Jag är alltså på basketturnering i Espoo (Esbo) i Finland – i utkanten av Helsingfors. Femtonåringens lag spelar som små strålande stjärnor, medan jag dokumenterar konstig mat, konstiga bussar, konstiga toaletter och konstiga domarbyxor. (Domare får i Finland ha shorts, det får de inte i Sverige.)
Brasklapp: ”Konstigt” är inte ett negativt laddat ord utan bara ett uttryck för ”inte som jag är van vid”.
Se bara så konstigt! Hemligheten bakom Finlands spjutkastare och backhoppare är denna: utanför hallen finns träningsredskap. Ja, i 30 minusgrader sitter de här i pälsmössor och frustar.
Esbo har faktiskt … en air av Östtyskland. Stora ytor med plantor i snörräta rader, enorma gräsmattor med en miljard flaggstänger och så en massa 1970-talsbetongsdystra byggnader.
Var är sisun?
När vi igår skulle ta oss med turneringens speciella busslinje tre kilometer västerut, åkte vi i en kringla norrut, en lasso västerut och en rosett söderut innan bussen vände åt vårt håll. Varje gång med ett mellanstopp vid hallen som vi så förtvivlat försökte lämna.
– Men vart ska du?
– Du kör fel!
– Vi ska ditåt!
– Nej, inte hallen igen!
Ned det var inte fel. Det var meningen. Det var så rutten var planerad och det kommer att vara likadant idag. (Ser ni, vad var det jag sa – Finland är precis som i Italien!)
En nyspolad toa. Ja, vattnet ser lite skumt ut. Och detta vatten dricker vi (dock ej direkt ur toan).
Vi i ledargruppen sover tätt tillsammans i ett litet utrymt kontor i en skola som heter Polisskolan, men som hyser lågstadieelever. Blivande minisnutar?
Luftmadrasserna läcker och de som snarkar får skor i huvudet hela tiden. Och jag njuter av varje sekund!
Men här är något som vi i alla fall inte har i Sverige: yoghurt med öl! (Klicka för förstoring.)
Jag är med om något som kommer att vara ett minne för livet. Tyvärr inte för mig, jag kommer att glömma allt för att få plats med andra, helt oviktiga ting som världsrekord och schlagertexter.
Känner ni igen er här? (Ni förflyttas nu till 15-årsåldern.)
Stora väskor, matsäck och madrasser – i väntan på båten mot Finland.
Jag åkte i tonåren på basketturneringar i Tärendö, i Överkalix, Kiruna, Råneå, Sundsvall och Boden. (Tärendö var roligast, för där fick jag pris och hamnade i tidningen.) Halva packningen bestod av knähöga tubsockar eftersom vi alltid spelade i två, ibland tre, strumpor per fot. När alla sedan hängde på tork såg det ut som när man gör hemmagjord pasta som hänger på skåpluckorna i hela köket. (Fast den jämförelsen kunde jag inte göra då, jag trodde bombis att spaghetti växte på italienska landsbygdsbuskar.)
Nu är jag på väg till Finland med Femtonåringen och hennes lagkompisar. De håller krampaktigt i sina mobiler eftersom de inte ska använda dem på finskt vatten – hjälp, inte ett sms på nästan fyra dagar, hur ska det gå?
Men nu ska vi prata hjärnspöken. För titta var jag ska sova inatt:
I ljuset där uppe dansar man disco och äter mat. Där nere – allra längst ner – under två däck som är fulla med bilar, där tror folk att jag ska sova.
När jag såg våra hytter och insåg att alla isberg kommer att karva hål rakt upp i min madrass, travade jag fram till informationsdisken för att be om en annan hytt. Det var de väldigt vana vid, visade det sig, och gav mig raskt en säng ovan vattenlinjen för blott 700 kronor.
Men. Men. Skulle bara jag överleva isbergskrocken? Hur mesig får man vara egentligen? Ågren och ruelse! Näe!
