Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2009

Sträckan från Mullsjö …

Igår skulle vi ta oss (se blåa strecket på kartan) 30 mil på fyra timmar, tyckte Eniro. Pah, sa vi som hovmarskalken i Pomperipossa – och gjorde lite som vi ville (se röda strecket). Det tog tio timmar, men var faktiskt en ungefär lika lång väg.

1. Mullsjö (Ryfors godisfabrik)–2. Habo kyrka–3. Karlsborgs fästning–4. bisonoxar–5. Fagertärn–6. badsjö–7. hamburgare–8. outlet–9. Julita–hem!

Men den här planen var alls inte färdig när vi satte oss i bilen. Det där med Habo kyrka dök Den blyga upp med i kommentatorsbåset och stökade till allt eftersom vi ju hade tänkt oss en avstickare till Gustaf Dalénmuseet. Men plötsligt låg det helt fel (söder om Skövde), och lät sig icke flyttas på.

För så här går det till när vi upptäcker Sverige (kartälskarna får nu hicka av förtjusning). Kyrkan ses som den markerade skuggan här nere på bilden. När vi hade ooo:at och aaa:t där inne, satte vi oss i bilen och jag började köra åt det håll som just för tillfället kändes rätt vad gäller väderstrecken – men som ledde mig in på en grusväg. Jag vände och tog en annan väg, men stannade efter bara några meter eftersom jag kom på att man ibland har nytta av att tänka efter.

”Inte grusväg, oj, här blir bra, men vänta, den här vägen ser jättelång och slingrig ut, nu vet jag, vi tar vägen som vi kom hit på, eller hur … och så tar vi oss till Gustaf Dalé… hm, det ligger ju helt fel, vad säger ni om att strunta i Dalénmu… hm, det spelar ingen roll säger ni, men då tar vi, oj, fel håll, vi åker längs Vättern istället, vad tro ni om d… jaså det spelar heller ingen roll, nähe. Bra, då gör vi det, kolla i kartboken om Habo är åt rätt håll, jo, det är det ja. Bruuuuhuuum!”

Men nu tar vi dagens aha- upplevelser i tur och ordning. Ryfors godisfabrik var en liten, gullig en med godis i hinkar.

Lakritsremsorna tillverkades på löpande band, och där fick vi stå och titta hur mycket vi ville.

 

Jag plockade åt mig godis för 172 kronor. Den där tanken om kristider och att ha en månadslön på banken for all världens väg.

Och så åkte vi alltså till Habo kyrka, som var som en dalahäst, en idrottshall, The Globe och en myskoja på en gång. Ljudet och känslan är helt annorlunda om man jämför med ”vanliga” kyrkor.

Habo kyrka, byggd 1723 – osannolikt färgglad och full av läktare på alla håll och kanter. Ikväll (5/8) spelas tydligen dixielandjazz med Jesses New Orleans band från Stockholm just här. Åk dit ni som kan!

Sedan åkte vi längs Vättern – men man ser för böveln knappt sjön, där man åker fram i en fåra med vallar och skog på båda sidorna. Vårt mål var Karlsborg, som jag hela tiden kallar Kronborg.

– Nu ska vi till Kronborg och kolla på en fästning!
– Men Kronborg ligger ju i Danmark, mamma.
– Nej, jag menar Karlsborg. Och på Kronborg har de en rolig guidning som Johan Thorén har designat.
– Du menar Karlsborg, mamma. Och vem är Johan Thorén?
– Karlsborg. Karlsborg. Förresten har Kronbo…
– Karlsborg!

Det finns de som inte kan skilja på dill och persilja eller siffrorna fyra och sju. Jag kan tydligen inte skilja på ett danskt slott och en svensk fästning.

Medan vi väntade på guidturen, inspekterade vi Too-tickis hus, som vi hittade vid Vättern. (Det är en bastu. I bastuns golv finns en lucka som leder rakt ner i vattnet.)

Äventyrsguidningen var högljudd, rolig, mycket överraskande och … en resa till 1987 ungefär. För dels inleds den med en påkostad film (hundra miljoner hästar och statister och smällar och kläder från mitten av 1800-talet) med Stefan Sauk, Johannes Brost och en Lena Endre pre Varuhuset, dels är allt skapat av stuntmannen Johan Thorén. (Vad gör han nuförtiden?)

Men hur jag än letar, hittar jag inte denna film i skådespelarnas rollistor. Tänka sig, va. (Jag har suttit uppe hela natten och slitit med denna gåta. När gjordes filmen? Jag vill veta!)

Det smällde och dundrade i gångarna. (Men – förlåt – jag kan inte låta bli att fundera på hur häftigt det hade kunnat vara med dagens teknik. De som inte förstod svenska fick sin guidning via kassettbandspelare. Kassettbandspelare! KASSETTBANDSPELARE!)

Efter ett kort krismöte där vi insåg att vi hade glömt att äta lunch och att vi hade ont om tid innan vi alla exploderade som Karlsborgs kanoner, slukade vi varsin jätteglass utan en tanke på kostcirkel eller ens grönsak. (Jag är uppfostrad med rätt måltid i rätt sammanhang och jämnt blodsocker samt fibrer i lagom längd.) Sockerruschen gav oss krafterna åter. Giv akt! Helt om! Aaaarsch!

Plötsligt stötte vi på bisonoxar. (Tjejbison heter också oxe.)

Vårt nästa mål var inte självvalt – Den djefla mannen propsade på att vi skulle åka till en näckrossjö som var något i hästväg. Fagertärn är nämligen en sjö som är full av mycket ovanliga, röda näckrosor. Jag läste snabbt i förväg:

”De röda näckrosorna i Fagertärn blommar 15 juli–15 augusti.”

