Hoppa till innehåll

Falleri, fallera och några trill

När jag var ungefär 4 år trillade min 66-åriga mormor över dammsugaren. Hon landade (naturligtvis) på lårbenshalsen och hamnade i sträck på Lunds lasarett.

Plötslig insikt! I sträck på Lunds lasarett borde hennes memoarer ju ha hetat. (Om hon bara hade skrivit dem.) Hon tillfrisknade, och dog inte förrän 23 år senare.

I vintras trillade min mamma på rumpan pga. en kombination av

  • väderlek
  • S:t Eriksplan
  • dåliga dobbar.

Vurpan resulterade i en kotförskjutning och morfintabletter som nu ställer till det för henne såpass att hon får besök av hemtjänsten flera gånger om dagen. Om mamma hade gett ut sina memoarer, hade de kunnat heta Härliga hemtjänsten i Rollatordalen.

Men nog om släktingarnas fall – nu ska vi tala om mig. För jag är en jävel på att trilla! Om lårbenshalsen och kotorna ställer till det för mig i framtiden, ska gudarna veta att jag gjorde allt för att rusta dem.

Buster Keaton, 66 år gammal:

Ni som har hängt här ett tag minns kanske hur jag föll i källartrappan och landade på armbågarna, hur jag sprang nattorientering och låg ner mer än jag stod upp, hur jag ideligen cyklar omkull, hur jag effektivt stannfaller i Vasaloppet och hur jag har legat på rygg med en stekpanna i handen inne på Coop. Och då har jag inte ens tagit med alla baskettrill i uppräkningen.

Den där bollen är på väg rakt mot mitt huvud. Tjong, så föll jag omkull – kanske av ren självbevarelsedrift.

Men inte faller man väl under en enkel skogspromenad? Johodå. Kanske beror det på den allestädes närvarande basketbollen som distraherar mig? Kanske är jag bara en fladdermaja? Under de två senaste av corona framtvingade promenadåren har jag bl.a.

  • gått baklänges ini ett träd och där fallit omkull (orsaken var en plötsligt uppdykande älg)
  • tagit ett steg rakt ut i luften och fallit ner i en en meter djup grop som faktiskt inte fanns där dagen innan (sa jag om fornminnet som har legat där sedan 1100-talet)
  • som Bambi tagit mig fram på nedisad stig, halkat till, huggit tag i närmaste träd, gliiiiidit ner mot marken och sedan med ett brultalt sprätt kastats ett par meter bort när trädet gick tvärt av
  • bara häromdagen mitt i en intressant mening om tingens beskaffelse handlöst halkat av en snömoddsstig utan att slå huvudet i en enda de sju stora stenar som omgav mig.

Nu slumpade det sig så att det sistnämnda fallet sammanföll med en nysattack som pågick i 24 timmar. Jag nös, nös, nös, snöt mig, nös, nös och nös och snöt mig så imponerande brutalt att man hade kunnat ha mig som ett nummer på cirkus. Nysningarna gav mig en ruskig träningsvärk i magen, medan snömoddsfallet bara gav mig blöt rumpa, smutsiga brallor, massa skratt och trasiga glasögon.

Ni ser? Jag är Buster Keaton! Det är mycket mer ansträngande att nysa än att trilla!

Men här tog jag mig fram säkert som en bergsget! (Broddar på fötterna och dubbar på cykelhjulen.)

Hurra, det är vår! Ut och trilla med er!

(Vad borde mina memoarer heta?)

Share
Publicerat iBloggen

38 kommentarer

  1. Håkan (hakke)

    ”En språkfallen sprakfåle”

  2. Sånt man ska se upp med:

    – Isfläckar under ett lätt lager av nysnö, på ett i övrigt snöfritt område (Kan bli benbrott av det om man till exempel landar med ett ben under sig)
    – Halvt förruttnade höstlöv som ligger omlott, fastklistrade på trottoaren (Resulterar lätt i luftfärd och ont i axeln)
    – Halvmeterdjupa gropar, avsedda för trädplantering i vår, som fyllts i med drivsnö. (Dålig genväg när du jagar en femåring. Kan bli en praktvurpa och ont lite varstans)
    – Halkskydd till trappstegskanten, som lossnat och lagts tillbaka, löst på kanten. (Vilken trapp…app…app … duns … AJ!)