– Ursäkta att jag krånglar, men jag har ändrat mig och ska slåss mot mina hjärnspöken och sova under alla bilarna hela natten. Förlåt. Jag behåller min undervattenshytt. Tror du att ni kommer att krocka med många isberg inatt?
Fyra bäddar som inatt ska hysa två snarkande coacher, ett hispigt fruntimmer till bloggare samt ett obekymrat barn som nyss vann 80 cent på en enarmad bandit utan arm.
Just nu sjunger Michael Bolton When a Man Loves a Woman i högtalarna. Alla människor strosar omkring utan en tanke på att jag ska sova under två våningar med bilar. Kvinnorna bredvid mig är i 50-årsåldern, men pratar om kvällens kommande fylla som om de vore 16. De ska sova högt upp ”för att ha nära till baren”.
Mitt i båten blev det plötsligt cirkusuppvisning. Jag stod och gapade eftersom jag aldrig har sett en sådan här båt förut. Den ser ut som en flygplats!
Doggybag, anyone?
Den där riktigt läskiga hamburgaren lade sig som en klistrig film i mina tarmar. Mitt ressällskap påstår att det är nervositeten för nattens kommande sjunkolycka som gör att jag inte orkade äta upp maten, men pah, jag vet bättre. Kan ju inte äta för mycket så att jag får kramp när jag ska simma iland medan båten sjunker.
____ Psst. Jag överlevde. Kommentatorsbåset ballar ur och ger tips om vad man kan göra i Luleå. Kolla på Shopping, t.ex.
1.
Min pappa har en liten, liten eka med en liten, liten motor och med hjälp av den åkte vi till en liten, liten ö för att fånga en liten, liten fisk.
Men när barnens morfar tog oss på fiskafänge så fiskade han sig själv i axeln.
Trots att vi i familjen fiskar så sällan att vi nästan åker skridskor oftare (vi åker aldrig skridskor), vandrar diverse fiskehistorier runt i släkten. Broder Jakob satte kroken i pappas läpp en gång, alla har fångat varsin gammelgädda och den där äggsåsen utan smör var inte god. Den där kroken i axeln satt som superlimmad och lossnade inte förrän jag i en evighet med mina naglar (som är hårda som räkost) hade skrapat och karvat loss skinnet. Hela tiden tänkte jag:
– Seeegt. Om människoskinnet är så här segt är det ju jättesvårt att bita loss en bit eller sticka in en kniv i. Tänk vad de måste ha tuggat, de där rugbyspelarna som störtade i Anderna och sedan åt bitar av sina kompisars rumpmuskler. En gång i lågstadiet fick vi kalops med så här svårforcerade köttbitar i. Så seeegt.
2.
Vår badsjö – den bruna på tio minuters cykelväg hemifrån – ska vi kissa i ända till september om vi fortsätter att ha tur med vädret. Vårt rekord är 9/9 1999. (Och det helt utan att vi är särskilt förtjusta i nior.)
Sexåringens fötter såg ut som ett vattenlik igår.
– Jajaja, jag vet att det är lite kallare än vanligt, men plaska på så att det i alla fall ser ut som om ni har kul på bilden! – Men vi har ju kul, vad konstigt du säger, mamma.
3.
Det senaste tricket att hålla kvar sommaren är att inte rensa ut den: plötsligt var det Martas namnsdag igen. Länge leve fullproppade kylskåp med skattgömmor!
Den där lilla mjölken som gick ut den 27 juli ska vi spara till julafton. Den större (men yngre), som gick ut igår, är bara med här för att ni inte ska tro att jag tidsfuskar med bildmaterialet.
Förutom att köra bil med musik på vansinnesvolym, måste jag säga att detta med att ta ett dopp i en lite för kall sjö är det bästa uppåttjacket. Men det tyckte jag ju inte förr. Vad händer? Har jag mognat? Kommer jag snart att börja spela bridge och tillaga sylta också?
Jag (ja, allt handlar om mig) lider mest av att våra rutiner som i vanliga fall funkar så bra även när allt ska ske på en gång nu inte funkar alls. Jag måste koka te och gå till lågstadiet och cykla till mellanstadiet samtidigt och dessutom förfalska Den djefla mannens signatur för att Femtonåringen ska kunna få en legitimation.
