Hoppa till innehåll

Dag: 1 augusti, 2009

Ännu en begravning

Så, nu har vi varit på svärfars begravning. ”Så” i förra meningen andas lättnad – för så är det ju.

Mitt livs begravningar är vitt spridda och till igår på ena handen räknade. Farmor och farfar, mormor, min farbror Sten, NE-kollegerna Margareta Ingvar och Gerard Voigt. (Jag tror tydligen att jag har sex fingrar på ena handen.) Och så svärfar nu. Faster Ullas begravning i november förra året missade jag eftersom jag satt på akuten med en bruten . (Förlåt, jag förstår att alla länkar distraherar – strunta i dem bara.)

Men nu var det första gången som jag var på begravning med mina egna barn närvarande. Skulle det funka? Det finns de som anser att tio år en lämplig åldersgräns. Eller tolv. Eller femton. Eller elva. Eller nio. Vi struntade i detta och tittade på våra barn: var de mogna? Skulle de på något sätt må bättre av att inte sitta med på begravningen? Kan man fara illa av att se alla släktingar hulka, snora, snörvla och bete sig? Kanske. Ptja, det var väl värt ett försök i alla fall.

Utanför kyrkan satte sig Sexåringen i den gråtande djefla mannens knä och gjorde en rullad av den vita slipsen. Nioåringen i mitten skrattade tills tårarna rann och alla sörjande blev på ett ganska uppsluppet humör.

Väl inne i den fulla kyrkan delade vi på metervis med hushållspapper. (Jag hade en hel rulle med mig eftersom jag aldrig gråter i vanliga fall och ju därför har tårar på lager.) Prästen sa vackra ord, änkan sa vackra ord, vacker musik spelades tills jag fick börja återanvända hushållspapperstussarna som låg i drivor på golvet.

Barnen förklarade efteråt att de var nöjda med att de hade fått vara med, men att det var konstigt att farfar faktiskt låg där i kistan.

– Vart ska farfar ta vägen nu?
– Ja, kroppen ska till ett krematorium, där den eldas upp. Och så tar man vara på askan och häller ut den där man vill. I havet kanske.
– Vad har han på sig?
– Badbyxorna som han dog i.
– Inget annat?
– Nej, varför skulle han ha det? Han var ju en simmare. Som dog i vattenbrynet.
– Men … men … men. Nähe, ok.
– Det var ju tur att han inte var på maskerad när han dog.

När alla skulle tåga ut ur kyrkan stannade Sexåringen vid kistan och deklarerade att han faktiskt fick stå där hur länge han ville, så det så. Änkan tog honom då resolut i handen och förklarade att nej, nu har vi sagt hejdå. Sexåringen accepterade utan knot.

 

Sedan klättrade han upp på en sextonårig sysslings axlar och satt där resten av kvällen.

 

Nioåringen (som i finkläderna från Ukraina syns i mitten på översta bilden) gick tillsammans med alla andra ner till havet för att stå på platsen där farfar dog. Men så var ju vågorna så ljuvliga, så … ja. Begravningskläder eller ej … det blev ett dopp i dem för det hade nog farfar gillat.

På kvällen vidtog festligheterna med mat i långa banor och roliga tal, sång och musik och hallabaloo. Kusinerna fick slåss i trädgården, svägerskorna spy i badkaret, övriga släktingar dricka upp farfars whisky och någonstans satt den avlidne och tittade och förmodligen sa han ”bra, det där är mina tag”. För det sa han nästan alltid.

Nu tänker jag faktiskt inte dö på en sisådär femtio år, men jag har lust att börja planera min egen begravning. Den ska bli rolig. Det berättar jag i detta nu för min djefla man, som sömndrucket (det tar på krafterna att begrava sin pappa) säger:

– Kommer inte på fråga, när någon av oss dör ska jag börja bestämma var skåpet ska stå.

Share
25 kommentarer