Hoppa till innehåll

Jag är aldrig så cool som när jag går på konsert: Coldplay!

Vad gör jag när jag har gått in på konsertområdet, besökt en bajamaja, spruttat handsprit överallt, (svininfluensan skapar högtryck för många produkter), köpt en t-shirt och tryckt in proppar i öronen?

Svar: köper en 3,5-öl. (Traditionell konsertbild.)

 

Hur många levde månne i nuet just nu och här? (Analysera bilden nedan.)

”Jag måste messa en snutt till mamma.”
”Jag måste spela in för att visa barnbarnen.”

”Jag måste dokumentera för min blogg.”

Att gå på konsert, har jag ju berättat tidigare, är jag inte särskilt van vid. Därför är varje tillfälle storslaget, egendomligt, fantastiskt och sådär pirrande som när man träffar Johnny Depp. (Inbillar jag mig. Jag har ju aldrig träffat Johnny Depp. Vilken synnerligen dum jämförelse.)

Arenan igår var Stockholms stadion. (Stockholm Stadion? Stockholmsstadion? Stadion i Stockholm?) Den byggdes till vårt enda sommar-OS för 97 år sedan (aha, den heter egentligen Stockholms Olympiastadion) och har lite av en borggårdskänsla. En av tjejerna i vårt sällskap hade sprungit 400 m i SM här en gång, och visste att berätta allt om löparbanorna på Stadion. Men av dem ser man förstås intet – innerplan och banorna är klädda med balkongplastpussel.

Bandet var Coldplay. Låt mig nu och här slå fast att storkonserter är fantastiska. Men: man ser ju ingenting av de fysiska scenpersonerna på de här tillställningarna. Chris Martin trollade så vackert med tangenterna där framme på scenen och alla femtusen som stod framför mig var två och en halv meter långa utom de som fuskade med högklackat. Diskriminering är vad det är.

Men hur dum och ovan jag än är, går jag ju inte på konsert i obekväma skor. Så himla imponernande stamina – sisu – hos denna tjej. Blåa tår, någon?

När man inte kan se scenen, får man titta på tv-skärmarna vid sidan av scenen. Det funkar helt ok, men är ändå inte på riktigt, tycker jag – som vill sitta i knät på sångaren och sedan killa trummisen bakom örat.

Men går man alltså på konsert för att titta på tv? Ja – musiken går genom märg och ben. Och det är alldeles fantastiskt. (Förutom när baskaggen gick i otakt med mina hjärtslag och jag fick för mig att jag var nära en hjärtattack.) Men det där med att den vänstra skärmen visar allt spegelvänt är förvirrande.

– Hjälp! Jag har inte bara en hjärtattack – mina hjärnhalvor håller på med en rockad! Ring efter ambulans! Nej vänta. Jag är nog ok. Det är bara bakvänd bild där borta.

Publiken dansade ytterst sparsamt, men sjöng med en röst med i alla versrader. När Chris Martin stod där på scenen och gav oss beröm, blev vi som små tacksamma barn och trodde att vi var speciella samt att ingen annan publik någonsin tidigare hade gett grabbarna den respons som vi gav dem just då. Halleluja! (Och jag tänker inte påstå att det är osant, för det är ju liksom inte lika kul då.)

Men sedan tog ju konserten slut, och vi lomade hemåt … vadande genom det som vi människor tydligen kräfver på dylika tillställningar.

 

Så här, packade som sillar, stod vi i en dryg halvtimme efter konserten eftersom man tydligen skulle få en nyinspelad platta vid utgången. Jag sa med hög röst, inklämd bland okända människor, något om svininfluensan. Det roade några, dock inte alla.

Jag tror att jag nu med mina ivriga konsertupplevelser suktar efter att få vara med om något historiskt. Jag vill vara som dessa:

– Nämen jag var ju alltså i Eskilstunas Sporthall och såg Beatles. Alltså 1963. Det var sådär.
– Jag såg Springsteen på Strøget. Lattjo kille, den där.
– Alltså jag visste att Madonna skulle bli något redan när jag såg henne i N.Y. 1982.
– Lars Gyllensten? Ja, honom peppade jag att skriva mer, jag tror det var 1943.

Fast jag var ju faktiskt på plats när Thomas Di Leva slängde av sig locken 1986. Jättestort, verkligen historiskt.