(Nej då. Lugn. Jag förfalskar bara min pappas namnteckning.)
Men det kunde vara värre. Tänk om man idag var ett ägg i affärn. Man låg där i sitt paket med sina kompisar och så kom en tant och gjorde en Charlie Chaplinvurpa och inte ens alla kungens män skulle kunna reparera en sådan skada.
Inga ryggskott här inte.
Eller tänk om man var en brödpåse som hette Fröig. Och bäst som man låg där och kollade på fallande ägg, så kom en konkurrerande brödleverans och trängde sig på: Fröjd och gamman. Skulle man kunna samsas om utrymmet?
Vad kommer vi att säga om dagens brödnamn om, säg, tio år?
Nu ska jag ta ett djupt andetag och stoppa yrselmedicin med distraheringsfunktion i Min djefla stånkande man. Sedan ska jag ikläda mig en röd mantel och skriva en artikel på exakt 1 300 tecken och hålla en deadline på sekunden samtidigt som jag ser till att alla barnen är representativa till skolfotograferingar som kommer att ruinera oss bortåt november när vi trots sju påminnelser har glömt att betala dem. Och det kommer att gå jättebra eftersom jag kan cykla och koka te på en gång! För att:
Vad gör jag när jag har gått in på konsertområdet, besökt en bajamaja, spruttat handsprit överallt, (svininfluensan skapar högtryck för många produkter), köpt en t-shirt och tryckt in proppar i öronen?
Svar: köper en 3,5-öl. (Traditionell konsertbild.)
Hur många levde månne i nuet just nu och här? (Analysera bilden nedan.)
”Jag måste messa en snutt till mamma.”
”Jag måste spela in för att visa barnbarnen.”
”Jag måste dokumentera för min blogg.”
Att gå på konsert, har jag ju berättat tidigare, är jag inte särskilt van vid. Därför är varje tillfälle storslaget, egendomligt, fantastiskt och sådär pirrande som när man träffar Johnny Depp. (Inbillar jag mig. Jag har ju aldrig träffat Johnny Depp. Vilken synnerligen dum jämförelse.)
Arenan igår var Stockholms stadion. (Stockholm Stadion? Stockholmsstadion? Stadion i Stockholm?) Den byggdes till vårt enda sommar-OS för 97 år sedan (aha, den heter egentligen Stockholms Olympiastadion) och har lite av en borggårdskänsla. En av tjejerna i vårt sällskap hade sprungit 400 m i SM här en gång, och visste att berätta allt om löparbanorna på Stadion. Men av dem ser man förstås intet – innerplan och banorna är klädda med balkongplastpussel.
Bandet var Coldplay. Låt mig nu och här slå fast att storkonserter är fantastiska. Men: man ser ju ingenting av de fysiska scenpersonerna på de här tillställningarna. Chris Martin trollade så vackert med tangenterna där framme på scenen och alla femtusen som stod framför mig var två och en halv meter långa utom de som fuskade med högklackat. Diskriminering är vad det är.
Men hur dum och ovan jag än är, går jag ju inte på konsert i obekväma skor. Så himla imponernande stamina – sisu – hos denna tjej. Blåa tår, någon?
När man inte kan se scenen, får man titta på tv-skärmarna vid sidan av scenen. Det funkar helt ok, men är ändå inte på riktigt, tycker jag – som vill sitta i knät på sångaren och sedan killa trummisen bakom örat.
Men går man alltså på konsert för att titta på tv? Ja – musiken går genom märg och ben. Och det är alldeles fantastiskt. (Förutom när baskaggen gick i otakt med mina hjärtslag och jag fick för mig att jag var nära en hjärtattack.) Men det där med att den vänstra skärmen visar allt spegelvänt är förvirrande.
– Hjälp! Jag har inte bara en hjärtattack – mina hjärnhalvor håller på med en rockad! Ring efter ambulans! Nej vänta. Jag är nog ok. Det är bara bakvänd bild där borta.