  3. Magganini

    Det behövs inga fler förslag efter hakkes, men om det blir fler delar: ”Rammelbolljonglera med ordbovar”.

  4. SPRAKFÅLEN! Ja! (”Fröken Sprakfåle” skrevs ju av min mormors kusin – Lisa Eurén-Berner.)

    Fröken Kantstött ovan (aka Karin) – har du råkat ut för att det däringa?

    Om jag ger ut ”Rammelbolljonglera med ordbovar”, kommer jag nog att per automatik föräras ett Karamelodiktstipendium.

  5. Jag har trygghetslarm och hemtjänst pga min dåliga balans och ork. De hjälper mig några gånger i veckan med bl.a sopor och mathandling och är ovärderliga. Jag hade läst en del om dåliga språkkunskaper och nya ansikten hela tiden, men i min 55+ förening springer ett litet antal svensktalande till alla vi som har tjänsten. Det verkar som om Maria från Ecuador har ’adopterat’ mig eftersom hon är den vanligaste här. Vi trivs bra med varandra.

    Vi hade ett kulturellt utbyte på Fettisdagen, kan man säga. Jag lärde henne att semla i varm mjölk är ’hetvägg’ och hon lärde mig att det finns kräftor i Sydamerika.

  6. Lysande titlar på kioskvältarna ”En språkfallen sprakfåle” och ”Rammelbolljonglera med ordbovar” – då fattas bara själva manusen!

    Japp, Lotten, nästan allt på min rammellista har jag råkat ut för, utom ettan. Det var min svärdotter som halkade på en dold isfläck och bröt benet, dagen innan hon fick sitt tredje barn. Av hänsyn till bebisen ville hon inte ta smärtlindrande och utan smärtlindring gick det inte att dra tillrätta i benet. ”Vi tar det sedan” sa den tappra föderskan och lyckades föda en praktbebis med bara ett ben liksom. Föderskan alltså, inte bebisen. Jämfört med den bravaden är mina trill just inget att komma med, en kotförskjutning här, en stukad axel där … lappri!

  7. Ökenråttan

    ”Olika faller Lotten” – se där vad memoarerna skulle kunna heta.
    Men Hakkes ÄR synnerligen svårslagen (pun intended).

  8. Tihi!

    (Jag myser och fantiserar om min kioskvältare. Och tänker att det dä med att föda barn när man bara har ett ben, det kan man nog stoppa in nånstans på en sida eller två.)

  9. Magganini

    Recension: Danskan bjöd på nästan sju enformiga minuter men tysken gjorde ju skäl för namnet.

  10. Dina

    Jag kommer få träningsvärk i magmusklerna av skrattkramp och behöva rensa datorn från kaffedroppar.
    Fast man skall definitivt inte skratta åt trillningar. Det gör ont! Även för den som tittar. (Hade Buster en stuntman eller?)

  11. Dina

    Brid (ang förra båset)
    Tror tyvärr de blir för små. Visserligen är jag bara 152 cm men ca 80 runt midjan och vill helst kunna andas lite utan att vara rädd för att det skall spricka i sömmen. (Eller går det att lägga ut någon cm?) (I så fall kanske Båsmor kan förmedla kontaktmejl?)

  12. Dina: Just den träningsvärken är ju den bästa, för den keeps on giving!

    Magganini: Olle (DDM asså) är intill döden impad av att du faktiskt kollade på länkarna!

  13. Ökenråttan

    I dag passerade vi Linnégatan 4. Där var tomt. MEN senare kommer det att bli liv i luckan. Då kommer vi att vara där. Se upp, Hannoia!

  14. Jag har inte varit på cirkus på många år men skulle tälta utanför biljettluckan för att vara först i kön om du var med som ”Lotten, den handlöst halkande brutalnysaren! Halkar, nyser och talar om tingens beskaffelse på samma gång! På lina!”

    obs skulle köpa biljetterna även utan lina.

  15. Jag trillade dumt i långfredags, smärtsamt och pinsamt:

    Först satt jag på tåget till Fisksätra, där min dotter med familj bor och där jag är varje vecka. Jag hade med min gula ryggsäck och en stor kasse med mat, ägg, vin, blommor till farmor som vi skulle ha påsklunch med nästa dag, påskägg till barnbarnen, pysselgrejer och en massa annat.

