ajaj.

Share
26 kommentarer