Tjolahopp. Min djefla man har ryggskott. Igen.
Jag (ja, allt handlar om mig) lider mest av att våra rutiner som i vanliga fall funkar så bra även när allt ska ske på en gång nu inte funkar alls. Jag måste koka te och gå till lågstadiet och cykla till mellanstadiet samtidigt och dessutom förfalska Den djefla mannens signatur för att Femtonåringen ska kunna få en legitimation.
(Nej då. Lugn. Jag förfalskar bara min pappas namnteckning.)
Men det kunde vara värre. Tänk om man idag var ett ägg i affärn. Man låg där i sitt paket med sina kompisar och så kom en tant och gjorde en Charlie Chaplinvurpa och inte ens alla kungens män skulle kunna reparera en sådan skada.
Inga ryggskott här inte.Eller tänk om man var en brödpåse som hette Fröig. Och bäst som man låg där och kollade på fallande ägg, så kom en konkurrerande brödleverans och trängde sig på: Fröjd och gamman. Skulle man kunna samsas om utrymmet?
Vad kommer vi att säga om dagens brödnamn om, säg, tio år?Nu ska jag ta ett djupt andetag och stoppa yrselmedicin med distraheringsfunktion i Min djefla stånkande man. Sedan ska jag ikläda mig en röd mantel och skriva en artikel på exakt 1 300 tecken och hålla en deadline på sekunden samtidigt som jag ser till att alla barnen är representativa till skolfotograferingar som kommer att ruinera oss bortåt november när vi trots sju påminnelser har glömt att betala dem. Och det kommer att gå jättebra eftersom jag kan cykla och koka te på en gång! För att:
Självklart.