    Sen satt jag och läste en intressant sak på instagram och missade Fisksätra. Ingen fara, jag åkte vidare till Igelboda som är nästa station, hoppade av och bytte till tåget som går tillbaka mot stan – det står alltid inne på spåret på andra sidan perrongen när tåget från stan kommer dit.

    MEN! precis när dörrarna stängdes kom jag på att jag GLÖMT KASSEN! Ryggan hade jag på mig, men kassen åkte vidare mot Saltsjöbaden! ¤#&*

    När vi kom till Fiskis sprang jag längst hela tåget till konduktören som just var på väg in i vagnen och flämtade fram mitt dilemma. ”Kom med in så löser vi det, skynda skynda” sa han, så jag fick hoppa på tåget tillbaka till stan igen.

    Han ringde ett samtal från förarhytten och sa sen att min kasse hade fått lämna tåget i Neglinge, stationen efter Igelboda. ”Gå av här” sa han (vi hade kommit till Saltsjö-Duvnäs), ”tåget mot Saltsjöbaden kommer in precis nu, jag säger åt dem att vänta på dig. Spring, spring!” la han till just när dörrarna öppnades, så jag sprang, nerför trappan och fram till bommarna som gått ner över spåren (som jag måste över för att komma till det andra tåget).

    Stressad som jag var glömde jag bort att han skulle säga till den andra konduktören att vänta – jag kunde bara tänka på att jag måste skynda mig för att inte behöva vänta 20 minuter på nästa tåg, medan min stackars kasse kanske blev stulen av nån manschettförbrytare i Neglinge. Så jag stressade förbi bilarna som stod och väntade, knölade mig under bommen men ryggsäcken var tung och när jag skulle resa mig igen och springa över spåret fick jag inte tillbaka balansen, sladdade i gruset och …

    … föll handlöst ner på spåret. Där låg jag i vad som kändes som en evighet, med blicken stadigt fäst på tåget mot stan, på samma spår som jag, som skulle gå om en sekund om inte konduktören kom ihåg att kolla först om det låg nån galen tant på spåret. Sen tittade jag på det andra tåget, som stod och väntade på mig. Och sen hann jag också skämmas i en evighet för vad de i bilarna bakom bommarna tänkte om mig, och hoppades att de hade täckt över sina barns ögon med händerna (om de hade barn i bilen) så att de slapp förklara för barnen vad som kan hända om en springer över spåret när bommarna är nere, och varför det ränner galningar lösa i Saltsjö-Duvnäs mitt på blanka långfredagen.

    Efter dessa evighetslånga kanske tre sekunder lyckades jag kravla mig och halta över spåret och med MÖDA krångla mig under nästa bom. Sen upp på perrongen och in i tåget. När jag damp ner på ett säte såg jag att det hade gått hål på knäna och blödde ganska mycket på ena, och på armbågen och båda händerna, på utsidan. Men jag levde! Det var glädjande. Jag hade inte blivit krossad under Saltsjöbanan för att jag satt och fipplade med min mobil och inte kom ihåg att gå av på rätt station.

    När jag kom tillbaka till Fisksätra (med kassen som jag hämtat i stationshuset i Neglinge, där en uniformerad dam stod och höll den i ett stadigt grepp och sa ”Jag förstår att du inte ville bli av med den här, så mycket fint som var i!”) blev jag omplåstrad av dottern.

    Jag bad henne lova att aldrig berätta på min begravning att jag dött av för mycket mobilfipplande, om det skulle hända nåt liknande fast värre nån gång, men hon sa att hon visst tänkte berätta det, som en cautionary tale. Så därför kan jag lika gärna berätta det själv för er. Tågfipplande kan sluta med döden!

  16. Ökenråttan

    Anna 18.44: A propos cirkus-Lotten: ”Utan skyddsnät” eller hur?

  17. Tack för att du vill gå på min cirkus, Anna!

    Men nu till din trill-story: huuuuuuuuuuuhhhhh! Fy bubblan! Nu undrar jag om du ibland ryser till när du minns hur det var? Nu citerar jag mig själv från 1 oktober 2021, när jag efter pappas pingisträning var sen till Roslagsbanan – och betedde mig som funnes det ingen morgondag:

    ”För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och … och … Jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.

    Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.”

    När jag kommer att tänka på detta, får jag nästan svindel av obehag. Ryyyyyyys.