Publiken dansade ytterst sparsamt, men sjöng med en röst med i alla versrader. När Chris Martin stod där på scenen och gav oss beröm, blev vi som små tacksamma barn och trodde att vi var speciella samt att ingen annan publik någonsin tidigare hade gett grabbarna den respons som vi gav dem just då. Halleluja! (Och jag tänker inte påstå att det är osant, för det är ju liksom inte lika kul då.)
Men sedan tog ju konserten slut, och vi lomade hemåt … vadande genom det som vi människor tydligen kräfver på dylika tillställningar.
Så här, packade som sillar, stod vi i en dryg halvtimme efter konserten eftersom man tydligen skulle få en nyinspelad platta vid utgången. Jag sa med hög röst, inklämd bland okända människor, något om svininfluensan. Det roade några, dock inte alla.
Jag tror att jag nu med mina ivriga konsertupplevelser suktar efter att få vara med om något historiskt. Jag vill vara som dessa:
– Nämen jag var ju alltså i Eskilstunas Sporthall och såg Beatles. Alltså 1963. Det var sådär.
– Jag såg Springsteen på Strøget. Lattjo kille, den där.
– Alltså jag visste att Madonna skulle bli något redan när jag såg henne i N.Y. 1982.
– Lars Gyllensten? Ja, honom peppade jag att skriva mer, jag tror det var 1943.
Fast jag var ju faktiskt på plats när Thomas Di Leva slängde av sig locken 1986. Jättestort, verkligen historiskt.
Apropå skodon, så såg jag dessa klackar i Gamla Stan i eftermiddags. På kullersten och likande underlag. Så himla imponerande! (Men bara historiskt vad gäller miljön, inte klacksituationen.)
Historisk premiär: min egen, känslofyllda videosnutt från konserten.
Min premiär på nattorientering visade sig vara en mixedklass där man fick springa i par! Men sin djefla orienteringsman! Lätt som en plätt!
Min viktigaste utrustningsdetalj: fotledsstabilisatorer som snörs på som korsetter. (Vita strumpor? Jajaja. Det ska man inte ha när man springer orientering.)
Lampan – som satt förvånansvärt löst på huvudet – omöjliggjorde tofsuppsättning. Jag sprang alltså som en huldra i skogen med nudellockarna flängande.
Tänk så underligt att man kan springa i mörker. Eller mörker och mörker – pannlampan lyser upp en punkt som ligger två meter framför fötterna och när fötterna kommer dit, minns hjärnan hur det såg ut och parerar alla hinder, bulor och knölar.
Men då uppstår ju vissa problem när lampan lyser upp en tufsig gräsridå och hjärnan tänker ”tufsig gräsridå” och ger fötterna signalen för den platta mark som gräs ibland växer på – och tufset bara är en kuliss. Som döljer ett dike.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Hur ser jag ut i denna position?
– Det ser ut som om någon har tejpat fast dig på marken.
Min djefla man och jag sprang alltså banan på 4,5 km fågelvägen tillsammans. Jag klafsade på medan han trippade. Han sprang i sicksack medan jag höll mig till raksöm. Han hade spikskor, jag hade ospikskor. Jag föll mycket överraskande handlöst i full fart säkert tio gånger – men det var han som klev i björnbajs. Eller älgbajs. Eller alienbajs. Eller vad det nu var – en stor hög med runda kulor. Jag föll och föll och föll.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja, men min sko sitter fast där borta.
– Ta en bild så läser jag kartan!
När detta hände hade vi sprungit i såpass oländig terräng såpass länge att min djefla man var euforisk och utstötte små lyckliga pip då och då. Jag hängde på bra, men funderade mest på hur jag skulle stava till hu-uhff-ljudet i denna rapport. Fast fotografera måste man ju, som Robert Capa på ett slagfält.
Jag fumlade fram kameran, tappade kameraskyddet i kleggdiket bredvid skon, tryckte på fel knapp och glömde att vänta på fokus.
