Hoppa till innehåll

Patrullnatten: rapport från ett skogsdike

Min premiär på nattorientering visade sig vara en mixedklass där man fick springa i par! Men sin djefla orienteringsman! Lätt som en plätt!

Min viktigaste utrustningsdetalj: fotledsstabilisatorer som snörs på som korsetter. (Vita strumpor? Jajaja. Det ska man inte ha när man springer orientering.)
Lampan – som satt förvånansvärt löst på huvudet – omöjliggjorde tofsuppsättning. Jag sprang alltså som en huldra i skogen med nudellockarna flängande.

Tänk så underligt att man kan springa i mörker. Eller mörker och mörker – pannlampan lyser upp en punkt som ligger två meter framför fötterna och när fötterna kommer dit, minns hjärnan hur det såg ut och parerar alla hinder, bulor och knölar.

Men då uppstår ju vissa problem när lampan lyser upp en tufsig gräsridå och hjärnan tänker ”tufsig gräsridå” och ger fötterna signalen för den platta mark som gräs ibland växer på – och tufset bara är en kuliss. Som döljer ett dike.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Hur ser jag ut i denna position?
– Det ser ut som om någon har tejpat fast dig på marken.

Min djefla man och jag sprang alltså banan på 4,5 km fågelvägen tillsammans. Jag klafsade på medan han trippade. Han sprang i sicksack medan jag höll mig till raksöm. Han hade spikskor, jag hade ospikskor. Jag föll mycket överraskande handlöst i full fart säkert tio gånger – men det var han som klev i björnbajs. Eller älgbajs. Eller alienbajs. Eller vad det nu var – en stor hög med runda kulor. Jag föll och föll och föll.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja, men min sko sitter fast där borta.
– Ta en bild så läser jag kartan!

När detta hände hade vi sprungit i såpass oländig terräng såpass länge att min djefla man var euforisk och utstötte små lyckliga pip då och då. Jag hängde på bra, men funderade mest på hur jag skulle stava till hu-uhff-ljudet i denna rapport. Fast fotografera måste man ju, som Robert Capa på ett slagfält.

Jag fumlade fram kameran, tappade kameraskyddet i kleggdiket bredvid skon, tryckte på fel knapp och glömde att vänta på fokus.

Jag hällde ut vattnet ur skon, krängde på den och så sprang vi vidare. När man går på en skogspromenad är man ju noggrann med att hålla i grenar så att bakomvandrande person inte får dem vispade i ansiktet. Den regeln gäller inte när man orienterar i par, kan jag säga.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Tänk att man inte råkar värre ut vid de här plattfall-trillen. En gren i ögat, en pinne i låret, en …
– Hm. Här ser det lite diffust ut. Kom.

Och så sprang vi igen. Diffust? Kartan eller terrängen? Måste läsa kartan. Tumgrepp, kompass, stämpelpinne, var lade jag kameran? Men var är vi? Hela kartan ser ju diffus ut. ”Den diffusa terrängen skapade problem för deltagarna”, hihi.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Konstigt nog, ja. Man borde ha hjälm.
– Jag ser kontrollen!

Kontrollerna har numera inte en klämma som gör hål i papper, utan är ett elektroniskt hål som man stoppar ner en liten pinne i. Och om man nu kan jämföra basket med orientering, så är kicken att hitta kontrollerna som att göra poäng. Man får lite glädjefnatt varje gång och orkar springa tillbaka i försvar. Eller över det där kalhygget mot nästa kontroll.

Pip! säger det när man stoppar ner den lilla pinnen i hålet. (Typisk kontrollposering – bilden togs efter målgång.)

Och så sprang vi vidare.

– Nu känner jag Urbans svettlukt i pannan, sa min djefla man plötsligt, där vi for fram.

Det där måste vara en orienteraruttryck, tänkte jag. Namnet Urban symboliserar den ständigt orienterande livscyk … hm.

– Va?
– Urbans svett i pannan.

Aha, jag hör nog fel. Han säger nog något om att pannlampan känns som en turban och i sådana blir man ju svettig. Men hans betoning av ”turban” är ju helt uppåt väggarna.

– Va?
– Urban, jag har lånat hans lampa. Nu rinner hans gamla, intorkade svett från pannbandet ner i mina ögon.
– Du känner en främmande mans doft i ansiktet? Det påminner mig om …
– Jag ser kontrollen!