Apropå skodon, så såg jag dessa klackar i Gamla Stan i eftermiddags. På kullersten och likande underlag. Så himla imponerande! (Men bara historiskt vad gäller miljön, inte klacksituationen.)

Historisk premiär: min egen, känslofyllda videosnutt från konserten.

Er tur: när var ni med om något historiskt?

Share
Publicerat iBloggen

25 kommentarer

  1. PGW

    Jag var på Roxettes återförening på Gessles konsert i våras, det kanske är för nytt för att vara historiskt? Fast när man var tonåring under 80-talet så är Roxette GIGANTISKT liksom.

  2. Tja, när jag nästan lyckades vara först att kommentera Lottens nya blogginlägg?

    Nej, jag tror inte att jag har varit historisk någon gång än, ska fundera på saken och återkomma. Tänkte mest beskriva det enorma RYS jag får när jag ser kombinatioenn klackar och kullersten. En kompis till mig vandrade en (relativt nykter!) nyårsnatt genom Lund i sylvassa klackar, mer lika dem tjejen på konserten hade. Klacken kilade sig fast (kilklack?), kompisen drog, skon höll men inte foten. Bruten fot, aj. Och RYS i hela mig.

  3. Peter Renberg som gick i min klass i trean sparkade sönder sin ena fot i en trappa när han skulle kolla hur hård trappan var. Men att dra söver foten med hjälp av klackskor? Hu.

    Jag minns (tut-tut-varning: när man skriver "jag minns" är man till åldern kommen) när Roxettes första skiva kom. Jag stod på Domus och klämde på LP:n och sa:

    – Per Gessle? Med en tjej? Är hon med i Gyllene Tider då?

  4. Inte menade jag "söver". Jag skulle skriva "sönder", men är tydligen för trätt för tangentbord. TrÖtt.

  5. Jag damp ner i London samma dag som Diana begravdes och vadade omkring i blomsterhavet. Det är nog det historiskaste jag har lyckats med hittills.

  6. Aaaah, "historiskaste". Ska genast tipsa SAOL, det ordet säger ju allt.

    När jag hörde på bilradion att prinsessan Diana hade dött, tänkte jag på en av drottning Elisabeths systrar (om hon nu har flera) och sa högt till alla som satt och gapade att "det var väl inget att tjoa om så gammal som hon är".

  7. Rättning i ledet. Elizabeth stavas med z och hon hade bara en syster, Margaret Rose Windsor, som dog 2002. (Men levde 1997.)

  8. 15 bast och kollade på Michael Jackson på Eriksberg – första gången i Sverige. Sen såg jag alla hans spelningar i Sverige. De var likadana allihop.

  9. Jag var på scouternas stora jubileumsfirande i Kolmårdens djurpark 1982 tror jag visst det var. 30 000 blå- (och lite grön-)klädda på samma ställe. Att gå därifrån i backen utanför entrén var mäktigt. Ett blått hav! (med lite grönt.)

    Men annars när man sjungit fantastisk musik och gjort det väl och dirigenten är nöjd och dessutom även publiken, det är häftigt, hver gang.

  10. Jsg har varit historisk i sommar eftersom jag bevistade Metallicas FÖRSTA FESTIVALSPELNING I SVERIGE NÅGONSIN!

  11. Såg Whitney Houston två gånger – 1993 och 1999. Andra gången var hon klart märkt av sitt missbruk och sprang av och på scenen och lät andra sjunga mer än hon själv, nästan. Första gången var hon kanonbra! Andra gången var förbandet bättre – Amanda Marshall från Canada! Kanonbra tjej. Synd att man aldrig får höra henne i radion!

    Var med brorsan på Depeche Mode 1990 och även om det var för hans skull jag var där var det en mäktig upplevelse!

    Historiskt?? Näe.

  12. On a totally different note: jag noterade just vad jag tror är äldsta dotterns namn i en klasslista. Om hon undrar varför bibliotekarien tittar så konstigt på henne är det för att bibliotekarien läser mammas blogg (och med tanke på programvalet kommer hon förmodligen att vara en del i biblioteket) och är nyfiken av sig. Sånt hände aldrig när jag gick på gymnasiet.

  13. Men jag har nog inte varit på några historiska konserter alls känns det som. Däremot ska jag, och resten av Sverige verkar det som, på Depeche Mode i januari. Jag skäms nästan, eftersom jag nog inte har vett att vara lika exalterad som de riktiga fansen utan bara stå och vänta på Enjoy the silence och såna gamla godingar.
    (Det här skriver jag bara för att jag glömde klicka i "skicka uppföljningskommentarer" på förra kommentaren.)

