Förr i tiden låg jag i Lund, numera ligger jag på hotell. Här finns en av dessa heltäckningskorridorer som bara inte tar slut och hängande tv-apparater och fjärrkontroller med lösa knappar. Gäsp. Förvåna mig då. (Därför väljer jag alltid nya hotell, obekantingar där jag tar en viss risk – kanske finns det inte något te att dricka på kvällskvisten.)
Utanför hotellet finns ett trevligt val: man kommer till Haparanda om man tar till vänster och till Stockholm om man tar till höger. Ute cyklar man. Jädrar vad man cyklar i Sundsvall! Alla som är runt 14 cyklar med lovikkavantar, alla runt 15 kör moppe som en ny sorts motocross på platt asfalt.
På väg hit (fem timmar på tåg) satt jag bredvid två män. Jag sitter alltid bredvid manliga män på tåget och alltid bredvid pruttande tanter på restauranger. Den ene mannen sa till mig:
– Det var en lustig liten laptop du har, tjejen.
– Jasså, jo … den kallas Mac. (Tjejen?)
– Finns sådana kvar? Höhöhöhööö. Vilken är bäst, pc eller Mac?
– Spelar väl ingen roll, det är som att diskutera … skor. (Hjälp, vad menar jag med skor?) Alltså, promenadskor kontra högklackat. Jag vandrar bekvämt i mina lågskor, så kan du vingla vidare i dina högklackade. (Puh, där knöt jag ihop säcken.)
– Jomen som jag nyss sa så måste vi ju betänka mer stabilitet och med det nya beslutet, jag upplever att det är mycket bättre nu, det är bara en gissning att det 550 kiloba … meg nollfem meg. Har du 512 hemma?
Va? Ah. Puh. Han pratade inte längre med mig.
Om ni har tråkigt, har jag hittat en ny blogg: Fönster mot tv-historien. Nostalgisk, rolig och välskriven.