  18. Olle Bergman

    Magganini: jag håller med om att Trille DK var tradig – typ det trögaste från proggen och musikalscenen i samma låt. Vill man ha danskt sväng från den tiden kan man lyssna på den svanesång som Gasolin’ gav ut ett år tidigare: Live i Skandinavien.

    https://www.youtube.com/watch?v=eM1AlZCRFhc

  19. Olle Bergman

    Efter det albumet trillade Gasolin’ av pinn!

  20. Ninja i Klockrike

    Man ska inte glömma Tur*d när man talar om trälig progg.

  21. Trillotten bjuder, som vanligt, på både skratt, allvar och nagelbitarspänning. 🙂
    På tal om Trille, LP:n ”Altid har jeg længsel” köpte jag (den 9 augusti 1983) just för låten ”Danmark”. Den enda danska skiva jag har.

  22. Apropå danska, så läser jag förutom arkitekturkursen (som jag kommer att berätta mer om senare) nu även en universitetskurs som handlar om alla de nordiska språken (inklusive det svarta fåret finska) och Sveriges dialekter.

    Så ø & æ samt ∂ på er alla!

  23. hyttfogden

    Å i åa ä e ö!

  24. hyttfogden

    Apropå Sprakfåle så finns i veckans nummer av Kvällsstunden en artikel om de röda och gröna ungdomsböckerna från B Wahlström. Läsvärd

  25. Ökenråttan

    Aah, Gasolin och Kim Larsen! Hur många gånger har vi inte hört honom live. Och spelat honom i bilen på långa resor. Upplyftande!

  26. Jag har trots de fina titelförslagen inte riktigt kommit igång med memoarerna, utan pysslar med än det ena, än det andra. Två anställningsintervjuer denna vecka; 152 kr/h kan jag få av ett utbildningsföretag, 161 kr/h av ett annat. Tiddeldiii.

    Men nu till viktigare saker: Kvällsstunden, som Hyttfogden nämner här ovan. Jag hade inte ens under pistolhot kunnat klämma ur mig information om denna publikation innan jag nu läste på. Och ändå har jag TRE (3!!!) ex här hemma. Titeln har gått mig helt förbi!

  27. Å, Kvällsstunden! Den får man sig tillskickad då och då när man nått tillräckligt mogen ålder med uppmaning att prenumerera. Ett erbjudande som jag tagit under grundligt övervägande. Bifogar en bit av en favorit, som jag tror jag visat tidigare. Såvitt jag minns avlöpte episoden lyckligt.

  28. Jag ryser, Lotten, men det hjälper nog inte. Som jag sa till ett av barnen idag som inte ens ville höra klart historien för att den kunde ha slutat så hemskt: Jag vet ju allt det här när jag tänker klart! Det är när jag INTE tänker klart som dumheterna händer.
    Skulle behöva en tänka-klart-mössa, helt klart

  29. Kom på att jag trillade mycket redan som liten palt. Av ren dumhet. (Tänkte inte riktigt klart, nej.) Jag har nämnt det förut, men det är tillräckligt dumt för att upprepas:

    Sommaren 1975 tänkte jag att det skulle vara en bra idé att inte bara cykla utan att hålla händerna på styret. Nej, samtidigt som jag inte höll händerna på styret skulle jag även inte sitta på sadeln.

    Att på en helt vanlig cykel hålla balansen med blott fötterna mot två pedaler går inte. (Jag landade på hakan mot en grusig asfaltväg som ledde mot Porsön i Luleå. Man kan fortfarande se ärret.)

  30. Men ändå ett intressant balansförsöksexperiment med cykeln, Lotten. Konstigt att jag aldrig kom på att testa det.

    Mitt bästa barndomstrill var när jag klättrade upp i högsta granen i den närbelägna skogen, eftersom jag räknat ut att man därifrån borde kunna se åtminstone kyrktornet borta i samhället. Det kunde man. Men jag missbedömde hållfastheten i en av de där grenarna uppe i toppen. Jag hasade ner tills jag fick tag i en ny gren, som också gick av. Eftersom jag hasade liksom på utsidan av granen fick jag bara tag i grenarnas tunnare delar, men jag hann ändå hejda fallhastigheten lite. Till sist hamnade jag med en duns på mossan inunder. Och tänkte: Men det där var ju rätt kul! Men händernas insidor blev rätt skinnflådda.