Puh. Efter drygt 50 minuter gick vi i mål efter blott två bommar. Vi var inte ens utanför kartan!

Ni ser den ”vita” strumpan, va?

Nu – nyvaken, liggande i sängen – kan jag meddela att känslan efter en fredagskväll ute i skogen inte är helt olik den efter en fredagskväll ute på krogen.

Oj! Ingen rast, ingen ro. Nyss kom det ett sms:

Tycker du om Coldplay? De spelar på Stadion ikväll och jag har en biljett över. /Orangeluvan

Upp å hoppa! Hu-uhff.

Kartan med banan. (Om ni klickar på den så flärpas den upp så att ni kan se att vi har ritat in hur fel vi sprang till ettan och åttan. Eventuella orienterare kommer att bli impade: det var minsann ingen fjöntbana.)
Share
Publicerat iBloggen

29 kommentarer

  1. Som sagt – att du inte skulle fortsätta blogga fanns inte på kartan – för att använda ett populärt och i sammanhanget ovanligt passande uttryck.

  2. Vad är sladden som sticker upp från pannlampan till för? Ska man passa på att ladda upp lampan lite grann vid varje kontroll kanske?

  3. Jag antar att den lilla tabellen talar om såna där saker som "sänkan" och "myrkanten" och sånt, men jag skulle vilja ha det mer utrett, tack.

    Bommar? Det betyder antagligen inte att man inte hittar kontrollen utan att man hittar en annan kontroll som finns strax bredvid. Att man stoppar pinnen i fel hål så att säga. (Usch, det där skulle kunna bli ekivokt …)

  4. Är impad utan att vara orienterare.

  5. När det nu dyker upp ett blogginlägg om orientering så läser jag högt för maken. Såsom inbiten orienterare hälsar han att han är vederbörligen imponerad och tycker inte att bommen vid 8an va så farlig. Vad gäller vita strumpors varade eller inte,så önskade min svärfar (också orienterare) sig i julklapp en smutsfärgad handduk att ha efter just orientering….

  6. Hihi, "fanns inte på kartan". Igår hörde jag på tv att Finland har fyra deltagare i spjutfinalen, "med Pitkämäki i spetsen".

    Sladden från lampan ska ner i ett puckelframkallande batteri som sitter i en sele som man har under tröjan. (Det gäller att inte vara bystig.) Förmodligen (jag borde ha frågat) finns det väl modernare, dyrare saker som är lättare och kanske utan sele? Fast batteriet är ju dumt att bära på huvudet, hur smidigt det än är.

  7. Ganska många pengar skulle jag ha om jag skulle orientera en gång till. Fick nog i folkskolan. Gick förresten på toa när vi skulle lära oss kompassen. Tycker fortfarande att den är dum.

  8. Bommarna är inte helbommar där man missar kontrollen, utan bara tokiga vägval och lite vilsespringning. Det är då jag säger:

    – Det är fel på kartan.

  9. Nu du, Cecilia N, har jag facit till pluttarna och tecknen som kallas "kontrollbeskrivningar".

    V = liten, grävd grop
    Många vågräta streck = sankmark
    Pyramid = sten
    — = stig

    Pilarna (som kontroll 3, 6, 7, 11) anger t.ex. "den östligaste" om det finns flera. ("Alltså "den östligaste stenen i elvan.) På nian betyder det "den mellersta stenen".

    Inom basket har vi ju också en massa kufiska tecken och fjuttregler, men orienterarna har banne mig mer att hålla koll på.

  10. Åh, jag längtar tillbaka till min tid som orienterare när jag läser sådant här. Älskade speciellt nattorientering. Var så mysigt att springa i skogen i mörkret. Slutade dock med sporten när jag flyttade hemifrån eftersom resor till tävlingar och liknande blev så jobbiga när man inte hade hela familjen med sig längre.

    Min mor och jag hade ofta på oss uttjänta strumpor och trosor på oss när vi orienterade så att vi kunde slänga dem i soporna efter duschen. Duschen ja, den är en historia i sig. Speciellt på senhösten när det kunde vara minusgrader och utomhusdusch. Mmmm…

  11. 1.tycker inte att bommen vid 8an va så farlig=PRECIS vad jag tyckte – det är bättre med en halvcirkel än zickzack över linjen…
    2. Apropos strumpor så använder jag fortfarande ett antal omaka basketsocks som Lotten "glömde" efter att ha vaktat vårt hus sommaren 1989 medan vi sprang Hällefors 3-dagars…
    Här får intet förfaras som den gamle skulle ha sagt…

  12. Skiljer sig kartan från verklighen, så är det kartan som gäller

    Detta sade vi om en chef jag hade förr. Undras hur h*n skulle klarat en orientering?

