På väg ner till källaren har vi tre hyllplan som är ca tre meter långa. På vintern står det kängor, snöskor och gympadojor på tillväxt där. På sommaren byts allt ut till sandaler, sandaler, sommarskor och några sandaler till. Nio meter skor.
– Mamma, har vi nya skor till mig? Det står 32 under dom här.
– Japp. Prova de här 31:orna och 34:orna också. Ah, 33 också!
– Jamen dom är ju rosa.
– Oj, ok stumpan, då får vi spara dem till Sigge.
Bästisgrannens barn och barnens kusiner går också som vore de hemma i skoförrådet. Vuxenskorna hänger en masse på spikar i taket. Om jag hade kunnat bjuda hem Imelda Marcos på skokontroll, hade hon inte gillat det hon såg.
I eftermiddags skulle jag hänga upp ett par myrsloksliknande stövlar som var snygga för två år sedan. Jag stod på ett trappsteg i nerförsbacke och sträckte mig uuuppåt och fraaaamåt. Stönade lite sådär som man gör efter 30-årsåldern. Och föll plötsligt utan varken förvarning, snubbel eller knuff. Tyngdpunkten lyckades jag dock balansera fram bortåt rumptrakten, så jag trillade inte framlänges och slog ut tänderna, krossade okbenet och fick hjärnskakning. Istället duns, dunsade jag tre-fyra trappsteg på min baskettränade gluteus maximus. Samtidigt höll jag hårt i stövlarna som om de vore av porslin och offrade istället mina egna armbågar mot stentrappan. Kras och krask i brosket. Duns, krask, duns, knak.
Då stönade jag igen, fast lite mer som man gör när man föder barn.
– Uuuuhuuuufff. Oooooo. Ooooooo… oooo… lle! Olle!
Det är så där det går till i skräckfilmer. Någon faller handlöst och tappar minnet och skorna. Helst rullar de ner till foten av trappan så att det kommer lite blod ur mungipan. Iiih, säger de på sin höjd. Jag duns-dunsade helt oglamoröst på rumpan som när man åker rutschkana. Duns, krask, duns, knak. Oooooolle!
Nu har jag en golfboll på vardera armbågen. I min ensamhet här på Göteborgshotellet har jag försökt fotografera eländet, men det är stört omöjligt. Mina armar ser ut som blodsprängda elefantöron med en rynkig blåbula och om man inte koncentrerar sig skulle man kunna tro att armbågsbilderna föreställer hälen på en svampig stenåldersfot.
Nä, om man skulle ta och äta lite hotellchips?
Ajaj.