Jag hällde ut vattnet ur skon, krängde på den och så sprang vi vidare. När man går på en skogspromenad är man ju noggrann med att hålla i grenar så att bakomvandrande person inte får dem vispade i ansiktet. Den regeln gäller inte när man orienterar i par, kan jag säga.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Tänk att man inte råkar värre ut vid de här plattfall-trillen. En gren i ögat, en pinne i låret, en …
– Hm. Här ser det lite diffust ut. Kom.
Och så sprang vi igen. Diffust? Kartan eller terrängen? Måste läsa kartan. Tumgrepp, kompass, stämpelpinne, var lade jag kameran? Men var är vi? Hela kartan ser ju diffus ut. ”Den diffusa terrängen skapade problem för deltagarna”, hihi.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Konstigt nog, ja. Man borde ha hjälm.
– Jag ser kontrollen!
Kontrollerna har numera inte en klämma som gör hål i papper, utan är ett elektroniskt hål som man stoppar ner en liten pinne i. Och om man nu kan jämföra basket med orientering, så är kicken att hitta kontrollerna som att göra poäng. Man får lite glädjefnatt varje gång och orkar springa tillbaka i försvar. Eller över det där kalhygget mot nästa kontroll.
Pip! säger det när man stoppar ner den lilla pinnen i hålet. (Typisk kontrollposering – bilden togs efter målgång.)
Och så sprang vi vidare.
– Nu känner jag Urbans svettlukt i pannan, sa min djefla man plötsligt, där vi for fram.
Det där måste vara en orienteraruttryck, tänkte jag. Namnet Urban symboliserar den ständigt orienterande livscyk … hm.
– Va?
– Urbans svett i pannan.
Aha, jag hör nog fel. Han säger nog något om att pannlampan känns som en turban och i sådana blir man ju svettig. Men hans betoning av ”turban” är ju helt uppåt väggarna.
– Va?
– Urban, jag har lånat hans lampa. Nu rinner hans gamla, intorkade svett från pannbandet ner i mina ögon.
– Du känner en främmande mans doft i ansiktet? Det påminner mig om …
– Jag ser kontrollen!
Puh. Efter drygt 50 minuter gick vi i mål efter blott två bommar. Vi var inte ens utanför kartan!
Ni ser den ”vita” strumpan, va?
Nu – nyvaken, liggande i sängen – kan jag meddela att känslan efter en fredagskväll ute i skogen inte är helt olik den efter en fredagskväll ute på krogen.
Oj! Ingen rast, ingen ro. Nyss kom det ett sms:
Tycker du om Coldplay? De spelar på Stadion ikväll och jag har en biljett över. /Orangeluvan
Upp å hoppa! Hu-uhff.
Kartan med banan. (Om ni klickar på den så flärpas den upp så att ni kan se att vi har ritat in hur fel vi sprang till ettan och åttan. Eventuella orienterare kommer att bli impade: det var minsann ingen fjöntbana.)
I lördags stod jag och pratade i telefon i köket. Åtta barn sprang omkring lite huller om buller, två barn satt en soffa och blev lästa för av kusin Ann och jag funderade på om jag skulle ta på mig bekväma eller obekväma skor eftersom man ju lätt snöar in på sådant när man inte har några andra problem.
Då började det brinna i diskmaskinen.
– Oj, vänta, det brinner i diskmaskinen, sa jag i telefonen och gick fram och öppnade maskinens lucka.
– Brinner det fortfarande? sa Bästisgrannen i telefonen.
– Nej, nu kommer det bara en herrans massa svart rök. Host.
– Du … släck elden så hörs vi sedan.
Det slutade brinna, jag tog på mig bekväma skor, åkte på kusinträff och sov på ett vardagsrumsgolv. Så glacerade glaserade jag 19 drejade skålar och så gick två dagar. Och vi hann tröttna ordentligt på att diska för hand.
– Fram med garantin och försäkringspapperen! Ring! Hallååå… beordrade jag Min djefla man, som visade sig inte vara hemma.
Men nu är jag ju anlitad av If – försäkringbolaget som har fått priser för sina tydliga brev och rättstavade sajter. Så jag är ju nästan i branschen. Tippetitapp, knappade jag fram anmälningsformuläret på sajten.