  13. "det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk" är en klassiker som kvalificerar sig (!!) i detta samman hang….

  14. Kunde inte låta bli att skriva en fullkomlig översättning på kontrolldefinitionen:
    Start: Vägförgreningen
    1. Sankmarken 2X3m i storlek
    2. Stenen 0,8 meter hög sydvästra sidan
    3. Nordvästra stenen 1,4 meter hög västra sidan
    4. Stenen 1,2 meter hög nordvästra sidan
    5. Gropen
    6. Södra stenen 1,5 meter hög östra sidan
    7. Sydöstra stenen 1,2 meter hög nordvästra sidan
    8. Stenen 1,6 meter hög nordvästra sidan
    9. Mellersta stenen 1,2 meter hög sydvästra sidan
    10. Sankmarken norra sidan
    11. Västra stenen 1,6 meter hög östra sidan
    12. Stigkröken
    Från sista kontrollen till mål är det 250 meter.

    Siffrorna i andra kolumnen är kontrollnummer som även står på ställningen där kontrollen hänger så att man kan kontrollera att man kommit till rätt kontroll. (Mycket kontroll blev det.)

    Vad jag minns fanns inte höjderna och storlekarna på sankmarken och stenar när jag var med. Det var 11 år sedan jag var med senast så det kan mycket väl ha ändrat sig. Fast det kan lika bra vara så att jag minns fel.

  15. Det känns lite som om jag fortfarande är ute och orienterar — har efter cykel, tåg, buss och tåg igen hamnat på en trottoarkant i Flemingsberg.

  16. Sannajaj, tack för svaren på mina följdfrågor jag inte behövde ställa.

    Ja varje sport har sin terminologi.
    I makens blir de också förtretade av bommar, och börja skruva på nånting.
    I min sport hoppar man över bommar, fast helst inte själv …

  17. Tål ni en Orienteringslustighet till. Nähä?

    Ett antal norska bergsklättrare satt med rynkade pannor över kartan. Chefen tog till slut befälet och pekade med hela handen:
    -Enligt mina beräkningar befinner vi oss på berget där borta.

  18. Det är väl bara i bloggarsällskap som man får svaret "Ta en bild så läser jag kartan!" när man har tappat skon mitt under en nattorientering.

  19. Men så kul att du kom tillbaka från skogen, då kan jag fortsätta läsa din blogg! Varför har man korsetter på fötterna?? Sen borde väl strumpor i Bengt Grives färg mörkvitt funka bra när man orienterar?

    verifieringen har en märklig bokstavskombination: nxnxick

  20. Man har korsetter på fötterna när de stackarna är så vrickade som mina!

    (Jag har tut i lurarna efter Coldplaykonserten. Ligger modemuppkopplad i en soffa i Bandhagen och tänker att hujhuj, man har ju inte tid att jobba när man måste flänga omkring så här och ha kul. Nu vill jag åka till månen.)

  21. Min megakommentar till denna artikel har lagts upp på En djefla man.

    Tutar det i lurarna. Ajaj, alltid hörselskydd på rockkonserter! Nu får jag köpa en tratt till dig när du fyller 70.

  22. Åh vad roligt med orientering. Lätt avundsjuk på dig som har någon som släpar med dig.

  23. Aha, då förstår jag behovet av korsetter. Undrar om man behöver det på månresor också.

  24. Ni anar inte vad ni med era frågor roar alla orienterare. De tjoar av glädje och skålar i läsk:

    – Folk bryr sig om vår sport!
    – Karta på bloggen!
    – Med inritad spingrutt!
    – Livet leker!

  25. Men vänta nu, Béatrice .. TA TÄTEN!

  26. Oj, jag tappade en prick:

    .

    (Jag vet. Den räknas inte så här i efterskott, pricken.)

  27. Ok, förutom bloggtågcharter har jag härmed ett nytt projekt: nattorientering för bloggare!

  28. Jag är mycket mörkrädd samt har ofattbart dåligt lokalsinne, men jag vill vara med ändå!

  29. Jag arrangerar gärna en liten snäll nattorientering i Stockholmstrakten. Säg bara till!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.