Bra, ok. Vad jag inte läste var fortsättningen:

 

”Från parkeringen går en 2,5 kilometer lång markerad stig runt sjön. Glöm inte att ta med kikare – näckrosorna växer en bra bit ut från stranden.”

Detta var vad vi såg.

Fagertärn. Antiklimax. (Det är en färgbild.)

När vi hungriga och trötta stod och stirrade ut över den svarta sjön utan blommor och fann att vi hade placerat oss på en trästock full med ilskna myror, kändes en muta på sin plats. Bad & mat!

Badplatsen Talludden: perfekt!

 

McD: perfekt!

Outletförsäljningen i Vingåker var inte så imponerande (men vi hittade fem nya skolväskor), Julita var stängt (inte så konstigt vid 21-tiden) och väl hemma var det te, Sportnytt, stök och slarv (och fullständigt underbart).

Slut på denna resa!

Avslutningsvis: den allra finaste skylten i Mullsjö.
Share
20 kommentarer

I Mullsjö sover vi i Sjörydsvillan

Brrrrrrrrruhum!

Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.

Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.

Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?

 

Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.

 

Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.

– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.

Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)

I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …

… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.

Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi

  • plånbok (vilket upptäcktes i tid)
  • GPS (ska jag önska mig i julklapp)
  • mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
  • karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
  • lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).
Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.

 

Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.

– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?

Trots den där kyrkaversionen dras jag till dem. Under kvällspromenaden hittade vi nämligen Nykyrka kyrka som inte är ny (byggd 1887), ”i fornnordisk stil”. (Namnet kommer av en kyrka som var ny på 1600-talet.)

Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.

Share
22 kommentarer

Ännu en begravning

Så, nu har vi varit på svärfars begravning. ”Så” i förra meningen andas lättnad – för så är det ju.

Mitt livs begravningar är vitt spridda och till igår på ena handen räknade. Farmor och farfar, mormor, min farbror Sten, NE-kollegerna Margareta Ingvar och Gerard Voigt. (Jag tror tydligen att jag har sex fingrar på ena handen.) Och så svärfar nu. Faster Ullas begravning i november förra året missade jag eftersom jag satt på akuten med en bruten . (Förlåt, jag förstår att alla länkar distraherar – strunta i dem bara.)

Men nu var det första gången som jag var på begravning med mina egna barn närvarande. Skulle det funka? Det finns de som anser att tio år en lämplig åldersgräns. Eller tolv. Eller femton. Eller elva. Eller nio. Vi struntade i detta och tittade på våra barn: var de mogna? Skulle de på något sätt må bättre av att inte sitta med på begravningen? Kan man fara illa av att se alla släktingar hulka, snora, snörvla och bete sig? Kanske. Ptja, det var väl värt ett försök i alla fall.

Utanför kyrkan satte sig Sexåringen i den gråtande djefla mannens knä och gjorde en rullad av den vita slipsen. Nioåringen i mitten skrattade tills tårarna rann och alla sörjande blev på ett ganska uppsluppet humör.

Väl inne i den fulla kyrkan delade vi på metervis med hushållspapper. (Jag hade en hel rulle med mig eftersom jag aldrig gråter i vanliga fall och ju därför har tårar på lager.) Prästen sa vackra ord, änkan sa vackra ord, vacker musik spelades tills jag fick börja återanvända hushållspapperstussarna som låg i drivor på golvet.

Barnen förklarade efteråt att de var nöjda med att de hade fått vara med, men att det var konstigt att farfar faktiskt låg där i kistan.

– Vart ska farfar ta vägen nu?
– Ja, kroppen ska till ett krematorium, där den eldas upp. Och så tar man vara på askan och häller ut den där man vill. I havet kanske.
– Vad har han på sig?
– Badbyxorna som han dog i.
– Inget annat?
– Nej, varför skulle han ha det? Han var ju en simmare. Som dog i vattenbrynet.
– Men … men … men. Nähe, ok.
– Det var ju tur att han inte var på maskerad när han dog.

När alla skulle tåga ut ur kyrkan stannade Sexåringen vid kistan och deklarerade att han faktiskt fick stå där hur länge han ville, så det så. Änkan tog honom då resolut i handen och förklarade att nej, nu har vi sagt hejdå. Sexåringen accepterade utan knot.

 

Sedan klättrade han upp på en sextonårig sysslings axlar och satt där resten av kvällen.

 

Nioåringen (som i finkläderna från Ukraina syns i mitten på översta bilden) gick tillsammans med alla andra ner till havet för att stå på platsen där farfar dog. Men så var ju vågorna så ljuvliga, så … ja. Begravningskläder eller ej … det blev ett dopp i dem för det hade nog farfar gillat.

På kvällen vidtog festligheterna med mat i långa banor och roliga tal, sång och musik och hallabaloo. Kusinerna fick slåss i trädgården, svägerskorna spy i badkaret, övriga släktingar dricka upp farfars whisky och någonstans satt den avlidne och tittade och förmodligen sa han ”bra, det där är mina tag”. För det sa han nästan alltid.

Nu tänker jag faktiskt inte dö på en sisådär femtio år, men jag har lust att börja planera min egen begravning. Den ska bli rolig. Det berättar jag i detta nu för min djefla man, som sömndrucket (det tar på krafterna att begrava sin pappa) säger:

– Kommer inte på fråga, när någon av oss dör ska jag börja bestämma var skåpet ska stå.

Share
25 kommentarer