Försäkringstagare? Är det jag eller Den djefla mannen? Var är diskmaskinens garanti? När köpte vi den? Varför har vi kvar kvitton till 14 förbrukade mobiltelefoner och golvet till den lägenhet som vi köpte 1991 men inte till den nya diskmaskinen? Vem är det som inte håller ordning här? Äh, jag ringer istället.
– Du vet väl att du kan anmäla din skada på internet? säger en automatisk röst medan jag väntar och väntar. – Ja, men det var så mycket som jag inte ku…
– Din plats i kön är nu tio. – Jamen det var ju inte så farligt.
– Din plats i kön är nu tio. – Helt ok.
– Din plats i kön är nu tio. – Fortfarande?
– Om du inte vill vänta kan du lämna ditt telefonnummer så ringer vi upp. – Tsst. Vet man väl hur sådant fu…
– Du behåller din plats i kön. – Va?Hur?
– Din plats i kön är nu tio. – Så om jag lägger på nu, så ringer ni?
– Du vet väl att du kan anmäla din skada på internet? – Jo och så är det ju det här med ordet ”skada” som jag tycker ger fel sign…
– Din plats i kön är nu tio.
Uppdatering
Åh, så enkelt. Försäkringsbolaget ringde upp och sa att när en reparatör har sagt att diskmaskinsskrutten är slut så betalar vi 1 500 kr i självrisk och så köper vi en ny.
– Så nu ska du bara leta fram kvittot med garanti så ordnar det sig!
Oh no.
Tillägg
Sekruttmaskinen har alltid varit en sekruttmaskin och vi hoppas förstås på en dödförklaring. Men efter en snabb rekognoceringsrunda, är jag mer förvirrad än någonsin. Måste man verkligen köpa Miele för 9–10 tusenlappar om man vill ha något bra? Är liggande bestickkorg högst upp rena himmelriket? (Ja, det är ni som läser som ska komma med svaren.)
Först föddes jag in i en resande familj (det låter, det) som drog sina barn Europa runt under de tio lediga sommarveckorna. (Lärarfamilj med pengar? Ja, på 1970-talet.) Sedan tågluffade jag hysteriskt. Sedan födde jag barn och reste inte ett dugg på nästan 15 år.
Och nu är jag på en enda månad i München, Grekland, Vrena och Mullsjö! (Fast nästa projekt måste faktiskt vara en tågluff, nu har jag snart spytt ut föroreningar som motsvarar nästan en tusendels resa till Thailand.)
I alla fall. Kära dagbok. Jag sitter i en säng på ett pensionat i Ockelbo. Resan hit var spikrak upp till Sala, sedan kringelikrokig.
1. Vandring i Sala silvergruva. 2. Bad i Östaviken. 3. Mat och sömn i Ockelbo. (Den gröna ringen är ”vägen mellan två sjöar” – där jag i min enfald trodde att vi körde. GPS finns som sagt inte i min värld.)
Sala har verkligen gjort det lätt och enkelt för turister – man lotsas effektivt till silvergruvan. Man får tusen och ett olika val mellan olika guidade turer, man kan äta och dricka och köpa smycken och stenar och man kan avsluta allt med att gå på loppis och äta lite mer. Lysande, Sala!
Här är vi nere på 65 meters djup i gruvan, där guiden Erik sjöng en psalm. Det var tre plusgrader och vi hade hjälm och cape och lånade stövlar. Sexåringen deklarerade efter att ha fått syn på en fladdermus att detta minsann var ”den bästa dagen i hela mitt liv”.
Efter Sala fanns en massa vägar att välja mellan. Jag siktade på måfå lite norrut, och spanade efter skyltar mot badplatser. Klockan närmade sig fyra och vi hade bara ätit några matsäcksmackor till lunch och jag anade en snar blodsockerkollaps innan jag kom på att det ju inte var tonåringarna jag hade med mig. De här tre ”små” hade ju fått glass i Sala, och stod sig på den på ett helt annat sätt än en sjuttonårig yngling plägar göra.
