Brrrrrrrrruhum!Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.
Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.
Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?
Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.
Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.
Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)
I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …
… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi
- plånbok (vilket upptäcktes i tid)
- GPS (ska jag önska mig i julklapp)
- mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
- karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
- lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).
Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.
Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.
– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?
Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.