    Nyligen berättade sonen att det finns vuxna tokstollar som håller på med precis detta, med meningen!

  31. Agneta uti Lund

    Tokigt beteende under barndomen har jag många minnen från. Inte direkt trillande utan mer sanslöst våghalsigt beteende som att jumpa på isflak på Vättern i dess södra ände, när vinden låg på rejält. Eller att som femåring tillsammans med en annan femåring göra ett lägerbål inne i ett garage som var fyllt med tomma pappkartonger från en affär. Lyckligtvis fick tant Fridh syn på att det kom rök från garaget och fick ut oss och släckte vårt fina lägerbål. Hustak var också något som lockade …

    För övrigt är jag just nu GLAD eftersom min dator som slutade fungera i går tydligen ångrat sig. Förhoppningsvis inte tillfälligt!

  32. Ni som, liksom AuL, har jumpat på isflak får GÄRNA berätta om denna i mina ögon, öron och hjärna fullständigt ABSURDA aktivitet!

  33. Testa, Lotten, kommer du att förstå! Att jumpa på isflak är en rolig och inte särskilt farlig verksamhet, där man snabbt lär sig att bedöma flakens bärkraft, vilket i sin tur avgör hur länge man kan stanna på de olika flaken. Stora stabila flak kan man pusta ut på. Mindre, lättare flak duger bara för en snabb mellanlandning. När man blivit lite van kan man roa sig med att stanna utåt kanten av ett halvstort flak så att det börjar välta. Innan lutningen blir för brant bör man ha spanat in ett nytt flak att hoppa över till.

    Lubba stock är också kul, fast lite mer riskabelt; man måste vara mycket snabb och det kan vara svårt att bedöma hur länge olika stockarna flyter. En vattendränkt sjunkstock är ibland, men inte alltid, lite mörkare och dem ska man se upp för; de är lömska. På bilden en samling stockar inom läns och bom, strax utanför min farmors hus. Oemotståndligt!

  34. Det hände att vi knoppade på tolvan. Tolvan är spårvagnen som går mellan Alvik och Nockeby i Bromma och att knoppa var att hoppa upp på den bakre kopplingen när spårvagnen stod på en station och sedan åka med en eller ett par stationer. Det gick ganska fort och det fanns inte så mycket att hålla sig i inser jag nu femtio år senare och både syllar och spårvägsräls kan man slå sig ordentligt på vilket jag aldrig gjorde. Vid närmare eftertanke är det ingenting jag skulle rekommendera någon att göra.

  35. Även jag har knoppat på tolvan: på väg mot Äppelviken somnade jag som en stock efter en lång dag.

  36. Magganini

    Lotten och Olle: klart man kollar länkar. När man har tid. Nyfiken ju.

    Ökenråttan: Jag hälsade seuppet till Hannoia. Hon blev inte så rädd.

    Anna: Hugaligen. Skulle platsa hos Buster Keaton.

    Olle: Lite mer drag i Gasolin’, ja. Även Trille DK är visst avpinntrillad.

    Ninja: Nej, det ska man inte.

    Allihopa: Se er för. (Kantstötts 1:a och 2:a drabbar mig då och då. Men nu ska vi väl slippa (pun…?) just dem i ett halvår.)

    Jumpat på isflak kommer jag inte ihåg att jag har gjort, i alla fall inte sas på riktigt på en stor sjö eller älv. Men vi balanserade ut på isen på ett par björklslanor över den landlösa biten för pimpelfiske på vårarna. Det var pappa som ordnade med det.
    Lubbade stock gjorde min morfar yrkesmässigt, som flottare på Dalälven.

    Jag gjorde en annan sak som jag inte skulle rekommendera någon att göra: Det fanns ett utsiktstorn på en bergknalle nära mitt uppväxthem. Som jag minns det var det sådär fem plattformar högt, vilket borde betyda bortåt tolv meter. Där gick jag balansgång på räcket runt översta plattformen.

  37. Idag läste jag av en slump hur många barn som fram till och med 1950-talet drunknade i Sverige. HUNDRATALS! Varje år! (Men de hade ju kul, det får man hålla med om.)

    Numera är barndrunkningsolyckorna tack och lov så sällsynta att de får plats på ena handens fingrar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.