– Mamma, det ser ut som om sockerbitarna ska dansa kring granen!
Via svenska serpentinvägar hamnade vi vid en ljuvlig badvik – Östaviken – som var tom på folk. Där fanns omklädningsrum, volleybollnät, två badbryggor, vita snäckor och perfekt lutning under vattenytan. Men som en misstänksam Tippi Hedren tassade jag ut på den ena bryggan. (Bonuslänk.)
Badbryggans bajs.
Vissa av oss badade i underkläderna och alla saknade handdukar eftersom vi hade packat med vinterkänsla. Sjön måste ha varit extremt järnhaltig – eller så var det bruna vi torkade av oss något helt annat.
– Mamma, varför är det inga andra här och badar?
– Ehm, jag vet inte. (Tork, tork, tork.)
Och så körde vi vidare mot maten i skymningen.
Folkets hus i Tärnsjö. Det var så fult och tömt och ensamt och sorgligt att jag tvärstannade bilen och sprang ut för att ta en bild och klappa lite på den kaklade väggen.
Väl framme i Ockelbo hittade vi till pensionatet snabbt … men kom inte in. Alla dörrar var låsta, alla fönster svarta, trädgården lika tom som stranden i Östa. Jag ringde upp ägaren och påminde om vår bokning medan barnen sprang omkring och försökte undkomma myggen. (Som var både ovanligt många och ovanligt elaka.)
– Javisst, välkomna, nyckeln ligger i brevlådan, det finns te i köket och tv i tv-rummet och dusch i duschrummet och toa i korridoren.
– Och mygg i trädgården. Var sak på sin plats alltså.
– Va?
– Äsch, jag ba… Kan du rekommendera en restaurang i Ockelbo?
– Ja, det finns bara en som är öppen! Atalanta!
Pizzeria Atalanta med perfekta pizzor, perfekt personal, billig läsk, två fulla gubbar, två fula tavlor, en tjock gubbe, en tjock-tv, spelautomater, förfärliga dukar med plexiglasskivor på och så de där stolarna, ni vet. Men inte en enda bild på Glenn Strömberg.
Tack, Ockelbo – det var så skönt att inte kunna välja restaurang! (Nu är jag alls inte ironisk även om det låter så. Jag har tröttnat på all valfrihet och vill bli lite hunsad igen.) Är de snart K-minnesmärkta, de där pizzeriorna som finns överallt?
Här ligger just nu Sexåringen, Nioåringen och Tolvåringen och snusar.
Som kringresande föreläsare kräver jag hotell som har
trådlöst internet
tekokare på rummet
mörkläggande gardin
tv på rummet
dusch på rummet
toa på rummet
två kuddar i sängen.
Som kringresande förälder har jag inga krav alls, visade det sig denna kväll. Inget i ovanstående lista uppfylls – det finns inte ens rinnande vatten i köket. Och jag bryr mig inte. Framför allt bryr sig inte barnen ett dugg; de satte sig i köket och spelade schack med två illaluktande ryssar och delade innan de somnade på den enda tandborste som vi fick med oss hemifrån.
Jag vandrar omkring med spik i foten och bara säger ”tjosan hejsan” och ”det kunde vara värre” och så springer jag till sjön och så tar jag mig ett dopp och så springer jag hem och tar mig ett par glas vin och mular i mig dyr choklad som nästan dammar i munnen.
Andra sätter sig med armarna om sig själva och säger åck åck åck och mår verkligen pyton eftersom normallivet närmar sig.
Detta är augusti och vi måste alla återvända till vardagen. Vi måste gå till skolan, krypa ner i saltgruvan, vända på slantarna och fundera på vinterdäck. Jag tänker
”hihi, vinterdäck rimmar på vintergäck”
”vad kul att få köpa en massa nya kollegieblock”
”åhå, jag ska laminera barnens schema”
”jag ska banne mig bada ända in i september, må det så hagla på mig”.
Förlåt. Jag är bara glad.