  14. Stina: Jag ska genast skicka Femtonåringen till skolbiblioteket och be henne blänga på bibliotekarien.

    Det gläder mig lite att ni inte heller har så många historiska händelser i minnet. Och det är inte av skadeglädje utan mer "aha, vi har bara inte fattat att vi har varit med om att historia har skapats". (Insikten kommer av förståeliga skäl i efterskott.)

  15. För några år sen var det millenieskifte där jag firade nyår. Här, i vår vägkorsning! Det kändes spännande. Och en gång hängde en komet som hette Halle-Båpp ovanför vårt hus! Grannarna blängde som om de ätit glosoppa.

    Glossoppa – är det detsamma som alfabetssoppa förresten?

  16. Jag bryter fötterna av mig i högklackat, jag bryter fötterna av mig i vanliga skor på kullersten så jag i högklackat på kullersten, skulle vara intressant…
    Min bästa konsert har varit en Takida-konsert, tätt följt av en Springsteen-konsert men Takida var bäst. Hade behövt dubbla öronproppar bara.

    Snygga solisar, Lotten!
    Köper bara tråkiga med svarta bågar.

  17. Vilket sammanträffande, djefla mannen! Jag har också firat millenieskifte en gång! Fast då stod jag högt uppe på ett berg och kunde bara se nederkanten av fyrverkerierna som sköts nere i staden, för det var så dimmigt.
    Men visst var det spännande!

    Var det Halebop som var nån gång på 1990-talet? Då såg jag den också. Den som var på 1980-talet (Haleys?) lyckades jag inte kryssa att jag såg. Antagligen för att jag inte fattade att det skulle vara så diffust som jag sen såg typ tio år senare. Kometikonen hade för mycket präglat min bild av hur en komet skulle se ut.

  18. Oh vad härligt att gå på konsert! Visst, man ser inte artisterna annat än på skärmar, men det är ju känslan!!
    På Stadion har jag sett Dire Straits, Elton John och Bon Jovi. Fast inte samtidigt. Dire Straits var bäst.

  19. Just ja, historiskt var det ja. Jag var och såg Tina Turner på Ullevi tillsammans med drygt 56000 andra i augusti 2000. Det skulle bli hennes sista världsturné, och jag ville se henne en sista gång. Men så kom hon tillbaka med en ny turné och spelade på Globen i våras. Då var jag inte och såg henne, jag tvivlade starkt på att hon skulle kunna matcha den fantastiska konserten på Ullevi.

  20. Jag hör till de få svenskar i min ålder som inte säger sig ha varit på Bruce Springsteens legendariska spelning i Konserthuset 1975.

    Fast Jimi Hendrix på Grönan i mitten av 60-talet såg jag allt. När jag nämnde detta under ett collegeår i USA efter hans död blev jag kultförklarad på mitt dorm.

  21. Jessika: De snygga solglasögonen köpte jag i Grekland, men de blev helt underkända av Femtonåringen. (Man ska ju ha 80-talsbågar numera.)

    Plastfarfar: När någon äntligen uppfinner tidsmaskinen, är det till 60-talskonserterna jag kommer att åka.

    Dire Straits, Elton John och Bon Jovi samtidigt hade ju varit av historiska mått. Men jag skulle gärna se Metallica, Nickelback och Takida samtidigt. Sjungandes i kanon?

  22. Du och jag (även om jag kom haltande efter dig med rätt många år) men modet som gäller nu, hade jag sparat det jag hade som ung 14-åring då hade jag varit så fruuuuuktansvärt inne nu. Fast nu ska ju allt med pasteller och sånt vara på utgående. Jag satte på mig mina solisar och älska syskonbarnet sa insektsögon.
    Tack.

  23. Stina

    Coldplay?! Och snart ska du på Eddie Izzard, eller hur var det? Vem känner du?

    (Det där med klackskorna, dock. De i Gamla Stan må vara imponerande, men tjejen med kilklack hade ju faktiskt platååå, och då blir ju lutningen på foten inte alls lika häftig som klackhöjden föreslår. Hon luras lite, helt enkelt.)

  24. Ha, Stina, jag känner en som är jätteduktig på att sitta i kö på Ticnet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.