Man kan bli glad även av en helt främmande man som har klätt sig så här i knallvita skor med matchande byxor fastän han inte alls tänker leka Marcel Marceau.
För drygt ett år sedan började avloppet i vår källare att bete sig som någon som har ätit kol. Host, spott och fräs, sa ett rör och kräktes. Vi kallade på en avloppsrensarsugbilmaskin, som röjde och rensade och dödförkarade vårt rör om vi inte å det snaraste drog upp alla buskar, vars rötter hade invaderat röret. (Röret var förresten antikt och ger inte oss ett öre på försäkringarna.)
Sugmaskinen som sög förra sommaren.
Nu har det där ”å det snaraste” irriterat oss för länge. Nu måste vi göra något åt saken, och det är nu ni bloggläsare kommer in.
Vad ska vi göra?
Det är alltså en rabatt det handlar om. En rabatt som jag och alla andra struntar komplett i. Den vetter åt öst och har morgonsol, vilket vi heller inte bryr oss om. Däremot har den fyllt två tacknämliga funktioner, som:
insynsskydd – vi kan ha hur stökigt vi vill och gå nakna i hallen hela tiden om vi vill, för buskarna har inte bara kraftiga rötter, utan även hippierufs upptill
vindskydd – de kalla nordanvindarna från öst fastnar i rufset.
Jag skulle vilja bygga en basketplan där och asfaltera bort all växtlighet, men det låter sig inte göras utan jättejättemycket asfalt och utfyllnadsmaterial. Dessutom kan man inte göra så mycket på en två meter bred basketplan.
Den där gången bortom trappan leder till parkeringsplatsen och är egentligen en handikappramp i cement från den tiden när huset var församlingshem. Ni ser att rabatten sluttar ner mot gatunivån? Ack, vad gör man åt det?
Nu har jag backat bort från trappan – ni ser entrén och buskarna och förstår hur nakna vi är där i hallen?
Så, nu ser ni hela östsidan. Den där lilla cementpelaren kunde vi ha hängt en grind på, om vi hade haft en.
Låt nu alla idéer spruta i kommentatorsbåset! Jag blir lika glad för ”jamen bygg en basketplan då” som ”ställ en väldigt avlång friggebod på rabattens plats”. Var knäppa eller allvarliga – det spelar ingen roll.
Förresten.
Den lilla omålade rutan på huset? undrar ni förstås. Joorå, vi anlitade en målare förra sommaren. Men kommen så långt, blev målaren attackerad av en geting, sprang hem och kom aldrig mer tillbaka. Vi kommer inte upp med stegar utan måste hyra en byggställning för att måla färdigt, och eftersom ingen har sagt ”å det snaraste” till oss, kommer färdigmålningen att dröja.
Uppdatering: Nämen va i …
Jag tänkte att man ju tänker bättre med en arkitekthjärna, och sådana hjärnor kräfva arkitektritade ritningar. Så jag grävde en stund bland alla ritningar som hör till huset. (Det byggdes 1932, och en hel del har ju hänt på 77 år.)
Men vad skådar jag vid den röda pilen, som ju är den omtalade rabatten? Går tomtgränsen vid handikapprampen? Då är ju rabatten inte vår! Vabaha? Har jag rensat ogräs åt kommunen i tio år?
Ok. Även om rabatten inte ligger på vår tomt – vad ska vi göra med ytan? I kommentatorsbåset tycker man att vi bör byta ut det gamla röret. (Gah.)
Se bara så konstigt! Hemligheten bakom Finlands spjutkastare och backhoppare är denna: utanför hallen finns träningsredskap. Ja, i 30 minusgrader sitter de här i pälsmössor och frustar.
Var är sisun?
En nyspolad toa. Ja, vattnet ser lite skumt ut. Och detta vatten dricker vi (dock ej direkt ur toan).
Luftmadrasserna läcker och de som snarkar får skor i huvudet hela tiden. Och jag njuter av varje sekund!
Men här är något som vi i alla fall inte har i Sverige: yoghurt med öl! (Klicka för förstoring.)
